En funnen bildskatt

Ibland ramlar vi över nya skatter och intressant material om länet som vi inte har sett förut. Igår letade jag efter ett äldre fotografi över Slottskapellet i Riksantikvarieämbetets fotodatabas, Kulturmiljöbild. Då jag först inte hittade den aktuella bilden gjorde jag en bredare sökning med Jönköping som sökord. Då dök det plötsligt upp en rad spännande färgbilder som jag inte hade sett tidigare. De var tagna i mitten av 1940-talet av en Fredrik Daniel Bruno.

Bilderna väckte min nyfikenhet och jag gjorde därför en sökning på fotografens namn. Ett inlägg från 2010 i Riksantikvarieämbetets blogg, K-blogg, berättas om en nyfunnen väska med drygt 1000 färgdiapositiv. Fredrik Bruno var stadsingenjör i Hudiksvall och en intresserad amatörfotograf. I samband med sina resor i hemtrakten, men också på andra håll i landet, dokumenterade han bland annat stadsmiljöer och byggnader. Efter Fredrik Brunos bortgång i början på 1970-talet hade hans bildmaterial skänkts till Riksantikvarieämbetets av hans dotter, väl förpackade i en resväska. Väskan blev sedan bortglömd och först 2010 återfanns den i ämbetets arkiv och när man öppnade den fanns man en bildskatt. Det var diapositiv, vissa av bilderna var blekta men de klassiska Kodachrome-bilderna var i gott skick. Ämbetet gjorde i samband med scanningen av de nyfunna bilderna en återfotografering på ett antal identifierbara platser och publicerade ett urval av Fredrik Brunos bilder på Flickr.

Från Jönköpings län finns ett drygt 100-tal bilder, flertalet är från Jönköping, Gränna och Visingsö. Bilderna skildrar en tid då cykeln var det allmänna kommunikationssättet, vid sidan om tåg och spårvagn. Fredrik Bruno var på Visingsö på ett möte med Kommunaltekniska föreningen sommaren 1945, man kan se en rad välklädda herrar i kostym och hatt som åker remmalag och färja. Det finns också några enstaka bilder från Eksjö, Nässjö, Sävsjö och Nydala. För er som har julstökat klart, eller behöver lite sysselsättning i mellandagarna kan jag rekommendera ett digitalt besök på Kulturmiljöbild, (jag har förkryssat alternativ i sökningen för att hitta hans bilder från just Jönköpings län). För er som inte har besökt Kulturmiljöbild innan, finns det sysselsättning fram till tjugondagknut! Här kommer ett smakprov av Fredrik Brunos bilder!

Västra Storgatan, med det nybyggda Västerhuset till vänster i bild.

Utsikt från Stadsparksberget med det nyligen rivna idrottshuset framför Sofiakyrkan.

Jönköpings station.

Nydala kloster, 1949.

På väg till Visingsö med Motala Express.

Norra Storgatan i Eksjö, som är sig relativt lik.

Ribbagården i Gränna.

Vi kulturmiljövårdare på Jönköpings läns vill vi önska alla en God Jul och ett gott nytt år samt tacka för att ni har läst, kommenterat och följt oss under det gångna året! Vi återkommer med nya inlägg 2018!

Britt-Marie Börjesgård

Annons

Kan man uppleva ”Smålands Jerusalem” från Stadsparksberget?

Sveriges Radio P1 sände tidigare i höst programmet ”Stadsinspektionen” en serie om stadsplanering med arkitekturkritikern Mark Isitt som programledare. Han besökte ett antal mellanstora svenska städer och berättade om sina upplevelser och synintryck. I programmet gör han lite en poäng av att det är hans första besök i flera av de skildrade städerna. Mark Isitt är slagfärdig, stundtals provokativ och han sätter ofta fingret på olika aktuella problem och företeelser. I programmet som skildrade Jönköping så fångade han det aktuella intresset för höga hus. Men han försökte också göra en poäng av det gamla numera ganska slitna begreppet ”Smålands Jerusalem”.

Som lyssnare får man följa hur han tar en taxi upp till Stadsparken och blickar ut över staden. ”Det är som att någon myndighetsperson har dragit med linjal över staden. Det enda som tillåts sticka upp över staden är brandstationstornet, Sofia kyrka, en kyrka till där, och en till där och kyrka till där och…”  Hans uppräkning tonas ut för att ge bilden av en aldrig sinande rad av kyrkor.

