Människorna bakom – Boro och Emilsönerna

Familjen Johansson, Emma Sofia och Emil, omgivna av sina barn. Från vänster Gustav, Carl, Sölve, Lilly, Elin, Axel och Hulda.

När man arbetar med lite större utredningar finns ibland möjligheten att få en glimt av de människor som har varit betydelsefulla, kanske för uppförandet av en viss byggnad, för etableringen av en viss industri, eller för en orts utveckling. I Landsbro är detta påtagligt. Boro-hus i Landsbro var länge den tongivande och huvudsakliga arbetsgivaren. Företaget började dock i relativt blygsam skala genom att Emil Johansson år 1896 etablerade sin ångsåg strax intill järnvägsstationen i Landsbro, eller Smålands Broby som orten då hette. Sågen kompletterades med ett hyvleri. Landsbro Trävarubolag, som rörelsen kom att heta, började även tillverka lådor, lastpallar, m.m. Företaget ska till exempel ha svarat för alla trävaruleveranser till Baltiska utställningen i Malmö 1914.

Efter Emils död 1915 tog barnen över, först de tre äldsta och myndiga barnen. Sedan blev det bröderna Carl, Axel och Sölve som drev företaget vidare, Emilsönerna som de också kallades. Det var under bröderna Emilssons ledning som hustillverkningen startade 1923. Den första katalogen presenterades 1924.

Företaget sålde hus dels under konceptet Boro-hus som levererades enligt kapsystem i sågade längder dels som Ello-hus som var mera standardiserade. Materialet levererades då i block för att köparen själv enklare skulle kunna sätta upp sitt hus. Bolaget hade tillverkning i Landsbro men drev även en fabrik i Sävsjö. Företaget hade relativt snabbt blivit etablerade på marknaden, med försäljningskontor i Stockholm och Köpenhamn.

Fotografi taget framför den första snickerifabriken, efter HSBs övertagande.

I december 1936 sålde bröderna företaget till HSB, som tog över driften från januari 1937. För HSB var detta ett sätt att få fram egnahem för mindre inkomsttagare vid sidan om flerbostadshus för bostadsrättsföreningarna. För bröderna Emilsson kan det ha varit ett sätt att få in mera kapital till verksamheten då de hade stora planer för expansion. En ny stor spikningshall hade uppförts under 1936 på ett helt nytt markområde. Verksamheten växte sedan snabbt. Under kriget, då stora delar av bostadsproduktionen låg nere, tillverkades bland annat baracker, hangarer etc. till militärt ändamål, för att kunna hålla produktionen igång. HB-balken, fribärande takkonstruktioner i trä, var en annan komplementtillverkning som kom igång under denna period. HSB drev sedan företaget vidare fram till sommaren 1984, då den nytillträdde VD:n Curt Wrigfors övertog företaget tillsammans med delar av personalen.

Därefter följde en expansiv period, som slutade med konkurs under fastighetskrisens år 1991. Företaget drevs sedan vidare med andra ägare ytterligare några år, men efter ännu en konkurs hösten 1993, var Boros saga all, (åtminstone i Landsbro). Trots flera anbud från olika intressenter kom inte företaget att rekonstrueras, utan lösa inventarier och lokalerna såldes på auktion juni 1994 efter omfattande lokala protester.

Vad hände då med bröderna Emilsson? Efter att de hade sålt Boro till HSB kom de att ta sig an andra utmaningar. År 1939 köpte bröderna Laxå bruk i Tiveden som förutom bruket omfattade stora skogstillgångar. De satsade rejält i Röfors, där brukets masugn låg sedan 1800-talet, med vidareutveckling och produktionsökning av stålsand. För att ta tillvara de stora slagghögarna, startade de 1942 ett experiment med tillverkning av mineralull. Produktion av slaggull i industriell skala började 1943. Bröderna hade konsoliderat bruket genom olika investeringar och rationaliseringar. De olönsamma delarna hade avvecklats. År 1947 sålde de Laxå bruk till svenska staten. Skogen överfördes till Domänverket och industrin till AB Statens Skogsindustrier (ASSI).

