Tranås gård 1682. En karta över en senmedeltida sätesgård i norra Småland?

Den 16 februari 1682 sålde Clas Rålamb sitt säteri Tranås för 4 200 riksdaler till Herman Oldekop. Säteriet hade under Rålambs tid betecknats som ”hederligt”, men sedan hade något gått snett i skötseln av byggnaderna, de hade försummats så till den grad att vissa av dem betecknades som taklösa vid 1700-talets början. Det gick alltid att skylla på en slarvig arrendator, vilket ägarna brukade göra när sätesgårdarna ramlade ihop, men hur det nu var med den saken, så blev Tranås säteri under Oldekop ett prima spekulationsobjekt att belåna och pantsätta.

2 Mäklarannons (kopia)

Claes Rålamb efter nyss genomförd hårförlängning och med urläcker skrålla i knät

Säteriet var vid tiden för försäljningen en institution i socknen. Det hade varit huvudgård för frälset redan under 1300-talet. Under sig hade det då ett flertal gårdar, kvarnar och fisken. Detta vet vi eftersom Tranåskomplexet testamenterades till Vadstena kloster 1383. Komplexet var omfattande och det troliga är att Vadstena kloster satte en fogde att ta hand om huvudgården så att jordbruket, kvarndriften och fisket kunde fortgå samt att man tillhandahöll lantbor till de mindre gårdarna inom storgårdskomplexet. Vad Vadstena fick testamenterat till sig kan närmast betecknas som en liten bygd kring Svartåns mynning, snarare än bara en medeltida sätesgård.

Vid reformationen drogs kloster- och kyrkogods in till kronan, men Tranås gård kom åter i frälsehänder, närmare bestämt i ätten Rålambs ägo. De underlydande landbogårdarna hade spritts, men kom under årtiondena efter Rålambs övertagande att en efter en ingå i hans godskomplex som rå- och rörshemman. Vid sekelskiftet 1600 var större delen av det medeltida godset åter samlat på en hand.

Det var troligen i samband med försäljningen 1682 som Rålamb, eller Oldekop, begärde en avmätning av sätesgården av lantmätare Duker och från hans hand har vi ett ganska slitet koncept av en plan med en Notarum Explicatio som beskriver de många byggnadernas funktion. Det var strax efter försäljningen, i februari och mars 1682 som Duker ritade sin karta. Kartan ger ett ofärdigt intryck och viktiga beståndsdelar som brukar finnas med i Dukers kartor saknas, framför allt skalstocken. I karttexten står det att kartan är gjord och renoverad (kopierad) 1682. Det måste alltså finnas ytterligare minst en version av kartan, men den finns inte i lantmäteriets arkiv.

Men hur såg Rålambs säteri ut? Och vad vet vi egentligen om 1600-talets sätesgårdar i Småland. Hur var de planerade, och vilka landskapsideal präglade tiden innan bilderna till Svecia Antiqua et Hodierna framställde den svenska herrgården som ett Versailles i miniatyr?

Rätvänd 06_trs_9_1682C

Jonas Petersson Dukers koncept över Tranås säteris gårdsplan från 1682

En stor gårdsplan finns centralt i bilden och säteriets byggnader är belägna i samtliga väderstreck. Åt söder finns ytterligare en mindre, kringbyggd gårdsplan. Hägnaderna är ritade på två olika sätt, dels som hank och stör-gärdsgårdar (streck markerade med bockpar), dels som raka streck utan markering. Troligtvis visar den senare någon sorts plankstruktur, eller kanske en murad konstruktion? Den bredaste öppningen i den omgärdande strukturen är från sydöst medan en mindre öppning finns i öster. I nordöstra hörnet låg ”Herrebyggningen” med farstu till sal, salskammare, ett kök och bredvid detta, toaletten. Det borde ha funnits en pampig entré, en infart? Östra muren vetter mot sjön Sommen och den mindre öppningen här var troligen avsedd för de som kom sjövägen eller hade ärende till fataburen (8) som var placerad på avstånd från de skadedjur som grasserade inne i gårdsanläggningen.

Renritning av karta 1682C (kopia)

Renritning av Dukers plan. Nu rättvänd med norr uppåt. Varje rumstyp eller funktion har fått en färg.