Och visst finns det ganska många kyrkor, men hur tydlig är deras fysiska närvaro i stadsbilden? Och då särskilt på håll uppe från Stadsparksberget?

Sofiakyrkans höga torn är tydligt i stadsbilden.

Man talar ju populärt numera om att något skaver, och just den delen i ett övrigt bra programmet har stört mig lite. Så jag tog tjänstebilen upp till stadsparken för att se hur många kyrkor man kan se därifrån. Och nog ser man Sofiakyrkan, men de andra är inte lika lätta att upptäcka. Om man tar till teleobjektivet så går det förstås att hitta åtminstone två till, Kristinekyrkans gulputsade torn borta på Öster och Slottskapellet som hukar framför ”Jätten”, det då omdiskuterad höga bostadshuset från 1960-talet, men man kan ju knappast påstå att kyrkorna dominerar stadsbilden ur denna aspekten.

Kristinekyrkan på Öster är här inringad.

…Och med teleobjektiv ser man ju även Slottskapellet.

Och för den med god lokalkännedom går det att identifiera en kyrka till, inte för att den sticker upp över alla andra byggnader, men den är möjlig att se – om man vet att den finns där. Den signalerar dock inte kyrka på långt håll. Pingstkyrkans gula tegelfasad vid Västra torgets är tydligt urskiljbar i siktlinjen väster om Sofiakyrkan.

Pingstkyrkan med dess gula tegelfasad vid Västra torget är stor till ytan, men inte högre än det bredvidliggande bostadshuset.

Att man kan se en katedralliknade stadskyrka från sent 1800-tal, den sedan tidigare stadskyrkan från 1600-talet och ett begravningskapell från samma tid är ju inte så mycket att orda om och inte heller knutet till talesättet ”Smålands Jerusalem”. Begreppet kan härledas till den rika frikyrkligheten – och visst finns det många frikyrkor. Men vad det gäller arkitekturen och kyrkobyggnaderna är frikyrkan sällan konservativ, de är kanske de mest osentimentala i förhållande till sina byggnader. Många frikyrkomän har också varit framstående entreprenörer, (i Gnosjö är det här sambandet väldigt tydligt), och därmed ofta ”framstegsvänliga” även om man kanske har en konservativ livshållning i övrigt. Det har varit mera regel än undantag att bygga nytt och modernt. Församlingarna har dessutom gärna anlitat framstående arkitekter för uppdragen. Carl Nyrén, som Isitt lovordar för länsmuseet tillbyggnad, ritade Immanuelskyrkan stora rosa församlingskyrka också den på Väster relativt nära Sofiakyrkan – stor, men inte särskilt hög. Det leder dock för långt att räkna upp alla fina och arkitektoniskt spännande frikyrkor, det får bli ett annat blogginlägg.

Frikyrkan är och har varit framträdande i Jönköping, men kanske inte på det sätt som lite förenklat vill göras gällande i programmet.

Britt-Marie Börjesgård

Här är en länk med information om radioprogrammet och möjlighet att lyssna.

En bit idrottshistoria går i graven

I dagarna har ännu en välkänd Jönköpingsbyggnad blivit grävskopornas rov. Det är det gamla idrottshuset på Väster som har rivits för att så småningom ersättas av en modernare byggnad.

Platsen har historiskt tillhört Tändsticksfabrikens område och var innan det blev kvartersmark, brädgård och virkesupplag för fabriken. På tändsticksbolagets karta från 1935 finns ett såghus med tillhörande lastskjul, mätarekontor samt en portvaktstuga inritade. År 1967 revs den sista kvarvarande byggnaden från tändsticksepoken på området.

Idrotten har länge haft en plats här. År 1902 uppfördes en tennispaviljong på bolagets mark öster om brädgården, på initiativ av Ebba Hay. Hon var dotter till tidigare disponenten vid tändsticks­fabriken, Bernard Hay. Ebba var en framstående tennisspelare, hon deltog bland annat i olympiaden 1912 i Stockholm. Tennishallen som ritades av Gunnar Mellgren, ägdes av Tändsticksbolaget fram till 1939 då staden övertog densamma.

Idrottshallen under uppförande. Foto: JLM Gustav Andersson.