Svensk Industrikalender för 1947 ger en målande bild av bredden i företaget medan det fortfarande var i bröderna Emilssons ägo.. Laxå Bruks AB: Järnbruk med masugn och lancashiresmedja, stålsandverk, slaggullsfabrik, mek. verkstad och snickerifabrik vid Röfors, sågverk, hyvleri och ångcentral vid V:a Laxsjön. Tillverkar lancashiretackjärn, gjuteritackjärn, smältstycken, stålsand, barends (?), slaggull, sågade och hyvlade trävaror, byggnadssnickerier m.m. Bolaget idkar jämväl jordbruk och skogshantering äger elektr. kraftstationer samt trafikerar Laxå-Röfors järnväg.” Bolaget hade 210 industriarbetare.

Deras tid i Laxå har likheter med tiden i Landsbro. Bröderna verkar ha varit innovativa entreprenörer som gillade utmaningar men de kanske inte hade tålamodet för det långsiktiga förvaltandet, eller så var det bara slumpen som avgjorde, det är i vilket fall spännande att spekulera. Bröderna hade olika kompetenser och de kompletterade varandra. Carl var disponent, Axel direktör och Sölve ingenjör. Axel hade en kansliexamen, vilket innebar att han hade läst juridik. Sölve var utbildad ingenjör och Carl som var äldst av dem tre hade antagligen lärt sig yrket genom sin far. Sölve som ingenjör, var troligen den som bedrev produktutvecklingen. Hans intresse för isolering och skivmaterial grundlades förmodligen redan inom Boro. Företaget hade patenterat ett skivmaterial under varunamnet Borolite, som var en halvhård relativt tjock fiberskiva.

Slaggullen gick under varunamnet Slaggullex och om man läser Riksantikvarieämbetet materialguide får man veta lite mera:

Slaggull och stenull tillverkas genom att en smälta (1 500°C) av ämnet får rinna ut i en stråle som med högtryckslåga eller centrifug sönderdelas till en fin ull. Ullen impregneras och stabiliseras med till exempel fenolhartslösning och sammanfiltas genast till önskad kvalitet. Därefter förses produkten med ett lämpligt ytskikt. Produktionen av slaggull upphörde på 1960-talet.

Vad som hände sedan har jag inte haft möjlighet att följa. Axel Emilsson bodde kvar i Laxå på Stora Lassnå gård som han förvärvade 1947, var de andra bröderna tog vägen återstår att undersöka.

Laxå bruk lever vidare, dock i liten skala. Företaget arbetar fortfarande med mineralull, men har ingen egen tillverkning utan formpressar numera mineralullen.

Britt-Marie Börjesgård

Annonser

Nu har vi passerat 100 000!

Sent i går kväll passerade vi 100 000 visningar av vår blogg, vilket är fantastiskt roligt! Det härligt att så många uppskattar och följer våra berättelser från olika projekt, små och stor upptäckter i samband med restaureringar, debattämnen och lite mera folkbildande inlägg. Det har varit högt och lågt, nytt och gammalt. Kulturhistoria inbegriper en mångfald aspekter.

Som antikvarier och konservatorer möter vi många intressanta miljöer och utmaningar, vi tycker det är kul att få dela med oss och det är verkligen roligt att så många uppskattar och läser!

Nu kör vi mot 200 000, välkomna att följa med!

Britt-Marie Börjesgård

Glas uppåt väggarna

karta-kosta

En klassisk provkarta, foto ur boken.

Så här lagom till jul har vår kollega på Smålands museum, Samuel Palmblad, kommit ut med en ny bok som ger ännu en historisk pusselbit till den moderna arkitekturen. Han skriver i boken ”Kosta mosaik glas uppåt väggarna” om en kort men intensiv period av glasbruket Kostas historia. Glasbruken har inte, som man idag kan förledas att tro, bara arbetet med konstglas, utan bruksglas i olika former har snararare givit den ekonomiska förutsättningen för att också ha möjlighet att experimentera och utveckla konstglaset. Efter flera års provningsförsök och studier beslöt bruksledningen i december 1953 att starta en kommersiell tillverkning av glasmosaik. Kosta blev därmed Nordens första och enda tillverkare av glasmosaik. Ifö i Bromölla hade sedan slutet av 1930-talet tillverkat mosaik av porslin, glaserad och oglaserad, även Uppsala Ekeby tillverkade en liknande produkt.

Glasmosaiken ligger i tiden och blir en arkitektoniskt intressant accent, som dekorativa väggpartier och som konstnärlig utsmyckning. Vi ser det kanske mest i portpartier och fyllningsmaterial under fönster, men även som golv och dekorativa väggband. Bruno Mathsson använder ofta mosaik som golvmaterial i sina glashus. Han samarbetade med Kosta glasbruk under några år då han först ritade brukets utställningshall och sedan en radhuslänga med tjänstemannabostäder i anslutning till bruket. I sin egen villa i Tånnö är samtliga golv belagda med mosaik i gröna nyanser, i den inte lika vanliga långsmala formen.

