Broarps fd. gästgiveri har fått nytt liv

Vissa projekt jobbar man så länge med att man nästan glömmer hur mycket som är gjort. Ett slående exempel är det f.d. gästgiveriet Broarp öster om Eksjö. Den ideella föreningen Broarps Vänner tog över fastigheten 2002 och har med stort engagemang restaurerat fastigheten i etapper allt sedan dess.

Ett gammalt gästgiveri

Broarp låg längs den gamla häradsvägen mellan Eksjö och Värnamo och finns utmärkt som gästgivargård på äldre kartmaterial redan tillbaka till 1688. Det var två gårdar som delade på sysslan, enligt uppgift flyttade man gästgivarskylten mellan gårdarna. Från gästgivargårdarna i Broarp gick skjutsar till gästgiverierna i och runt Eksjö. Förutom gårdarnas egna hästar fanns det ett antal gårdar i närheten som var skyldiga att hålla hästskjutsar i beredskap för skjutsning, den så kallade reserven. Sammanlagt stod ett 40-tal hästar till gästgiveriets förfogande när verksamheten var som störst. Den siste gästgivaren i Broarp blev Jonas Peter Broman som övertog gästgiverirättigheterna av sin far 1863, vilket då inkluderade även utskänkning av sprit. Sonen Anton Broman drev gästgiverirörelsen vidare vad avser mat, logi och skjutsstation fram till början av 1920-talet.

Ett reprofotografi i museets samlingar. Bilden anges vara tagen 1896.

De äldsta dateringarna av byggnaden genom dendrokronologi är från slutet av 1700-talet, men delar av bottenvåningen kan vara ännu äldre. Huset har höjts men även breddats. Dess nuvarande form fick byggnaden i mitten av 1800-talet då den byggdes till i hela dess längd.

När föreningen övertog var den gamla gästgivargården i Broarp ålderdomlig och förvånansvärt opåverkad av sentida tillägg. De modernaste ytskikten var tapeter från 1920–1930-talen. De senaste ägarna och innevånarna hade levt i huset utan göra några stora förändringar. Byggnaden hade sedan 1968 stått obebodd tills föreningen Broarps Vänner övertog fastigheten år 2002.

En genomgripande restaurering

Timmerstommen säkrades och lagades i ett tidigt skede. En detalj av utförda lagningar.

Panelen är partiellt lagad och färgproverna står lutade mot väggen inför kommande målning.

Till två av rummen har tapeter nytillverkats efter bevarade tapeter.

Besiktning av pågående tapetlagning.

Länsmuseet har varit med som antikvarisk medverkande, bollplank och en part i diskussionerna kring vad och hur arbetena skulle utföras. Det har varit allt från utvändiga åtgärder, stom- och fönsterrenovering, målning, rekonstruktion av verandan och omläggning av tak och golv till omsättning av spisar och kakelugnar, pappspänning av tak, schablonmålning, tapetsering och konservering. Föreningen har gjort ett enastående arbete och räddat en värdefull kulturbyggnad. Det är en fantastisk resa när man ser tillbaka på vad som har utförts och som nu finns sammanfattat i en samlad rapport. Förutom medlemmarna och inhyrda hantverkare har delar av arbetena utförts av en intresserad allmänhet på ett antal byggnadsvårdsläger genom åren i samarbete med Svenska Byggnadsvårdsföreningen. Det har varit personer som velat lära sig för att kunna ta hand om sina egna hus men också studenter och hantverkare som har förkovrat sig i äldre traditionella tekniker och material, för vissa kanske avgörande i framtida yrkesval.

Bilder säger ibland mer än ord. Den svartvita bilden ovan togs våren 2003 inför kommande arbeten och färgbilden högst upp är från våren 2016. När föreningen tog över var huset förfallet, men inte sönderrenoverat utan stod i stort sett som det var lämnat när de sista boende dog på 1960-talet. Framsynt nog hade man på 1970-talet lagt på ett plåttak, vilket gjorde att huset hade klarat sig. Restaureringen av Broarp är ett anslående exempel på vad som går att göra om både viljan och engagemanget finns!

Britt-Marie Börjesgård

 

Ps. Länsmuseet har arbetat om hemsidan, i det arbetet har också en gemensam bloggportal skapats för våra olika ämnesbloggar. I ett övergångsskede, innan alla bitar har fallit på plats, väljer vi att publicera inläggen dubbelt både här och på den nya plattformen. Ds

Annons

En solskenshistoria: Stulet huvudbaner tillbaka efter 15 år

Natten till den 18 februari 2002, stals Peder Persson Hammarskjölds huvudbaner från Tuna kyrka, Vimmerby kommun. Dagen efter möttes personalen av en vidöppen ytterdörr och polis kallades till platsen. Det enda spåret tjuvarna lämnat efter sig var gul färg från ett bräckverktyg. Inne i kyrkan såg allt ut som vanligt, förutom att man ”lånat” en stege som fanns där. Med förfäran undersökte man rummet för att se vad som stulits. Alla saker hade lämnats orörda utom ett: Peder Perssons huvudbaner var spårlöst försvunnet!