Utsikt från väster med tennishallen och idrottshuset. JLM

Samma år byggdes i anslutning till tennishallen en idrottshall, efter ritningar av arkitekterna Rolf Hagstrand och Birger Lindberg, Stockholm. De två arkitekterna har genom sitt kontor Hagstrand & Lindberg ritat en rad idrottshallar och anläggningar runt om i landet. På verkslistan står bland annat en tennishall i Katrineholm, idrottshallar i Mariestad, Tidaholm, Sandviken, Uddevalla, Lysekil och Nässjö, tennishallen i Växjö, en simhall i Karlskoga och idrottsinstitutet på Bosön. Deras tennis- och idrottshallarna är tidstypiska exempel på funktionalistiska anläggningar med stora fribärande takkonstruktioner. De bågformade valven formades i limträbalk och hallarna fick riklig tillgång på dagsljus genom de stora glasade partier i gavlarna. Limträbalken var ett relativt nytt material och under kriget var järn en bristvara, så limträfabriken i Töreboda levererade ett stort antal takbalkar till bland annat idrottshallar under denna perioden.

Bilden är tagen ur en annons för Munksjö takpapp, ur Byggindustrins handbok från 1945.

Av de hallar som Hagstrand & Lindberg ritade är idrottshallen i Karlshamn, som invigdes 1937, den enda som är byggnadsminnesförklarad. Detta skedde samma år som hallen firade 60 år, dvs 1997. Hallen i Mariestad, Vänerhof som också var oförändrad från byggtiden och därmed extra skyddsvärd, är nu efter att ha varit en infekterad stridsfråga i flera år, sorgligt nog under rivning. Antal bevarade hallar av denna typ blir därmed allt färre…

Och då tillbaka till Jönköping – Ebba Hays tennishall revs år 1984 och nu år 2017 har också idrottshuset rivits. Ännu en bit idrottshistoria som har gått i graven.

Britt-Marie Börjesgård

Ps. För den som vill läsa mera om idrottshallar från denna tid finns en kandidatuppsats från 2014 skriven av Charlotta Claesson ”Den moderna idrottshallen. Funktionalismens lösning på fritidsproblemet.”. Här är en länk till uppsatsen.

Ett kapell för slottsförvaltningen och artilleriet

Jönköpings slott; slottsstaten, fältartilleriet, faktori- och krutbruks- samt andra betjänte, sorterade inte under stadens burskap, vilket gjorde att de hade en egen församling och egen begravningsplats. År 1694 uppfördes ett nytt begravningskapell efter den då frånträdde landshövdingen Erik Dahlberghs ritning. Slottskapellet eller Västra kapellet som det då kallades, är en timrad korsformig byggnad med en kupol och lanternin över korsmitten. Erik Dahlberghs ritning, som finns i Krigsarkivet, visar en relativt rikt smyckad barockbyggnad, med pilastrar och fält. Om den kom att få den fasadutsmyckning som ritningen visar, är inte klarlagt, man vet dock utifrån bevarade räkenskaper att bildhuggaren Gustaf Kijhlman anlitades för att hugga konungen monogram och krona över kyrkdörren, smeden Carl Berg för spira, låsar och beslag och konterfejaren Fabritius för bland annat förgyllning av spiran. Äldre handlingar talar också om att taket var rödfärgat och tjärat. Fasaden var troligen rödfärgad, dess numera ljusa oljefärg tillkom på 1830-talet.

Efter slottsbranden 1737 blir kapellet församlingskyrka för slottsförsamlingen och den från slottskyrkan räddade predikstolen, också den huggen av Kijhlman, överförs till kapellet.

Slottsförsamling kan låta storslaget, men slottet hade spelat ut sin roll som försvarsanläggning och kronans vilja att skjuta till pengar till förvaltningen var begränsad. Den lilla kyrkklockan som hänger i lanterninen i Slottskapellet är ett rörande exempel på detta och ger en bild av de människor som levde och hade Västra kapellet som sin kyrka. Klockan är gjuten 1775 av klockgjutare Elias Fries i Jönköping och inskriptionen berättar historien på vers.