I Mathssons egen villa i Tånnö är den gröna mosaiken genomgående golvmaterial.

I Mathssons egen villa i Tånnö, uppförd 1965, är den gröna mosaiken genomgående golvmaterial.

Glasmosaiken blir genom glasets inneboende lyster ett mycket levande och skiftande material. (Man eftersträvade dock inte transparens.) I det ordinarie sortimentet saluförde man 60 standardkulörer men kunde ta fram ytterligare 300 nyanser för konstnärligt bruk. Mosaiken såldes klistrade i kartor och de enskilda bitarna plockades samman individuellt av den uteslutande kvinnliga personalen på brukets mosaikavdelning, vilket gjorde att den ena kartan inte var den andra lik

Det som också gör kostamosaiken så levande är att bitarna är inte helt perfekt skurna, utan de varierar lite i kanterna efter brytningen ur gjutformarna. Något som idag är ett problem när man ska restaurera gamla ytor. Den mosaik som tillverkas numera är för perfekt.

badrum

Mosaiken i det restaurerade badrummet i visningslägenheten i Mathssons radhus i Kosta har kompletterats med ny mosaik, så nära originalet som möjligt. De numera helt raka bitarna gör den något stummare än den ursprungliga.

 

Många av 1950-talets och det tidiga 60-talets arkitekter använde mosaiken som en dekorativ färgklick i gestaltningen. Dag Irvall som var stadsarkitekt i Tranås 1948-1965, och Helmer Flensborn med arkitektkontor i Huskvarna nyttjade gärna materialet.

 

Ett material som i sig är outslitligt, när det uppstår problem och mosaiken släpper från underlaget är det alltid monteringen som är den svaga punkten. Mosaiken som tillverkades vid Kosta under den relativt korta tillverkningsperioden 1954-1967 är bevarandevärd och mycket tidstypisk. En av de finaste finns kanske vid entrén till Ekeberga före detta kommunalhus i Kosta, komponerad av Sven Pihlström som var brukets och därmed Sveriges ende heltidsanställde mosaikdesigner.

 

Kulturarvsdag i Eksjö och Bruzaholm


Söndagen den 11 september arrangeras Kulturarvsdagen runt om i hela Europa. Då ordnas guidningar och visningar på platser med intressant historia och stora kulturvärden. I Eksjö kommun visas två helt skilda miljöer, dels finns möjlighet att följa med på en vandring i trädstaden Eksjö under länsmuseets ledning, dels visas den så kallade Kristallen i brukssamhället Bruzaholm.

Vandring i Eksjö
Gamla stan i Eksjö är välkänd för sin rika träarkitektur. Husen är som mångbottnade historieböcker, lager har lagts till lager genom århundradena. Men motsatsen förekommer också genom att senare tillägg har rensats bort och husens äldsta historia har plockats fram.

Fornminnesgården är en av de fastigheter som har återställts till ett äldre utseende. Så här såg husen ut från Åbron 1929.

Fornminnesgården är en av de fastigheter som har återställts till ett äldre utseende. Så här såg husen ut från Åbron 1929.

Vandringen i Eksjö sätter fokus stadens träbyggnadskonst, fasader, byggnadsdetaljer, byggnadsteknik, stilhistoria, moderniseringar och restaureringar genom tiderna. Byggnadsantikvarie Britt-Marie Börjesgård  leder vandringen, hon kommer också att berätta om dokumentationen av de hus i Forssellska gården som förstördes i branden augusti 2015 och vilken ny kunskap som den tragiska händelsen trots allt har gett. Kulturvandringen startar kl. 13 med samling på Stora Torget.