Vapenskölden är tillbaka på den plats det haft sedan ca 1680. Tursamma tillfälligheter gjorde att föremålet kunde hitta hem igen. Museitekniker Peter Berntsson och ättens huvudman, Åke Hammarskjöld är givetvis glada.  Under de senaste åren har flera stift arbetat hårt med olika stöldsäkringsprojekt. De flesta svenska kyrkor är därför larmade idag och föremålen är ofta individuellt säkrade.

Säkert var man tacksam för att inget hade förstörts inne i kyrkan. Men att man bara stal en ”sak” väckte funderingar. Miljön är rik på föremål och säkert hade man kunnat stjäla mer? Blev man störd i sitt tjyveri, fick man bråttom, eller var det bara detta man ville ha? Varför då i så fall? Frågorna hopades men polisens arbete gav inga svar. Eftersom man saknade både ledtrådar och vittnen fanns inte heller något hopp om att få tillbaka den stulna klenoden. Åren gick och man möblerade om bland föremålen så att tomheten på Peder Perssons plats inte skulle kännas så påtaglig.

Men så hände något! Den 5 juli 2015  kontaktades polisen i Roskilde, Danmark, av nätauktionsfirman Lauritz.com. Man hade fått in en vapensköld till försäljning och via en svensk värderingsexpert som firman anlitat, började man misstänka att det rörde sig om stöldgods! Saken undersöktes närmre och det visade sig faktiskt vara det försvunna huvudbaneret från Tuna kyrka.

När baneret återfanns hade det stora skador och var mycket smutsigt.

En privatperson ville nu sälja det efter att ha ärvt det av sin framlidne make. Änkan uppgav att mannen haft föremålet länge i sin ägo, redan innan paret lärde känna varandra. När hon flyttade in hos mannen frågade hon vid något tillfälle ”vad det var för grej som låg i källaren”. Hon fick då till svar att maken köpt huvudbaneret av en svensk man. Senare dammades det av och fick ta plats på en vägg i parets sovrum.

Att det nu, när det var dags för försäljning, visade sig vara ett stulet föremål förvånade änkan, men hon motsatte sig inte att polisen beslagtog skölden. Efter en rad lyckosamma tillfälligheter fördes det alltså  tillbaka till Sverige med hjälp av Roskilde- och Vimmerbypolisen. Ytterligare tid har  förflutit och skölden har genomgått säkring och omkonservering. Trots att huvudbaneret nu är helt och fint igen bär det spår av det danska äventyret. Några delar förlorades i samband med bortavaron, bland annat den stridshammare som skall finnas i hjälmprydnaden, högst upp.

Om den säljglada änkans berättelse stämmer vet vi inte. Det finns fortfarande många frågetecken som inte rätats ut. Hur det än förhåller sig är vi  glada att kunna sätta upp Peder Perssons huvudbaner på den plats där det hör hemma -och där det funnits sedan ca 1680.

Baneret är i rörelse och både TV- radio- och tidningsjournalister följer händelsen.

Videoklipp av Simon Henriksson på Dagens Vimmerby

…Och för er som inte vet vad ett huvudbaner är: dessa föremål är ett minne från den svenska stormaktstiden. De kan kort beskrivas vara adelsmannens sista manifestation, vapenskölden som dekorerats med den dödes släktvapen bars i begravningståget i nära anslutning till kistan. Ibland fick en riddare till häst bära baneret på ryggen. Efter processionen, när begravningen var över, placerades begravningsvapnet på en vägg i sockenkyrkan eller i släktens gravkor (dvs den plats där familjen köpt sin gravplats) som ett minnesmärke för de efterlevande. Ibland fick en bit sorgflor följa med.

Kyrkans rum invaderas under stormaktstiden av tecken på världslig ära och makt i form av personliga minnesmärken – begravningsvapen. Många av dessa pryder än idag kyrkornas väggar, även om många gått förlorade genom åren. I begreppet begravningsvapen ingår huvudbaner, vapenepitafier, anvapen, anträd, och anpyramider.  Vapensköldar finns också i andra länder, men begravningsvapnen i kyrkorna är unika för Sverige (och de områden som var svenska under stormaktstiden) i ovannämnda begravningsfunktion.

Bibi Pålenäs, konservator

Att flytta Nässjö … och Bygden

Tredje gången gillt?

En vägg ska rivas. Vad gör man då med en oljemålning från 1950, som är 6 meter lång och nästan 2 meter hög, och som är klistrad fast på väggen?