”SJUTTONHUNDRAD TRETTIO SJU, / WÅDELD SLOTTETS KLOCKOR STÖRDE. / FRÅN DEN TIDEN IN TILS NU, / MAN BLOTT STADENS KLOCKOR HÖRDE. / WID CAPELLET ICKE RINGDES, / FOLKET GENOM SÅNG HOPBRINGDES. /EFTER KYRKANS LÄGENHET, / BLEV IAG GUTEN OCH UPHÄNGDER, / ENSAM, LITEN; SOM MAN WET, /KNEKTEN ÄR OM PENGAR TRÄNGDER: / WANLIGA COLLECTER, GÅFWOR / ÄRO ALLA MINA HÅFWOR. / DOCK IA NEKAR EI MIN SKULD / FÖR TRY LISSPUND OCH SIU MARKER / KRONAN WAR MIG DÄRMED HULD / AF BRÄND KOPPAR BLEF IAG STARKER: / SEXTON DALER DETTA GÄLLDE, / DE DET GÅFWO, HADE WÄLDE. ”

Det tog alltså församlingen nästan 40 år att få råd med en kyrkklocka.  År 1721 i det Stora Nordiska krigets slutskede, då slottet var bas för Jönköpings Fältartillerikompani, finns noterat hur många som slottsförsamlingen bestod av. Det var Landshövdingen, Slottsstaten med bland andra slottsfogden och lanträntmästaren (26 hushåll). Artilleristaten med dess befäl (55 hushåll), Rustkammarstaten med rustmästaren (6 hushåll), Föravskedade från artilleriet (4 hushåll), Änkor från artilleristaten med barn (26 hushåll), Änkor från slottsstaten med barn (7 hushåll), Uppå Limugnen (4 hushåll) Slottstorpare (4 hushåll). Slottspastorn var tillika präst vid fältartilleriet och konrektor vid skolan.

Efter freden beslöts nedprioritera anläggningarna i Jönköping med undantag för Tyghuset och artilleriverkstäderna. Efter slottsbranden krympte verksamheten ytterligare så det är förståeligt att församlingen hade svårt att bekosta en ny klocka.

För den som vill läsa mera rekommenderas Stormaktsstaden Jönköping utgiven av länsmuseet 2014 och Jönköpings historia, del 3, skriven av Rudolf Björkman utgiven 1919.

Idag är Slottskapellet med dess tillhörande kyrkogård en liten grön lunga och oas från den övrigt omgärdande staden. (Vid en restaurering i början på 1990-talet fick kapellet tillbaka sitt ursprungliga spåntäckta och rödtjärade tak och en kopia av Dahlberghs förgyllda sol som tornprydning i spiran).

Britt-Marie Börjesgård

 

Film! Gustav V besöker Göta hovrätt

Hösten 1935 firade Göta hovrätt i Jönköping sitt 300-årsjubileum med ”klädsam förnämitet”, som en tidning skrev. Kung Gustav V ankom med extratåg från Stockholm och åkte i kortege till hovrätten. Där togs han emot i den stora sessionssalen av ca 60 anställda. ”..och damer också, ser jag!” sa kungen – sedan 1910 hade domstolen nämligen även kvinnor inom sin organisation. I detta sammanhang överlämnades en porträttskulptur av brons av drottning Kristina, av skulptören Oscar Johannesson. Det var under drottningens regeringstid som domstolen grundades.

Filmklippet här visar när alla lämnar domstolen efter högtidligheten. Nedför hovrättens trappa kommer först kung Gustav V i grå rock. Han stannar upp och hälsar på Jönköpingsborna. Efter honom kommer hovrättspresidenten Gunnar Bendz i sin civiluniform med så kallad bikorn på huvudet. Mannen med slängkappa var amiralen och kungens stabschef Carl August Ehrensvärd. Även landshövdingen Felix Hamrin passerar kameran som hastigast. Efteråt bar det av till hovrättspresidentens hem för en lunch.

Under eftermiddagen hölls en radioutsänd minneshögtid i Kristine kyrka. Endast speciellt inbjudna deltog, så kyrkan var bara halvfull. Allt avslutades med en bankett på Stora hotellet varpå kungen återvände till huvudstaden.

Göta hovrätt har en lång och fascinerande historia. Läs mer om denna i länsmuseets nyutkomna bok Göta hovrätt – rättvisans hemvist under fyra sekel. (Besök museets webshop >)

Anders Franzén

Foto: Göran Sandstedt, filmfotograf: Anders Östby, filmredigering: Jörgen Gustafsson

Jönköpings mest påkostade rum?