Modernistisk arkitekturpärla restaureras i Bruzaholm
Ett stenkast från Väg 40, mellan Eksjö och Mariannelund, finner man helt oväntat ett stort växthus och en försäljningspaviljong med fasader av trä, glas och ärgad koppar. Med sin djärva arkitektur sticker anläggningen ut i sin omgivning av industribyggnader och vardagliga egnahem. Byggnaderna uppfördes i modernistisk stil i början av 1960-talet. De bär på en intressant historia med anknytning till ortens framgångsrika metallduksindustri. Ägaren, disponent Erik Bengtsson hade moderna och estetiskt djärva idéer för fabrikens och samhällets utveckling. Fram till 1980 var Kristallen en mötesplats i brukssamhället. Här kunde man inhandla blommor, grönsaker och konstglas från de småländska glasbruken.

kristallen pågående arbetenAtt restaurera modernismen
Idag är Kristallen en byggarbetsplats. Under 2016 har ett treårigt projekt inletts för att restaurera Kristallen, växthuset och den yttre miljön.  Restaurering kan genomföras tack vare kulturvårdsanslag från Riksantikvarieämbetet och länsstyrelsen i Jönköpings län. Huvudman för projektet är Föreningen Kristallen i Bruzaholm, i nära samarbete med Kristallens ägare.

En vision för Kristallen
Kristallen är ett modernt arkitekturarv och en kulturmiljö av både lokalt och nationellt intresse.  Visionen är att Kristallen åter skall bli en mötesplats och ett besöksmål i Bruzaholm och Eksjö kommun. Här finns möjlighet att skapa en spännande miljö för konserter, konstutställningar och kanske också ett trädgårdscafé.

Kom och ta del av den spännande berättelse som döljer sig bakom detta moderna projekt, och om arbetet som pågår för att finna en ny användning för byggnaderna och säkra deras framtid.

Programpunkter:
Öppet Hus 12 – 16. Adress Bruksgatan 3, Bruzaholm
Fri entré. Kaffeservering. Utställning om Kristallen.

Kl 13. Birgitta Holm, ordförande i Föreningen Kristallen i Bruzaholm, informerar om Kristallens historia och arbetet med att rädda byggnaden och ge den ett nytt innehåll.

Kl 13.15 Arkitekt Peter Kautzky berättar egna minnen från Kristallens tillkomst 1961–1962. Som ung arkitekturstuderande praktiserade han på arkitekt Sven Wranérs kontor i Gävle och fick då förtroendet att medverka vid projekteringen av Kristallen.

Kl 14. Att restaurera modernismen. Ett samtal om varför vi bevarar det moderna kulturarvet samt om problem och möjligheter vid restaurering av 1900-talets nya konstruktioner och material. I panelen medverkar länsantikvarie Mattias Sörensen, Nils-Åke Friman, projektledare för restaureringen och Agneta Åsgrim Berlin, antikvarie. Samtalsledare är André Blomgren, Svenska Byggnadsvårdsvårdsföreningen, Jönköping.

Kl 15. Rundvisning och möjlighet till frågor.

VÄLKOMNA!

Britt-Marie Börjesgård     Agneta Åsgrim Berlin

Munksjöns södra strand – ta del av det som snart är historia!

Munksjöns södra strand är den del av Jönköpings stad som kommer att bli nästa stora förändringsområde. Men än finns det mesta av 1900-talets gamla strukturer och byggnader bevarade.

aga

Nu har även AGA tagit ner skylten.

Området har i historisk tid tillhört Strömsbergs säteri med några kända torp i detta läge, med Sjöen eller Sjön som det äldsta. Här fanns en hälsobrunn som var känd sedan 1700-talet, och som under 1800-talet  kom att utvecklas till ett rekreations- och nöjescentrum. Västerbrunn var den mest etablerade och populära brunnsplatsen i Jönköping. Vid södra stranden fanns också en lastageplats som betjänade Tabergs bruk men som också senare nyttjades industrier i området. Efter att Jönköpings stad i början av 1900-talet köpte marken etablerades ett antal industrier, en tegelfabrik som gjorde murtegel av kalksandsten, slakteriet, Jordbro tändsticksfabrik, Ekmans kartongindustri är några exempel.

Kontorsbyggnaden till Jönköpings läns slakteri ritades 1940.

Kontorsbyggnaden till Jönköpings läns slakteri ritades 1940.

ritning pudrettOch så fanns det en pudrettfabrik, vad det var få du veta om du följer med på en kulturvandring, onsdagen den 31 augusti. Det blir en lite längre promenad från Munksjö Bruk, via Jordbron och f.d. slakteriet till platsen där Västerbrunn låg, vidare längs stranden till Nordiska Syrgasfabriken och AGA. Det är samling vid Shellmacken på Barnarpsgatan, Jönköping, kl. 18.

Byggnadsantikvarie Britt-Marie Börjesgård leder vandringen.