Längst upp i Sparbankshuset vid Stortorget i Nässjö finns en sal som under många år har fungerat som lunchrestaurang, men som också har inhyst en stor oljemålning som varit uppklistrad på en av väggarna. Salen har länge stått oanvänd och ska nu byggas om för annan användning. Väggen där den stora målningen varit uppfäst ska tas bort. Målningen, som bär titeln ”Nässjö och Bygden”, målades till Nässjö Sparbank 1950 av den Nässjöbördige konstnären Bengt Lindqvist. Motivet är som titeln, Nässjö stad och landsbygd. En kraftig ek, sparbankens symbol, är placerad ungefär mitt i motivet. Till vänster om den skymtar Nässjöbyn med gårdar och Nässjö gamla kyrka. Till höger ser man staden Nässjö med karaktäristiska byggnader intill sjön.

Målningen Nässjö och Bygden.

När Sparbanken mot slutet av 1960-talet flyttade till den nybyggda fastigheten tvärsöver torget flyttade man med målningen. Nu är det alltså dags för en ny förändring.

Fastighetsägaren ville spara målningen, och flytta den till en annan vägg i en annan byggnad. Men hur skulle det då gå till? För några år sedan gjorde en av oss konservatorer från länsmuseet en besiktning och gav förslag på hur flytten skulle kunna göras. Och nu under mars 2017 utförde vi så arbetet.

Målningen var uppklistrad på väggen, på den väggväv som hela rummet klätts med. Klistret som höll målningen på plats hade visat sig vara mycket starkt, och risken fanns att skada duk och målning om man skulle lossa den. Därför valde vi att i stället lossa den underliggande väggväven, med avsikten att få med hela målningen ”på köpet”. Nu var det spännande! Vid besiktningen hade vi testat att lossa ett mindre parti, och det var bara att hoppas på att det skulle fungera på samma sätt hela vägen.

Målningen har lossats från väggen, utom i övre kanten.

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Vi började med att skära upp ett spår runt målningens kanter, och sedan centimeter för centimeter, timma efter timma spatla loss väven från väggen. Målningens duk tillsammans med väggväven bildade en tjock och ganska hård kaka, och det gällde att vara noga med att kakan inte bröts under arbetets gång. Till slut var den bara fixerad i överkanten. Golvytan framför rensades från skräp och möbler. Några skär senare och med spänningens svettpärlor i pannan hade vi fått ned hela målningen på golvet.

 

Målningen har rullats inför transport

 

 

Inför transporten till nästa byggnad och nästa vägg – nummer tre för målningens del – rullade vi oljemålningen med så stor diameter som behövdes för att inte stressa eller knäcka dukmaterialet eller färgskiktet. Väl på plats på det nya stället förstärktes baksidan på känsliga partier som till exempel skarvar.
Med lite fix och trix och tre par starka armar kunde ”Nässjö och Bygden” till slut fästas upp på sin nya vägg.

 

 

Ninni Ekre, konservator

Nu har vi passerat 100 000!

Sent i går kväll passerade vi 100 000 visningar av vår blogg, vilket är fantastiskt roligt! Det härligt att så många uppskattar och följer våra berättelser från olika projekt, små och stor upptäckter i samband med restaureringar, debattämnen och lite mera folkbildande inlägg. Det har varit högt och lågt, nytt och gammalt. Kulturhistoria inbegriper en mångfald aspekter.

Som antikvarier och konservatorer möter vi många intressanta miljöer och utmaningar, vi tycker det är kul att få dela med oss och det är verkligen roligt att så många uppskattar och läser!

Nu kör vi mot 200 000, välkomna att följa med!

Arken, virkeslagret till Borohus i Landsbro.

Även en motorbana kan ha kulturhistoriska värden.

Kyrkogårdarna har många historier att berätta.

Under det ena finns det andra, tapeter från olika tider.

Stadsarkitekt August Atterström vet vi vem han var, men vad kan man få fram om hans syster som assisterade på ritkontoret?

Under det nuvarande färgskiktet finns ett äldre ursprungligt.

Gamla fönsterbågar håller länge.

Brutalism i Gislaved.

Robin Gullbrandsson mäter upp takstolar.

Åsens by.

Omläggning av takskiffer.

Lukas rengörs.

Britt-Marie Börjesgård

Kormålningen i Kastlösa kyrka

Kastlösa kyrka på Öland återinvigdes den 7 februari 1954, efter en omfattande inre renovering. Den tidigare öppna kyrksalen med tunnvälvt tak, som gestaltats i samband med att kyrkan uppfördes 1856, ersattes av en basilikaliknande kyrksal. Kraftiga pelare i kalksten avdelar nu kyrkorummet i tre skepp och taket är plant med synliga bjälkar. De tre fönstren i östra väggen, korväggen, murades igen och istället tillkom den nya altarutsmyckningen, fresken Den återvändande Kristus utförd av Waldemar Lorenzon (1899-1984), känd som en av medlemmarna i Halmstadgruppen*. Motivet är uppbyggt med ett geometriskt uppbyggt linjespel, med en dominerande Kristusgestalt i mitten. (Tolkningen av motivet finns att läsa i en folder, tillgänglig i kyrkan.)