Studerar man kartan noggrant ser det ut som att huvudingången till anläggningen var från sydöst.  Här leddes man in till en förgård där stall, oxhus, fä- och fårhus, loge och foderlada var belägna. Här fanns också en gäststuga och en bra bit från detta, en toalett. Mellan fähuset och stallet, där de som arbetade på gården hade sina hästar (Bondestallet i motsättning till Herrestallet mitt emot), gick en passage som tog den besökande in på innergården. Härifrån såg man herrgårdsbyggnaden snett åt höger. Rakt fram fanns bodar och så kallade sätesstugor. Brygghus, kölna och badstu fanns snett åt vänster och vände man huvudet rakt åt vänster såg man vagnskjulen. Vad som fanns inne på innergården kan vi bara fantisera om. Jag ser för mig kålgårdar och kryddhagar omgärdade av tätt flätade hägnader, småbyggnader som hönshus och tillhåll för ankor och gäss. Kanske en liten vattenspegel för fjäderfäna att bada i; en miljö inte så olik den från Björnö nedan?

Om byggnadernas funktion och byggnadssätt kommer byggnadsantikvarie Anders Franzén att beskriva i en kommande blogg.

Jag ska nu kasta fram en djärv tanke: att vad Duker visar på sin karta är i stora drag hur en svensk senmedeltida sätesgård såg ut. Mellan 1383 och 1682 hade säkerligen enstaka byggnader tagits bort och andra tillkommit, men i det stora och hela kan man utifrån vissa utgångspunkter argumentera för att planen visar en i huvudsak senmedeltida sätesgård.

Till exempel kan man peka på bristen av symmetri. Vid 1600-talets mitt kom flera småländska säterier att nybildas, återupptas eller flyttas till nya lägen. I samband med detta kom en större anpassning till symmetriska ideal att göra sig gällande. Huvudbyggnaderna fick flyglar, en arrondering av mangårdsbyggnad och ekonomibyggnader i zoner inifrån och ut blev vanligare. På så sätt blev mangårdsbyggnaden blickfånget och den naturliga ingången till säterikomplexet. På kartan över Tranås säteri är hela anläggningen belägen inom en hägnad: ett plank, kanske struket, eller en mur och inom några avsnitt åt söder en hank och stör-gärdsgård. Det är en anläggning sluten mot omvärlden som mötte dåtidens besökare, där huvudbyggnaden närmast låg gömt i ett hörn.

En intressant detalj som skvallrar om medeltid snarare än om efterreformatoriskt tid hittar vi på gårdsplanen. Mitt på gårdsplanen stod nämligen ett gårdskors. I Notarum Explicatio betecknas det som 21: ”Ett kors, reparerat, vilket så haver varit utav urminnes”.  Om korset hade stått här sedan urminnes tider bör det ha rest innan reformationen. Reformationen i Sverige bidrog inte till någon vidare bildstorm, men att resa nya gårdskors i den efterreformatoriska tiden var kanske inte helt i takt med den lutherska kyrkans agenda? Men att reparera ett gammalt kors kunde nog kyrkoherden i Säby kyrka ha sett mellan fingrarna med. Låter det spekulativt? Majstång fick ju resas trots att bruket troligen speglar förkristna traditioner (finns avbildade i Sveciaverket). Och hur långt tillbaka gick urminnes tid?

Tranås säteris arrondering, dess slutenhet och brist på symmetri är indicier nog för att argumentera för att anläggningen på Dukers karta speglar en, vid 1600-talets slut, ålderdomlig säterianläggning. Att den under Oldekops tid ansågs som vanvårdad och att vissa byggnader betecknades som taklösa talar för att husen i sig hade några år på nacken. Oldekop kom att ha säteriet som spekulationsobjekt och har troligen inte vistats där i någon större utsträckning, varför förfallet accelererade.

Finns det något vi kan jämföra Tranås säteri med? Björnö säteri i Fröstuna socken vid Norrtälje är intressant. På Nordiska museet finns en karta från 1665 som ger oss något så ovanligt som en bild av ett säteri i fågelperspektiv och dessutom i betraktarens perspektiv. På bilden över Björnö gård ser vi ett säteri på väg att hitta sina symmetriska former, t.ex har trädgårdarna ritats ut, men fortfarande är huvudbyggnaden belägen i ett hörn av anläggningen. Är det ett gårdskors mitt på den södra gårdsplanen? Ur perspektivet från de två personerna som skördar och sätter säden i kärvar blir bilden av oregelbundenheten påtagligt. Huvudbyggnaden går lätta att urskilja, det är det hus som har fönster, men det flankera inte av flyglar eller andra symetriska strukturer, utan är omringat av ekonomibyggnader.  Även Björnö har rötter i medeltid och även här speglar arronderingen av säteriets hus och byggnadsplan ett äldre ideal än det som skulle komma.