Prålig lyx är kanske inte det första man tänker på när statliga myndigheter kommer på tal, men Göta hovrätts domstolsbyggnad var en så viktig och prestigefull byggnad att man kostade på den en hel del. Den främsta lokalen i hovrättshuset var plenisalen där domarna samlades under ordförandeskap av hovrättspresidenten.

I det äldsta skedet försågs plenisalen i hovrätten med tapeter av så kallat gyllenläder. Det är ett fint skinn som erhöll ett mönster både genom att pressas så att det skapades en relief och genom infärgning. Gyllenläderstapeterna kasserades under 1700-talet och därför vet vi inte exakt hur de såg ut.

Efter en stor ombyggnad av hovrätten 1779-81 försågs plenisalen med ljusblå tygtapeter av sidendamast. Detta exklusiva tyg var dessutom försett med invävda kronor av silvertrådar. Denna typ av väggtapeter i första hand ses i kungliga miljöer, så dyrbart var det. Den som i dag besöker Stockholms slott kan se hur tronhimlen i rikssalen har ett blått tyg med invända kronor av silver.

Plenisalen omkring 1900, foto David Sjögren, Göta hovrätts arkiv.

Siden består av silkestrådar som åldras av solljuset och bryts ner. Vid 1800-talets mitt var hovrättens sidentapeter trasiga och blekta. Hål och revor hade man lagat genom att klippa ut tygbitar från dolda ställen bakom tavlorna och lappa med dessa. År 1867 blev man tvungen att ta ner de gamla tapeterna och ersätta dem. Men tyget var inte värdelöst! Sidenmaterialet såldes som så kallad klutnapp. Med andra ord repade man upp och kardade tyget för återanvändning. De invända kronorna av silvertråd klippte man ut och skickade till Kungl. Myntet i Stockholm. Där smälte man ner silvertrådarna och kunde på så sätt tillvarata nästan 6,4 kg guldhaltigt silver.

 

I dag är plenisalen elegant inredd med både äldre och yngre inventarier. Men något tyg finns inte på väggarna längre.

Plenisalen i dag, foto Göran Sandstedt JLM.

Göta hovrätt har en lång och fascinerande historia. Läs mer om denna i länsmuseets nyutkomna bok Göta hovrätt – rättvisans hemvist under fyra sekel.

 

Anders Franzén

Västerbrunn vid södra Munksjöns strand

Vissa miljöer är relativt statiska, andra genomgår stora förändringar. Området vid Munksjöns södra strand har genomgått flera stora förändringsskeden. Fram till 1900-talets början tillhörde marken Strömsbergs säteri och inrymde några torp och den gamla hälsobrunnen och ”nöjescentrat” Västerbrunn. När staden övertar området blir det industrimark, med plats för slakteri och en rad andra industrier.

Den gula ekonomiska kartan från 1954, Västerbrunn ligger vid sidan om siffran 25.

Källan på Strömsbergs ägor, söder om Munksjön, uppmärksammades under tidigt 1700-tal av provinsialläkare Jakob Sjöberg och ryktet om dess hälsobringande effekt spred sig snabbt. Ett brunnskar med lås tillverkades för att skydda källan, det ersattes snart av ett brunnshus. Brunnen kallades då Lindedahl eller Lindahl. På 1730-talet skrev Sjöberg en rapport till Collegium Medicum (en läkarorganisation grundad på 1660-talet) där han beskrev surbrunnens alla läkande egenskaper på allt från skörbjugg, kvinnfolkstider (menstruation), magmaskar till gikt. Under 1700-talets senare del kom provinsialläkare Wåhlin att framhålla en annan källa i den så kallade Mahredalen, sydost om Östra kapellet längs vägen mot Jära. Den nya källan kom att kallas Österbrunn och Lindahl blev då Västerbrunn. Att dricka brunn, var inte bara en hälsokur utan det blev en del av tidens rekreation och nöjesliv. De båda brunnarna hade sina olika glansperioder men Österbrunn ansågs som något förnämare.

Västerbrunn hade en stor brunnssalong, flera mindre byggnader, kägelbana och ett antal gungor. När Borås-Ulricehamns järnväg byggdes på 1930-talet blev Västerbrunn också en hållplats längs denna bansträckning. Banvaktarstugan, som även kallades ”Västerviken” hade tidigare utgjort en sorts vaktmästarbostad till hälsobrunnen. Den stora brunnssalongen låg kvar på sin ursprungliga plats och revs först 1963 då Kämpevägen breddades.