Målningen utfördes i al frescoteknik under 1953-54. Till sin hjälp hade Lorentzon konstnären Hans Fagerström från Halmstad och stuckatören Stig Kling, Stockholm. Termen al fresco kommer av italienskans fresco, färsk. Målningen utförs på våt kalkputs som appliceras på underlaget lite i taget (lagom för ett dagsverke). Färgen är torrpigment löst i vatten. Denna teknik ger som regel ett mycket stabilt färgskikt, då materialet karbonatiseras och blir fukttåligt.

Kormålningen ”Den återvändande Kristus. Besiktningsbild, Bibi Pålenäs.

Kristi gloria, före konservering. Foto Gunnel Rosenquist.

Under årens lopp har målningens ytor belagts med bland annat sot från stearinljus, damm och annan smuts. Strax öster om kyrkan går landsvägen förbi, och vibrationer från dess trafik har medfört vissa sättningar i väggarna, som i sin tur orsakat sprickbildning i till exempel hörnen. De skador som i första hand uppmärksammats och som föranledde konservators insats var dock att förgyllda detaljer i bilden hade spruckit upp och böjt sig ut från väggytan. Det visade sig att förgyllningen lagts på en tjock vaxgrund, som troligen penslats på väggen i smält tillstånd (man ser tydligt penseldrag under den tunna förgyllningen). Med största sannolikhet har även vaxkakorna påverkats av vibrationer och sättningar, men troligen också av inneboende spänningar i materialet.

I januari 2017 befann sig två målerikonservatorer från Jönköpings läns museum i Kastlösa kyrka. Från en stadig ställning uppbyggd framför den stora kormålningen arbetades det med rengöring, lagning av puts och fixering av lösa delar. Den stora utmaningen blev förstås att fästa vaxkakorna med förgyllning utan att orsaka ytterligare krackeleringar eller brott i materialet. Genom uppmjukande värme och press, ett fungerande bindemedel samt stor varsamhet kunde de åter fixeras mot den putsade väggen. Efter en knapp vecka kunde vi lämna den rengjorda och nu åter stabila målningen.

Sprickor och bortfall av puts i nordöstra hörnet. Foto Ninni Ekre.

Dräkten är till hälften rengjord. Foto Ninni Ekre

Glorian återfäst, värmning pågår. Foto Ninni Ekre.

*Halmstadgruppen bildades 1929 av sex unga konstnärsvänner. Dessa var – förutom Waldemar Lorentzon – Sven Jonson, Stellan Mörner, bröderna Axel och Erik Olson och Esaias Thorén. Undantaget Mörner, som växte upp i Stockholm, hade de alla rötter i och omkring Halmstad. Sin konstnärliga utbildning skaffade de sig under den europeiska avantgardismens tid, bl a i Berlin och Paris.
Europa var vid denna tidpunkt i ett industriellt uppbyggnadsskede efter första världskriget, och gruppen återgav tidsandan i raka, effektiva linjer och geometriska figurer. Efter hand inspirerades de också av surrealismen, vilket kom att bli deras signum under lång tid, och som också gjorde dem omtalade långt utanför Sveriges gränser.

Ninni Ekre

Fynd i Ås kyrka, Gislaveds kommun: Det som göms i snö….om en okänd kyrkmålning

 

Ås kyrka har varit stängd sedan 2009 för utredning av klimat och miljö sedan man haft problem med mögel och andra biologiska angrepp. Just nu pågår stora arbeten för att anpassa byggnaden till dagens moderna krav. Kyrkorummet byggs om och minskas, för att bland annat inrymma församlingens pedagogiska verksamhet. I samband med dessa arbeten iordningsställs även ett rum på det övre planet vilket kan fungera som museum för de äldre föremål som tidigare förvarats i tornet och på kyrkvinden. Koret och främre delen av långhuset sparas som kyrksal och ändras bara i mindre utsträckning. Alla bemålade föremål konserveras och återförs till det minskade kyrkorummet. Det är ett stort förändringsarbete och det sker under strikt kontroll av Länsstyrelsen samt antikvarisk expertis.

Under det pågående arbetet har ett intressant fynd gjorts bakom altartavlan när den skulle tas ned för konservering…

Altartavlan i Ås kyrka innan arbetet sattes igång.