Detalj med utkik_Ny bild Björnö 1665 (kopia)

Detalj Vinjett Björnö gård

Björnö säteri i Fröstuna socken år 1665 i fågelperspektiv och ur en betraktares perspektiv. Pilen visar perspektivet över säteriet från betraktarens plats i landskapet. Märk att huvudbyggnaden, den med rader av glasade fönster, inte ligger centrerad utan i hörnet av en med gärdsgård omgärdad gård. Ekonomibyggnaderna finns utspridda dels kring huvudbyggnaden, dels kring en ingärdad plan åt sydväst.

Redan år 1667 visar en karta över sätesgården Haga i Svinnegarns socken i Uppland hur ett symmetriskt ideal har satt spår i planeringen av en ny sätergårdsanläggning. Det skiljer bara två år mellan kartan över Björnö och Haga, men sätesgårdarnas planering speglar två helt skilda tidsskikt, senmedeltid respektive 1600-talets senare del.

Haga_Svinngarn socken

Sätesgården Haga i Svinnegarns socken år 1667. Den nya trenden har slagti igenom: Absolut Symmetri, nydragna spikraka vägar och armlängs avstånd mellan Corps de Logi och ekonomibyggnader.

Hur blev det då med Tranås säteri? Kan vi fortfarande se ett myller av hus med infallna tak på udden mellan Svartån och Sommen? Nej, givetvis kom även denna gård att drabbas av den nya tidens ideal vars resultat framgår ur kartan från 1812.

Detalj ur 06_tranås_11_1812

Tranås säteri 1812. Ett funktionellt och socialt uppdelad herrgårdslandskap som kanske exkluderar snarare än inkluderar. c) markerar ”Stora Trägården med 3:ne husplaner, alléer och gångar m m” medan d) markerar ”Kjöks-trägården”. Nummer 22 ute på näset benämns Iskällarehagen och troligen är den lilla byggnaden strax söder om hagen den överbygda iskällaren.

Jämför vi arronderingen av Tranås säteri 1682 och 1812 ser vi inte bara hur funktionerna på säteriet har delats upp genom att skjuta huvudbyggnaden fram och ekonomibyggnaderna tillbaka. Vi ser också hur en social rumslig skiktning har vuxit fram. Inte så att senmedeltiden eller 1600-tal präglades av demokratiska ideal, men det är uppenbart att människor från olika skikt av samhället samsades på Tranås säteri anno 1682. Bilden av de många små byggnaderna med varierande funktion inom en sluten plan med endast få öppningar ger en känsla av människor i arbete, gående mellan bodar och herrebyggning, stall och vagnskjul, mellan fatabur och brygghus, mellan foderlador och fähus. År 1812 har de som arbetade åt godset städats undan och deras rumsliga mönster har genom en medveten arrondering av säterimiljön blivit helt annorlunda än för de som bebodde huvudbyggnaden.

Vill du veta mer om Tranås säteri som det avbildas i Dukers karta? Inom kort kommer byggnadsantikvarie Anders Franzén att följa upp bloggen med ett inlägg om de olika husens funktion och funderingar kring deras arrondering. Och känner du till flera kartor eller avbildningar som kan ge oss en idé om hur en medeltida huvudgård såg ut, är jag givetvis mycket intresserad av att få veta. Och gårdskors? Ett fåtal finns bevarade på Gotland, men hur vanliga var de i Småland och i övriga Sverige?

06-trs-9, Tranås säteri, bild 4 situationsplan, 1682, Geometrisk avmätning, J.P Duker.

06-trs-11, Tranås säteri, 1812, Övrig förrättning, Magnus Palmblad

B59-2:2, Haga, Svinngarns socken 1667, Ägoavmätning. J. Jonsson, Johan Gedda Persson

Karta från 1665 över Björnö, Uppland. Detalj. Nordiska museet Inv.nr NM.0145879.