Brunnens exakta fysiska placering har ibland varit lite svävande och en orsak till detta är nog framförallt en karta över Jönköping från 1855 som felaktigt placerar Västerbrunn i närheten av Tallahov, som var ett av torpen under Strömsberg vid Munksjöns sydöstra strand.

Detalj av karta Jönköpings stad av Ljunggren 1855.

Det finns dock andra kartor och fotografier som tydligt visar var Västerbrunn låg. en fantastisk karta är den militära rekognoseringskarta som upprättades omkring 1820, den är mycket detaljerade vad gäller områdena runt staden på ett sätt som stadskartorna inte är, eller hade något behov av att vara. (Kartan rätar också ut ett annat frågetecken som gäller lastageplatsen vid Munksjöns södra strand. Men det är en annan historia som det finns anledning att återkomma till.)

Rekognoseringskartan från 1821 markerar Västerbrunns läge söder om Munksjön.

Kartan markerar Västerbrunns plats, men den visar också var Österbrunn låg.

Ett flygfotografi från 1949 placerar Västerbrunn i förhållande till annan fortfarande kvarvarande bebyggelse vilket också gör det lättare för oss att orientera sig i omgivningen utifrån dagens situation. Västerbrunn är den mörka byggnaden överst i bilden vid sidan om de höga träden och bakom det välvda tak till Ekmans kartongindustri. I den vänstra kanter syns också hållplatsen Västerbrunn.

Britt-Marie Börjesgård

För den som vill titta närmare på rekognoseringskartan från 1821 och upptäcka flera spännande detaljer så finns den digitalt tillgänglig via Riksarkivets digitala arkiv. Här är en länk.

Munksjöns södra strand – ta del av det som snart är historia!

Munksjöns södra strand är den del av Jönköpings stad som kommer att bli nästa stora förändringsområde. Men än finns det mesta av 1900-talets gamla strukturer och byggnader bevarade.

Nu har även AGA tagit ner skylten.

Området har i historisk tid tillhört Strömsbergs säteri med några kända torp i detta läge, med Sjöen eller Sjön som det äldsta. Här fanns en hälsobrunn som var känd sedan 1700-talet, och som under 1800-talet  kom att utvecklas till ett rekreations- och nöjescentrum. Västerbrunn var den mest etablerade och populära brunnsplatsen i Jönköping. Vid södra stranden fanns också en lastageplats som betjänade Tabergs bruk men som också senare nyttjades industrier i området. Efter att Jönköpings stad i början av 1900-talet köpte marken etablerades ett antal industrier, en tegelfabrik som gjorde murtegel av kalksandsten, slakteriet, Jordbro tändsticksfabrik, Ekmans kartongindustri är några exempel.

Kontorsbyggnaden till Jönköpings läns slakteri ritades 1940.

Och så fanns det en pudrettfabrik, vad det var få du veta om du följer med på en kulturvandring, onsdagen den 31 augusti. Det blir en lite längre promenad från Munksjö Bruk, via Jordbron och f.d. slakteriet till platsen där Västerbrunn låg, vidare längs stranden till Nordiska Syrgasfabriken och AGA. Det är samling vid Shellmacken på Barnarpsgatan, Jönköping, kl. 18.

Byggnadsantikvarie Britt-Marie Börjesgård leder vandringen.

VÄLKOMNA!.

Plagiat eller inspiration?

När arkitekten skall utforma en byggnad sker detta i ett sammanhang där man måste förhålla sig till en lång rad givna förutsättning. Oftast rör det sig om byggherrens behov, byggteknikens möjligheter, myndigheters krav osv. Arkitekten låter sig samtidigt oftast inspireras av andra byggnader – kollegornas samtida skapelser eller arkitekturhistoriens gamla verk. Här tänker jag ge några exempel på när arkitekter skapat byggnader som är så snarlika sina förebilder att man nästan kan tala om plagiat.