Nedtagningen förbereddes väl och tidigt bestämdes att många personer skulle delta i arbetet med säkring, lossning, lyft och nedsänkning av altartavlan. Den är stor som ett segel och riktigt tung. Till arbetet användes förutom mankraft, även en gaffeltruck. Gafflarna stacks in mitt under målningen, under det grå postamentet varpå tavlan lyftes någon centimeter för att möjliggöra ”avkrokning” i överkanten. En person från lift skötte detta uppifrån och bistod med balansering av tavlan när gaffeltrucken sedan bar vikten och mycket försiktigt sänkte ned tavlan till golvet. På sidorna placerades fyra personer, två på varje sida,  som också hjälpte till med balansering, så att målningen inte skulle falla framåt under nedsänkningen.

När målningen sänkts ned en liten bit upptäcktes en väl dold (och för oss tidigare okänd) väggmålning bakom den stora altartavlan! Se bilden nedanför.

 

Vid nedsänkningen användes både lift och gaffeltruck. Vi fick hjälp av killarna från Öxabäcks måleri vid detta arbetsmoment. Målningen är stor, ca 5 meter hög och 4 meter bred.

 

Vad är det för något, vem har målat väggmålningen och när kom den dit?

I samband med att Ås nya kyrka byggdes 1869 fick målarmästare Gustaf Adolf Catoni från Hamra uppdraget att dekorera interiören. (Kyrkostämmoprotokoll 3 maj 1869 nu i Riksarkivet).

Gustaf Adolf Catoni med hustrun Kristina. Den här bilden har troligen tagits ungefär vid den ålder konstnären kan ha haft då han målade i Ås. Hustrun hjälpte ofta till med förgyllningsarbeten i kyrkorna.

 

Catoni skulle grundstryka, måla och förgylla hela kyrkan till en summa av 1700 riksdaler och med ”biträde af 150 dagsverken” från församlingen. Under arbetets gång skulle målaren få bo i sockenstugan. Vidare kan man läsa ”…för kontraktets utfärdande skall Catoni skall lämna vederhäftig borgen på måleriets varaktighet i 7 år….”  Vid en extra kyrkostämma med Ås församling den 18 april 1870 bestämdes att ”Målaren Catoni skulle få en kanna mjölk per dag” under tiden som målararbetet pågick. Troligen så använde han mjölken till sin färgberedning. I mjölk finns kasein, ett ämne som ofta använts som bindemedel. Man kunde använda skummjölk eller lika delar sötmjölk och vatten, eller tillsätta ett par droppar ättika och sedan sila bort en del av mjölkfettet. Detta för att mjölken inte fick vara för fet. Till bindemedlet tillsattes sedan pigmentet så att man fick en tunnflytande lasyr. Sur mjölk har också använts som tillsats i kalkfärg (Fridell Anter, sidan 260) Hursomhelst är det idag osäkert var Catoni använt vad i Ås kyrka.  De flesta av de gamla färgskikten såsom marmoreringar etc finns inte kvar längre.  Vi vet i alla fall att fönster och dörrar målades med oljefärg, liksom även den nu upptäckta väggmålningen.

Catoni var född i Skänninge 1838 och antogs som målargesäll 1859. Han tillbringade sina läroår i Vadstena, Skänninge, Stockholm och Motala innan han erhöll sitt mästarbrev ”med goda vitsord” i Stockholm. Senare bosatte han sig i Bredaryd där han drev en omfattande måleriverksamhet. Han har bland annat arbetat i hela 27 av traktens kyrkor, mestadels i Jönköpings län, men även i Halland.

En knapp vecka senare, den 24 april 1870 hölls ytterligare ett möte då ”…förevisades en ritning på målning i koret, av byggnadsdirektören godkänd, som antogs och beviljades för den xxx 100 r.daler jemte måleri och förgyllning av klocka”. Vidare ”beviljades målaren ved under målningsarbetet.” Antagligen var våren kall det året och byggnadskommittén insåg att målaren skulle göra ett bättre arbete om han slapp måla med frusna fingrar eller alltför nedkyld färg. Kanske var det tom så kallt att det inte gick att måla utan vedeldning. Enligt kontraktet skulle arbetet vara färdigt senast till midsommar 1870. Men här slutar dock de tillgängliga protokollen på Riksarkivet! Det går inte att följa sluttampen av bygget, men vi vet att den första gudstjänsten hölls den 26 juni 1870. Därpå följde besiktning den 2 juli 1870 av byggmästare Johannes från Bökshult i Långaryd och murare Anders Söderstedt från Visjö i Bredaryd. För säkerhets skull höll även biskop Hultman en invigning den 11 juli, samtidigt som han höll visitation i pastoratet.

 

Förr i tiden värmdes kyrkan upp med kaminer och vedeldning. Det kan vi se spår av på väggdekorationen som nu kommit fram. Mycket sot och smuts har dragit in bakom altartavlan och avsatt sig på den kalla ytterväggen. Smutsade  ytor, som inte rengjorts än, ses tydligt som mörka fält på ytan.