 

 

 

 

Annonser

Vetlanda stad och miljonprogrammet

Kvarteret Kantarellen uppfördes på tidigare obebyggd mark. Den ursprungliga vegetationen och dess karaktär är bevarad. Området ligger som i en skogsdunge, trots sitt stadsnära läge.

När vi talar om miljonprogrammet, så tänker man kanske storskalighet, tristess och utanförskap. Men som jag har skrivit i tidigare blogginlägg så var miljonprogrammet inte bara knutet till höghus, det stora flertalet bostäder uppfördes som trevåningshus och villor. Men den mera storskaliga bebyggelsen behöver i sig inte vara problematisk utan kan också rymma kvalitéer, arkitektoniska men även sociala. Epitet som tristess kommer oftast från dem som inte har egna erfarenheter av boende i områdena. Utanförskap är knutet till människors levnadsvillkor och inte arkitekturen i sig. Det är snarare så att många av dessa områden är ritade av den tidens främsta arkitekter. För att pressa byggkostnaderna var rationalitet och strukturellt byggande viktiga faktorer, men också frågor som bilfrihet och möjligheten att kunna röra sig i området utan att behöva passera trafikerade vägar var en del av planeringen.

Miljonprogrammet var inte något som bara berörde storstäderna utan de flesta städer och större orter har bostadsområden och bebyggelse som är uppförd inom ramen för programmet. Under 1960-talet tog urbaniseringen ytterligare fart, människor flyttade från landsbygden till arbeten i städer och större tätorter, en utveckling som understöddes genom särskilda flyttbidrag.

I Vetlanda tillkommer under 1960-talet en stor mängd nya bostäder, det uppfördes flerbostadshus både i centrala lägen där äldre bebyggelse revs och i stadens utkanter på tidigare icke bebyggd mark parallellt med nya villaområden. År 1963 bildas den kommunala bostadsstiftelsen Witalabostäder. Det första projektet för det nya fastighetsbolaget blev uppförandet av det stora loftgångshusen på rivningstomten efter Hvetlanda Stol & Möbelfabrik väster om järnvägen år 1964. Samma år tog riksdagen beslutet om att en miljon bostäder skulle byggas under en tioårsperiod. Det så kallade miljonprogrammet innebar bland annat att kommunerna erbjöds gynnsamma ekonomiska villkor vid stora bostadsprojekt.

I Vetlanda uppfördes också relativt storskalig flerbostadsbebyggelse på den till staden inköpta marken från Stensåkra gård i Bäckseda socken. Den stora skalan till trots är husen varierade. Bebyggelsen är uppförd av olika byggherrar alternativt att beställaren har anlitat flera arkitekter vilket ger olika uttryck. Bebyggelsen består av omväxlande bostadsrätter och hyreshus och blir sammantaget därför inte monoton och ensartad som flerbostadshus från denna tid ibland upplevs vara.

Ett intressant och särpräglat bostadsområde bland dessa är kvarteret Kantarellen. Bebyggelsen ligger inspräng i naturmiljön, i en sluttning med omgivande barr- och lövträd. Det intilliggande platsnamnet på kartan, Galgabacken, ger en anvisning till äldre nyttjade, men det är en helt annan historia som vi får återkomma till vid annat tillfälle. Kantarellen ritades 1966 av ELLT (Engström, Landberg, Larsson, Törneman) Arkitektkontor i Stockholm på uppdrag av Riksbyggen. Den stora byggnadskroppen är 16-kantig vilket gör att den närmast uppfattas som rund. De sammanfogade bostadssektionerna är raka och kantigheten tas upp i de sammanlänkade trapphusen. Byggnaden inramar en gemensam vindskyddad gård. De fyra studiekamraterna Alf Engström, Gunnar Landberg, Bengt Larsson och Alvar Törneman grundade arkitektkontoret 1954 medan de fortfarande gick på KTH, Kungliga Tekniska Högskolan i Stockholm. De var framgångsrika och vann flera tävlingar, bland annat för krematoriet i Gävle som även tillägnades Kasper Sahlin-priset. Kontoret arbetade mycket med att utveckla strukturellt byggande, deras arkitektur var modernistisk med hög materialkänsla och tydligt redovisade konstruktioner och material. I Kantarellen är fasaderna klädda med mörkrött tegel, betongen är synlig i trapphusen och fönstren är målade i en dalablå kontrastfärg. Sparsmakade arkitektoniska kvalitéer som förhoppningsvis även kommer att bevaras efter den nu pågående renoveringen.