Mitt första exempel avser det ridhus som familjen Hay lät uppföra vid korsningen Trädgårdsgatan-Nygatan i Jönköping. Byggnaden stod klar omkring 1880 och hade ritats av arkitekten Magnus Isaeus, som exempelvis även gestaltade Sturebadet i Stockholm. Att rita ett ridhus i stadsmiljö var ett ovanligt uppdrag och helt säkert fick Isaeus uppslaget till byggnadens utvändiga form från en fransk arkitekturtidskrift, Revue Général de l’Architecture, från 1873. I den publicerades ritningar till ett ridhus i den nordfranska staden Caen som i hög grad liknar det i Jönköping. Ridskolan i Caen ritades av arkitekten M. G. Auvray och den används idag som ett kulturcentrum.

Ridhuset i Jönköping

Ridhuset i Caen, Frankrike.

 

 

 

Ridhuset i Caen, Frankrike.

Mitt andra exempel är hämtat från Nässjö. Under en period var byggmästaren Hugo Göransson verksam där och ritade en villa vid Gamlarpsvägen 1920 – ibland kallat bananhuset. Exteriören är speciell bland annat genom de utskjutande ornamenten vid byggnadens hörn. Med all säkerhet fick Göransson idén till gestaltningen efter att ha läst den tyska tidskriften Berliner Architekturwelt från 1910. I den presenteras en snarlik byggnad i villastadsdelen Grunewald i Berlin. Byggnaden ritades av arkitekten Sepp Kaiser och är bevarad trots världskrigets förstörelse av Berlin.

Villabyggnaden i Nässjö.

Villa i Grunewald, Berlin.

Som sista exempel tar jag tre villabyggnader som står i Gislaved, Värnamo och Jönköping. Det speciella är att de har en lite särpräglad och likartad gestaltning, men att bygglovsritningarna anger olika arkitekter. Här tycks det vara så att man lånat friskt av varandra. Villan i Jönköping ritades av arkitekten Oskar Öberg 1925 och den i Gislaved ritades av den lokale byggmästaren S. W. Johansson 1933. Bygglovsritningarna för villan i Värnamo är otydliga och kan därför inte dateras.

Villan i Jönköping.

Villan i Gislaved.

 

Villan i Värnamo.

Anders Franzén

Illustrationer: Internet samt Jönköpings läns museum.

Bakom det gamla rådhuset

Om du står på Hovrättstorget i Jönköping och blickar västerut är det sannolikt det främst är det röda gamla rådhuset som fångar din uppmärksamhet. Men bakom det ligger också en byggnad som är värd att uppmärksamma.

På tomten bakom Gamla rådhuset uppfördes i slutet av 1780-talet ett stort timmerhus med putsad fasad. Genom åren kom det att användas som bland annat länsresidens och societetshus. Byggnaden brann ner 1965 och ersattes 1968 då av det nu befintliga handels- och kontorskomplexet.

Byggnaden från 1968 uppfördes från början som ett varuhus för Domus, som var en del av Konsumentkooperationen. Denna organisation hade ett eget arkitektkontor och en av kontorets ledande arkitekter var Dag Ribbing. Genom åren kom han att rita flera Domus-varuhus i landet. Det i Jönköping skapade han tillsammans med sin son Lennart Ribbing.

Det var en särskilt känslig uppgift att rita ett helt nytt hus bakom den gamla rådhusbyggnaden och för att inte konkurrera med rådhuset ville man skapa en återhållsam bakgrundsbyggnad som inte förtog intrycket från torgets monumentbyggnader. Således fick varuhusfasaden mot torget en svagt välvd fasad av Lemunda-sandsten helt utan fönster. Processen att komma fram till denna lösning var komplicerad och de antikvariska instanserna var inte helt eniga. Man såg bland annat en risk att stenväggen utan fönster skulle uppfattas som en brandmur och signalera att det var en baksida.

Som en liten blinkning placerade arkitekterna en huggen relief i fasaden. Den är en stiliserad bild av det tidigare huset som stod på tomten. Att på något sätt dokumentera och presentera en byggnads föregångare på detta sätt var ett grepp som Dag Ribbing använt redan tidigare. Vid korsningen Bredgränd-Kungsängs-gatan i Uppsala använde han redan på 1950-talet samma princip. 

 

 

 

 

Text och illustrationer: Anders Franzén

Läs mer om Dag Ribbing i Agneta Åsgrim Berlin (Red, 2007) Visioner och vardagsarkitektur – byggnadskonst i Jönköpings län under 1900-talet.

Läs mer om Gamla rådhuset och Societetshuset i Bo E Karlson (2010) Jönköping – den nya staden. Bebyggelse och stadsplanering 1612–1870.