 

 

 

Rengöring pågår med torrmetod. Förr i tiden användes ofta bröd vid liknande arbeten. Det ”arbetsmaterialet” har man sedan länge lämnat eftersom man inte vill ha brödsmulor kvar på väggarna som kan mögla. Det mörka partiet (under den ljusa rutan) består mestadels av vanligt sot och är ännu inte rengjort.

 

 

Framför Catonis målning stod det gamla altarkorset. Det finns fortfarande kvar i kyrkans torn.

 

Något senare tyckte man att det fattades något i kyrkan. En altartavla! För att kunna köpa en sådan startades därför en fond den 5 december 1877.

17 öre per mantalsskriven person, både man och kvinna, skulle årligen avsättas i fonden. Efter 6 år var man uppe i 964, 89 kronor (tyder på att man var ca 945 personer som årligen betalade till fonden) och då bestämde man sig för att undersöka vad priset skulle bli för en respektabel altartavla. På hösten 1885 fick församlingen se ett foto som eleven vid målarakademin, Ludvig Frid, sänt till pastoratet. Motivet var Jesus och hans lärjungar. Frids idé gillades och pastorn fick förtroendet att kontakta Frid för att få en prisuppgift på tavla och ram. Konstnärens anbud på 1000 kronor godtogs och kontakt upprättades. Konstnären besökte kyrkan på våren och i oktober 1886 kom så den nya altartavlan på plats till församlingsbornas stora glädje.

Sedan dess har väggen bakom altartavlan varit dold. Det finns otydliga uppgifter från renoveringen 1949 som gör gällande att ”väggdekor borstas bort och ersätts av gulbruten kalkfärg,”(Gullbrandsson, sidan 17) men vad och var man borstat är osäkert. Vi kan nu i alla fall vara säkra på att man i inte borstat bakom altartavlan. Eftersom vi tidigare inte funnit vare sig dokumentation eller tydliga äldre fotografier på dekorationerna, kan man säga att fyndet av väggmålningen är ”en nyupptäckt” som varit väl dold sedan 1886.

Det som göms i snö…

Det är spännande att målningen hittats. Under en av arbetsdagarna fick vi besök av Catonis barnbarnsbarn. De hade med sig konstnärens gesällbrev och ett privat foto på Gustaf Adolf och hans fru Kristina (se bilderna ovan). Det är roligt att ha hittat ytterligare pusselbitar kring en av de verksamma 1800-talsmålarna i Jönköpings län och vi tackar syskonen för att de så generöst delat med sig av sina kunskaper och material kring sin farfars far.

Vi har nu dokumenterat väggdekorationen som snart göms igen bakom Ludvig Frids stora altarmålning. Under våren 2017 får Ås återigen besök av biskopen, som skall återinviga den förändrade kyrkan, 147 år efter den förra invigningen.

 

Syskonen Catoni, som är barnbarnsbarn till konstnären, besökte kyrkan en dag för att se väggmålningen som återupptäckts. På golvet framför dem ligger Ludvig Frids altarmålning. Här har den just rengjorts på fram och baksida, samt planerats, dvs planats ut. Den skall snart återfå sin placering framför Catonis väggmålning.

Av Bibi Pålenäs, målerikonservator vid Jönköpings läns museum

 

Referenser:

Ås kyrkas kyrkostämmoprotokoll, Riksarkivet

Refteleboken, Reftele, Ås och Kållerstads socknars historia, utgiven i december 1975 av Kulturnämnden i Reftele kommun

Så målade man av Karin Fridell Anter och Henrik Wannfors, Svensk byggtjänst, 1997

Ås kyrkas karaktäriseringsrapport av Robin Gullbrandsson, Jönköpings läns museum

 

 

 

Fram träder de sedan länge döda

Våra kyrkogårdar bär på ett rikt kulturarv, både i sin utformning och genom de gravar och gravarrangemang som finns bevarade. Vårdarna berättar om människor i bygden i både kort och långt perspektiv. Gravarna säger också mycket om människors levnadsvillkor och sociala situation. De allra äldsta gravvårdarna står sällan kvar på ursprunglig plats utan är vanligen flyttade och samlade i grupper. De äldsta stenarna är oftast mycket enkla i sin form, som stenflisor eller enkelt huggna skivor. Texten är inte alltid synlig och i de fall den är skönjbar är den inte alltid helt lättläst, då bokstäverna kan vara skriva i en enda samlad slinga utan ordmellanrum. Huggningen är ofta enkel och vissa bokstäver kan vara spegelvända, stavningen är inte heller den vi är vana vid. Man kan anta att dessa stenar inte är huggna av drivna yrkesmän utan har tillkommit under enklare former.