Britt-Marie Börjesgård

Västerbrunn vid södra Munksjöns strand

Vissa miljöer är relativt statiska, andra genomgår stora förändringar. Området vid Munksjöns södra strand har genomgått flera stora förändringsskeden. Fram till 1900-talets början tillhörde marken Strömsbergs säteri och inrymde några torp och den gamla hälsobrunnen och ”nöjescentrat” Västerbrunn. När staden övertar området blir det industrimark, med plats för slakteri och en rad andra industrier.

Den gula ekonomiska kartan från 1954.

Den gula ekonomiska kartan från 1954, Västerbrunn ligger vid sidan om siffran 25.

Källan på Strömsbergs ägor, söder om Munksjön, uppmärksammades under tidigt 1700-tal av provinsialläkare Jakob Sjöberg och ryktet om dess hälsobringande effekt spred sig snabbt. Ett brunnskar med lås tillverkades för att skydda källan, det ersattes snart av ett brunnshus. Brunnen kallades då Lindedahl eller Lindahl. På 1730-talet skrev Sjöberg en rapport till Collegium Medicum (en läkarorganisation grundad på 1660-talet) där han beskrev surbrunnens alla läkande egenskaper på allt från skörbjugg, kvinnfolkstider (menstruation), magmaskar till gikt. Under 1700-talets senare del kom provinsialläkare Wåhlin att framhålla en annan källa i den så kallade Mahredalen, sydost om Östra kapellet längs vägen mot Jära. Den nya källan kom att kallas Österbrunn och Lindahl blev då Västerbrunn. Att dricka brunn, var inte bara en hälsokur utan det blev en del av tidens rekreation och nöjesliv. De båda brunnarna hade sina olika glansperioder men Österbrunn ansågs som något förnämare.

Västerbrunn hade en stor brunnssalong, flera mindre byggnader, kägelbana och ett antal gungor. När Borås-Ulricehamns järnväg byggdes på 1930-talet blev Västerbrunn också en hållplats längs denna bansträckning. Banvaktarstugan, som även kallades ”Västerviken” hade tidigare utgjort en sorts vaktmästarbostad till hälsobrunnen. Den stora brunnssalongen låg kvar på sin ursprungliga plats och revs först 1963 då Kämpevägen breddades.

Brunnens exakta fysiska placering har ibland varit lite svävande och en orsak till detta är nog framförallt en karta över Jönköping från 1855 som felaktigt placerar Västerbrunn i närheten av Tallahov, som var ett av torpen under Strömsberg vid Munksjöns sydöstra strand.

Detalj av karta Jönköpings stad av Ljunggren 1855.

Detalj av karta Jönköpings stad av Ljunggren 1855.

Det finns dock andra kartor och fotografier som tydligt visar var Västerbrunn låg. en fantastisk karta är den militära rekognoseringskarta som upprättades omkring 1820, den är mycket detaljerade vad gäller områdena runt staden på ett sätt som stadskartorna inte är, eller hade något behov av att vara. (Kartan rätar också ut ett annat frågetecken som gäller lastageplatsen vid Munksjöns södra strand. Men det är en annan historia som det finns anledning att återkomma till.)

Rekognoseringskartan från 1821 markerar Västerbrunns läge söder om Munksjön.

Kartan markerar Västerbrunns plats, men den visar också var Österbrunn låg.

Här låg Österbrunn, sydost om Östra kapellet.Ett flygfotografi från 1949 placerar Västerbrunn i förhållande till annan fortfarande kvarvarande bebyggelse vilket också gör det lättare för oss att orientera sig i omgivningen utifrån dagens situation. Västerbrunn är den mörka byggnaden överst i bilden vid sidan om de höga träden och bakom det välvda tak till Ekmans kartongindustri. I den vänstra kanter syns också hållplatsen Västerbrunn.

kvarteren-osterbotten-osten-mfl-fran-norr-bla-nimoverken

Britt-Marie Börjesgård

För den som vill titta närmare på rekognoseringskartan från 1821 och upptäcka flera spännande detaljer så finns den digitalt tillgänglig via Riksarkivets digitala arkiv. Här är en länk.