Under sommaren 2015 genomförde Byarums församlingen en konservering av ett åtta gravstenar på Svenarums och Byarums kyrkogårdar. Stenkonservator Cecilia Strömer rengjorde och lagade de kulturhistoriskt värdefulla gravvårdarna. Det var dels två gravhällar från 1800-talet, dels en samling av just äldre flyttade stenar.

Ur den tidigare relativt anonyma grupp stenar som står strax söder om Stedtska gravkoret på kyrkogården i Svenarum kan man nu se både namn och årtal. Texten är fortfarande inte lättläst men det går med lite tålamod att urskilja och tyda raderna. De sedan längde döda och glömda har återfått lite av sin historia. Och vi får möjlighet att funderera vidare om dessa personer och deras öden. Hade Israel och hans hustru Kerstin arton barn eller vad står det egentligen?

Här är närbilder på de fyra stenarna i förgrunden.

Den första stenen är skadad i sin vänstra del vilket göra att texten inte går att tyda, vi ser armen till ett kors och ett halvt årtal. Är det 1683 eller 1783 som avses?

Den andra stenen är i stort sett intakt, texten lyder:

INRI
1:CORINTHER : 7:CA
2ITEL : VERSEN I S
UTHIFRID HAWER
GUD KALLAT OSS .
HER WID HUILAR
HINCRICK ARLAÄDSÖ
OCK DANIEL LARSON
TILLIKA MED BEGGES
THERAS HUSTRUR
KIRSTIN HÅKANS
DOTTER ANNO 1722

(Snabbtolkning: INRI 1:Korintierbrevet : 7 kapitel versen 15? Uti frid haver Gud kallat oss. Här vid vilar Hindrick Erlandson och Daniel Larson tillika med bägges deras hustrur Kerstin Håkansdotter anno 1722)

Den tredje stenen är avbruten i dess övre del, årtalen är delvis skadat, vidare saknas en flisa på den högra sidan, texten i övrigt lyder:

1742
HÄRUNDER
LEGEB ECRA
GABRIEL : MÅ
SON I HÖ
SOM SKED
D.19SEPTEM

(Snabbtolkning: 1742 härunder ligge begra Gabriel Månson i Hö som sked den 19 september)

Stenen längst i norr är skadad i ena hörnet. På framsidan står:

HER HVILAR ISIPAER MEKALSON
ME SIN HUSRAK
ERSTENERIKS
DOTER OCHATE
AEERT BARN

(Här vilar Israel Mikaelson med sin hustru Kerstin Eriksdotter och x barn)

Texten inom parenteserna är mina snabbtolkningar och ska ses som gissningar utan anspråk på att vara språkvetenskapligt korrekta.

Åtgärderna möjliggjordes genom att delar ar kostnaderna täcktes av KAE, Kyrkoantikvarisk ersättning. Det är statliga pengar som kyrkor inom Svenska kyrkan kan nyttja för att värna vårt gemensamma kulturarv. Bidragsformen tillkom i samband med skiljandet mellan kyrkan och svenska staten år 2000 och är avsedda till att bevara det kyrkliga kulturarvet som är en betydande del av vår gemensamma historia. Det kyrkliga kulturarvet sedan medeltid och framåt är inte enbart är en angelägenhet för medlemmar i Svenska kyrkan. Pengarna är en garanti för att detta kulturarv även framledes ska kunna komma hela svenska folket till del.

I samband med konserveringsinsatserna genomfördes också en kyrkogårdsvandring – just för att fler ska få del av och förståelse för det kulturarv som kyrkogårdarna utgör.

Britt-Marie Börjesgård

 

Kongress så in i Norden!

Nordiska konservatorsförbundets (NKF) 20:e kongress hölls den 21-23 oktober 2015 i Helsingfors. Två av Jönköpings läns museums konservatorer deltog.

Kongressen hölls på Finlands nationalmuseum, som ligger vid den långa gatan Mannerheimintie, helt nära den centrala kärnan i Helsingfors. Byggnaden uppfördes under åren 1905-10 i nationalromantisk stil, ritad av arkitekterna Herman Gesellius, Armas Lindgren och Eliel Saarinen, och blev nationalmuseum efter självständighetsförklaringen 1917. Förutom de fasta utställningarna om Finlands historia från medeltid till idag, finns just nu en utställning om tonsättaren Jean Sibelius, 150 år efter hans födelse. I det höga kupolförsedda talet i entréhallen kan man också se fresker med motiv ur nationaleposet Kalevala, utförda av Aksel Gallen-Kallela.

Kvällshimmel över Finlands nationalmuseum, Helsingfors

Ett halvplan ner finns en stor och modernt utrustad hörsal, där ca 220 konservatorer från de fem nordiska länderna samlades under de tre dagarna.

Årets tema var ”Monumental Treasures” och presentationerna behandlade allt från konserveringstekniska och –teoretiska spörsmål kring omhändertagande, bevarande, tillgängliggörande etc till hur man mera handgripligen flyttar en hel väggmålning från en byggnad till en annan. De ungefär halvtimmeslånga presentationerna hölls på engelska, och de flesta hölls av NKFs egna medlemmar. Därutöver fanns en handfull inbjudna presentatörer, utanför förbundet. Många intressanta och viktiga frågor togs upp, och kunde diskuteras mera ingående under t ex lunch- och kaffepauser. En nog så viktig del är ju också att få byta tips och erfarenheter med kollegor som arbetar med samma problemställningar.

Intresserade åhörare

Lunchpaus! Tid för nätverkande.

En eftermiddag ägnades åt studiebesök på några av kongressen utvalda platser, eller på egen hand till några av stadens alla museer. En av kvällarna bjöds vi på bankett i Hakasalmi Villa (villa Hagasund), som är en del av Stadsmuseet. Villan, som ursprungligen byggdes som bostad, innehåller idag bland ett musikmuseum.

Villa Hakasalmi

NKF´s kongresser hålls vart tredje år, med ett ”rullande” värdsskap. Vi räknade ut att nästa kommer att hållas i Sverige år 2018.

 

Ninni Ekre och Bibi Pålenäs

 

Konservering i herrgårdsmiljö

På en udde i Locksjön, strax utanför Gnesta, ligger Elghammars herrgård, byggnadsminne sedan 1980-talet. I Bebyggelseregistret på Riksantikvarieämbetets hemsida kan man läsa att godset bildades i slutet av 1500-talet, men att själva herrgården uppfördes under mitten av 1700-talet. Den ursprungliga byggnaden utgör idag den västra flygeln. 1807 förvärvades gården av fältmarskalken Curt von Stedingk, som redan runt 1810 lät bygga till stora huset och östra flygeln. Som arkitekt anlitades den italienske arkitekten Giacomo Quarenghi, en av de framstående arkitekter som vid denna tid bidrog till gestaltningen av S:t Petersburgs stadsbild. Behjälplig vid uppförandet var också arkitekten Fredrik Blom.

Elghammars herrgård från nordost

Anläggningen tillhör idag rikets främsta monument i tidig empirestil, och visas vid vissa tillfällen under sommaren.

I 1700-talsflygelns övre hall finns praktfulla målningar som utförts på de vävspända väggarna. Väven har i sin tur klistrats med papp innan oljemåleriet utförts. I takt med att den gamla byggnaden rört sig har papper och väv med tiden veckats, bulats, spruckit upp. Färgskiktet har också spjälkat från underlaget på flera ställen, i första hand på de marmorerade bröstningarna. Nedre hallen är bemålad med marmorimitation på de putsade väggarna.

Konservering av både övre och nedre hall pågår nu under några vinterveckor. Färg fästs tillbaka och trasiga ytor lagas varsamt med liknande material.

Ninni Ekre

 

Konservering i Bottnaryds kyrka

Altaruppsatsen i Bottnaryds kyrka är som ett skimrande smycke i kyrkans kor. Enligt kyrkobeskrivningen är den ett ”nordtyskt arbete” – utan närmare precision – som år 1677 skänktes till kyrkan av dåvarande landshövdingen Peder Örneklou på Gunillaberg. Örneklous hustru Christina var dotter till Johan Printz, Bottnarydssonen som blev guvernör i Nya Sverige, Nordamerika,  i mitten av 1600-talet, återvände hem och slog sig ned på Gunillaberg.

Altaruppsatsen är uppbyggd i flera våningar. Nedtill på predellan finns en målning där Jesus tvättar lärjungarnas fötter. Huvudscenen ovanför är en nattvardsskildring i relief. Upptill en korsfästelsescen som kröns av en skulptur av den segrande Kristus. Mängder av detaljer som ljust marmorerade kolonner, förgyllda friser, sidostycken med skuren ornamentik.

Uppsatsen är ommålad vid flera tillfällen, första gången redan 1703. Då stod målarmästare Anders Falck från Bogesund för ”stofferingen” – som bemålningen kallades i äldre tider. Idag kan vi njuta av originalmåleriet på predellans ”tvättscen” och bakgrundsmålningen till krucifixet. I övrigt är alla skikten omgjorda på ett eller annat sätt.

Under några veckor har konserveringsarbeten pågått på bland annat altaruppsatsen i Bottnaryds kyrka. Färg- och förgyllningsskikt, som hade börjat släppa från trästommen, har fästs ned igen och alla ytor har rengjorts. Gyllene ytor har också fått ett extra ytskydd för att hålla bättre på sikt och för att ge det där extra glimret man gärna vill se på kyrkorummets viktigaste plats.