Bilder berättar – en bruksmiljö från 1870-talet

översiktsbild över MarieholmFotografier har en sällsynt förmåga att levandegöra sedan länge svunna miljöer. Från Marieholms bruk i Gnosjö kommun, finns ett mycket gammalt fotografi som visar bruksmiljön. Fotografiet är inte daterat men utifrån andra källor går det att fastställa att bilden är taget i början av 1870-talet. Under åren 1874-1875 uppförs nämligen en ny hammarsmedja och valsverk på platsen för den gamla hammarsmedjan. På fotografiet är det den gamla hammarsmedjan som finns på platsen.

Verksamheten vid Marieholms bruk kom i gång i början på 1840-talet och utvecklades efterhand till en omfattande verksamhet. Initialt så tillverkade bruket traditionella smidesprodukter så som hästskor och spadar, men man var inte främmande för nymodigheter. Marieholms bruk var till exempel ett av de bruk som var tidiga med att tillverka klippspik. Efter ett ägarskifte 1866 följde en expansiv period med ett antal om- och nybyggnader.

flygfotot delförstoring 2 litet

I ett sammandrag över verksamheten från denna tid kan man läsa:

Under de 10 sist förflutna åren har följande nybyggnader blifvit vid Marieholm utförda neml.
2ne boningshus af trä (den ena xx in af sten) nyligen reveterade utvändigt, samt tapetserade och målade invändigt; 2ne arbetare bostäder af trä;

1 fabrikshus af sten och tegel, innehållande 12 klipp- och trådspikmaskiner, svarf-, borr- plåtklipp- slip- och rullmaskiner, 8 kettingssmideshärdar, plåt- och rundvalsverk med ångmaskin och tillbehör samt 1 mindre tillhörande hus innehl klensmedja, glödugnar för spik och tråd, valswerk m.m.
1 järn och spannmålsmagasin i 2ne våningar af sten,
2ne kolhus hvaraf 1 af sten och 1 af trä;
1 masugn med warmapparat, kupolugn och gjuteri, samt tillhörande blåsmaskin af jern m.m.
1 mashintrådsdrageri med väferi för järn- o messingsduk;
2ne ladugårdslängor hwaraf den ena af sten och den andra af trä.
Rundsåg de xxxxx
och uppgå samlade nybyggnader till ett belopp af 130 000 Rd, under arbete och uppförande å gamla hammarsmedjans plats af ny hammarsmedja med tillika af en stångjernshärd samt uppsättande af walsverk efter behofvet tillökt, i samma hus.

(xx markerar svårtydd text)

Texten, som är hämtad ur ett odaterat och osignerat dokument bland materialet i Marieholmsarkivalierna som finns i länsmuseets arkiv, bör vara skrivet 1874 eller 1875 då bygget av hammarsmedjan omnämns som pågående.

I en detaljförstoring framträder bruksmiljön tydligt. I förgrunden den byggnad som idag benämns "gamla fabriken"

I en detaljförstoring framträder bruksmiljön tydligt.

I centrum av bilden ligger den byggnad som idag benämns ”gamla fabriken”. Den är i detta skede uppförd i en våningen med en påbyggnad i väster och med skorstenskomplexet placerat vid den östra gaveln. Den höga byggnaden bakom är ett av de nyuppförda kolhusen, denna kollada är av sten, och delar av grunden finns fortfarande på platsen. Och vi kan se en körbrygga för kolleverenser på den södra gaveln. Till vänster om kolladen ligger den gamla hammarsmedjan. Snett bakom denna syns en av arbetarbostäderna, som också finns kvar än i dag. Bakom arbetarbostaden syns en hög byggnad som vi inte vet så mycket om, troligen inrymmer den en blåsmaskin, då dammen i anslutning till byggnaden kallas för blåsmaskinsdammen.

flygfotot delförstoring masugnen

Delförstoring av den nyuppförda masugnen. Framför denna ligger posthuset, den enda byggnad som finns kvar idag av de som syns i bilden.

För den som är bekant med Marieholm kan perspektivet kännas märkligt, men det hoptryckta formatet troligen beror på att bilden är tagen på mycket lång håll. Vid denna tid hade man inte negativfilm på rulle utan den ljuskänsliga emulsionen gjöts på glasplåtar. Dessa plåtar var relativt stora vilket gör att äldre bilder ofta har en fantastisk upplösning, bilderna klarar rejäla uppförstoringar utan att förlora så mycket i skärpa. I höstas fick vi tillgång till den ursprungliga bildkopian och kunde scanna den med hög upplösning vilket gör att vi nu kan detaljstudera bruksmiljön på ett helt annat sätt än när vi bara hade haft tillgång till sämre kopior. Och det är flera frågetecken som har rätats ut. Ett fönster till historien har öppnat sig!

flygfotot delförstoring herrgården

Detaljförstoring av den nybyggda herrgården. Vid sidan om herrgårdsbyggnaderna stenmagasinet, som idag är kyrkan. I förgrunden syns ett mindre boningshus och till höger i bild med den brutna gaveln vänd mot fotografen, en av de äldsta arbetarbostäderna.

Britt-Marie Börjesgård

När trädgårdskulturen var på frammarsch

KörsbärsträdDet var en allmän tendens att trädgårdar med fruktträd och bärbuskar blev vanligare under 1800-talets lopp, också i Jönköpings län. År 1849 skänkte länets hushållningssällskap ympade fruktträd för utplantering på olika håll i länet. Man valde då att i första hand rikta insatsen till folkskolor och mindre boställen. I ett annat sammanhang uppmanade hushållningssällskapet de militära regementena att uppmuntra trädgårdsodling vid soldattorp och militära boställen.

Agronomen Helge Rösiö har studerat trädgårdsnäringen i Jönköpings län och han menar att det inträffade en kraftig ökning av intresset för trädgårdsodling under 1800-talets andra hälft. Hushållningssällskapet spelade då en viktig roll. En trädgårdsskola grundades 1856 på Schedingsnäs gård sydväst om Värnamo, men den upphörde redan efter några år. År 1859 bildades Trädgårdsföreningen i Östra härad och året därpå upprättades en trädgårdsarbetarskola, men denna upphörde 1873. Trots dessa initiala motgångar instiftade hushållningssällskapet en länsträdgårdsmästare, och till följd av det stora intresset utökades detta med ytterligare två. Som ännu ett bevis på trädgårdsnäringens framgång anför Rösiö statistik, som visar att den areal som användes för träd-, humle- och kålgårdar ökade med 75 % från 1865 till 1890. Omkring 1910 ökade hushållningssällskapet antalet rådgivande trädgårdsmästare genom att anställa en för varje härad i Jönköpings län.

Salvaryd 1864

Beskrivning av antalet fruktträd i byn Salvaryd (öster om Vetlanda) 1864 . August Slag hade 28 st!

Från Alseda socken nära Vetlanda, med goda förutsättningar för jordbruk, finns tidiga beskrivningar av fruktträdgårdar. Redan 1830 omnämns ”vackra trädgårdsplanteringar” och fruktträdgårdar i byn Nyaby, och under 1800-talets andra hälft räknades fruktträdens antal inte sällan i flera tiotal. På annat håll skedde detta betydligt senare och i form av mer begränsade fruktträdgårdar. Ibland framkommer uppgifter om hemman som skiljer sig från mängden genom att ha särskilt omfattande frukt- och bärodlingar och detta tycks bero på att ägaren själv hade ett särskilt intresse för detta. Genom andra källor har förgrundsgestalter inom frukt- och bärodlingen kunnat identifieras. I exempelvis Ås socken sydväst om Värnamo ledde den företagsamme skolläraren Lars Lindblads (han bodde i socknen 1846–66) tidiga initiativ att plantera frukt-, skydds- och prydnadsträd till flera efterföljare.

Lantmäterihandlingar från förrättningar av laga skifte beskriver fruktträd och bärbuskar när sådana förekommer. Ibland gjordes preciseringar, och då är det frågan om äpple-, plommon-, päron-, körsbärs- eller morellträd samt vinbärs- och krusbärsbuskar (”stickelsbär”). Ibland skedde en indelning i fruktträd och bärträd, varvid plommon och körsbär räknades som bärträd. I enstaka fall framkommer också beskrivningar av prydnadsträd.

I vår tids trädgårdsbegrepp ingår även exempelvis prydnadsväxter och köksträdgårdar, men inget tyder på att sådana räknades in i trädgårdarna under 1800-talet. Köksväxter odlade man i stället i den så kallade kålgården.

Mer material kring allmogens trädgårdskultur finns i boken Skiftenas skede – Laga skifteshandlingar som källmaterial för byggnadshistoriska studier med exempel från Småland 1828–1927 av Anders Franzén.

Text: Anders Franzén
Bild: Jönköpings läns museum

Åsens by (kopia)

”I öster stiger solen upp”

Efter att ha lagt ut en bild på Korsberga kyrka i vackert morgonljus, fick jag frågan ”Hur kan morgonsolen lysa på kyrkans västra sida?”

Frågan utgår från föreställningen att kyrkorna alltid är byggda och orienterade i öst-västlig riktning, med altaret vänt åt öster och ingången i väster. Denna byggtraditon vilar symboliskt på att öster är soluppgångens väderstreck och Kristi återkomst tänktes i öster. Kristus kallas också rättfärdighets sol och världens ljus. Öster förknippas också med paradiset. Väster är motsatsen – det gamla livet som man lämnar bakom sig. Under medeltiden betraktades vidare den norra sidan som kvinnosidan, relaterat till att Mariaaltaret oftast var placerat på norrsidan. Männens sida var den södra med ett manligt helgon placerat i sidoaltare som de kunde rikta sin bön till.

korsberga kaUnder upplysningstiden vände sig teologerna bort från den bokstavstrogna tron. I Småland var biskop Esias Tegnér, betydelsefull. Esias Tegner var biskop i Växjö stift 1824-1846 och en radial förespråkare för en modernisering av de i hans tycke mörka och ruffiga medeltida kyrkorna, målade med beläten och andra bilder som kunde ge näring åt gammal vidskepelse och övertro.

I frågan om kyrkans placering i landskapet var det han också radikal och menade att det var rationellt och vällovligt att orientera kyrkan efter byggnadsplatsens förhållande. Vid invigningen av Väckelsångs kyrka, söder om Växjö, prisade han församling i sitt invigningstal för att den ”icke aktat på allmän fördom”. Väckelsångs kyrka är uppförd i öst-västlig riktning men med tornet och huvudingången i öster och därmed altaret i väster, precis tvärtemot vad som var brukligt. Tegnér sa vidare i samma tal: ”Sannerligen, Herrens härlighet har inga väderstreck och träder även så gärna genom den östra porten som den västra.”

Många av 1800-talets kyrkor är traditionellt orienterade, men det är ingen regel och detta gäller inte enbart i Växjö stift. Här är några exempel från Jönköpings län: Bellö kyrka, Eksjö kommun och tillhörande Linköpings stift, invigd 1823 har precis som Väckelsångs kyrka koret i väster. Korsberga kyrka, på bilden ovan, är uppförd 1855-57 med tornet i söder och koret i norr. Grannkyrkan Södra Solberga är orienterad på samma sätt. Även Hults kyrka (Linköpings stift) mellan Eksjö och Mariannelund är byggd i samma väderstreck. Flisby, (Linköpings stift), Skirö och Vrigstads kyrkor är också de byggda i nord-sydlig riktning men med koret i söder. Kråkshults kyrka (Linköpings stift) har koret i nordost.

Så att ta ut väderstrecket efter kyrkans placering är inte hundraprocentigt tillförlitligt!

Britt-Marie Börjesgård

Littr: Kyrkobyggnader 1760-1860. Del 2 Småland och Öland.

 

Vid tall och timrad knut

Om rådhusparken är Jönköpings stads finrum så är stadsparken dess vardagsrum. En plats för umgänge, lek, nöjen och rekreation. Parken inrättades 1896 efter en motion till stadens fullmäktige. Den plan som trädgårdsdirektör M P Andersen upprättade påföljande år är ännu densamma i sin grundstruktur.

När Norra Smålands Fornminnesförening grundades 1902 kom stadsparken också att  få rollen som ett friluftsmuseum med Skansen som förebild. Den medeltida träkyrkan från Bäckaby, som föreningens initiativtagare och grundare Algot Friberg räddade från rivning, blev den första byggnaden som fick nytt hem i stadsparken.

Ett antal byggnader flyttas sedan till parken, café och dansbana uppförs. Stadsparkens historia är rik och mångsidig.

Följ med på kvällens vandring under ledning av antikvarie Agneta Åsgrim Berlin som visar och berättar mera om stadsparkens spännande historia!

Samling vid entrén från Dunkehallavägen, nära den digitala informationstavlan.
Onsdag den 6 maj kl. 18.00. VÄLKOMNA!



Britt-Marie Börjesgård