VÄLKOMNA!.

Bilder berättar – en bruksmiljö från 1870-talet

översiktsbild över MarieholmFotografier har en sällsynt förmåga att levandegöra sedan länge svunna miljöer. Från Marieholms bruk i Gnosjö kommun, finns ett mycket gammalt fotografi som visar bruksmiljön. Fotografiet är inte daterat men utifrån andra källor går det att fastställa att bilden är taget i början av 1870-talet. Under åren 1874-1875 uppförs nämligen en ny hammarsmedja och valsverk på platsen för den gamla hammarsmedjan. På fotografiet är det den gamla hammarsmedjan som finns på platsen.

Verksamheten vid Marieholms bruk kom i gång i början på 1840-talet och utvecklades efterhand till en omfattande verksamhet. Initialt så tillverkade bruket traditionella smidesprodukter så som hästskor och spadar, men man var inte främmande för nymodigheter. Marieholms bruk var till exempel ett av de bruk som var tidiga med att tillverka klippspik. Efter ett ägarskifte 1866 följde en expansiv period med ett antal om- och nybyggnader.

flygfotot delförstoring 2 litet

I ett sammandrag över verksamheten från denna tid kan man läsa:

Under de 10 sist förflutna åren har följande nybyggnader blifvit vid Marieholm utförda neml.
2ne boningshus af trä (den ena xx in af sten) nyligen reveterade utvändigt, samt tapetserade och målade invändigt; 2ne arbetare bostäder af trä;

1 fabrikshus af sten och tegel, innehållande 12 klipp- och trådspikmaskiner, svarf-, borr- plåtklipp- slip- och rullmaskiner, 8 kettingssmideshärdar, plåt- och rundvalsverk med ångmaskin och tillbehör samt 1 mindre tillhörande hus innehl klensmedja, glödugnar för spik och tråd, valswerk m.m.
1 järn och spannmålsmagasin i 2ne våningar af sten,
2ne kolhus hvaraf 1 af sten och 1 af trä;
1 masugn med warmapparat, kupolugn och gjuteri, samt tillhörande blåsmaskin af jern m.m.
1 mashintrådsdrageri med väferi för järn- o messingsduk;
2ne ladugårdslängor hwaraf den ena af sten och den andra af trä.
Rundsåg de xxxxx
och uppgå samlade nybyggnader till ett belopp af 130 000 Rd, under arbete och uppförande å gamla hammarsmedjans plats af ny hammarsmedja med tillika af en stångjernshärd samt uppsättande af walsverk efter behofvet tillökt, i samma hus.

(xx markerar svårtydd text)

Texten, som är hämtad ur ett odaterat och osignerat dokument bland materialet i Marieholmsarkivalierna som finns i länsmuseets arkiv, bör vara skrivet 1874 eller 1875 då bygget av hammarsmedjan omnämns som pågående.

I en detaljförstoring framträder bruksmiljön tydligt. I förgrunden den byggnad som idag benämns "gamla fabriken"

I en detaljförstoring framträder bruksmiljön tydligt.

I centrum av bilden ligger den byggnad som idag benämns ”gamla fabriken”. Den är i detta skede uppförd i en våningen med en påbyggnad i väster och med skorstenskomplexet placerat vid den östra gaveln. Den höga byggnaden bakom är ett av de nyuppförda kolhusen, denna kollada är av sten, och delar av grunden finns fortfarande på platsen. Och vi kan se en körbrygga för kolleverenser på den södra gaveln. Till vänster om kolladen ligger den gamla hammarsmedjan. Snett bakom denna syns en av arbetarbostäderna, som också finns kvar än i dag. Bakom arbetarbostaden syns en hög byggnad som vi inte vet så mycket om, troligen inrymmer den en blåsmaskin, då dammen i anslutning till byggnaden kallas för blåsmaskinsdammen.

flygfotot delförstoring masugnen

Delförstoring av den nyuppförda masugnen. Framför denna ligger posthuset, den enda byggnad som finns kvar idag av de som syns i bilden.

För den som är bekant med Marieholm kan perspektivet kännas märkligt, men det hoptryckta formatet troligen beror på att bilden är tagen på mycket lång håll. Vid denna tid hade man inte negativfilm på rulle utan den ljuskänsliga emulsionen gjöts på glasplåtar. Dessa plåtar var relativt stora vilket gör att äldre bilder ofta har en fantastisk upplösning, bilderna klarar rejäla uppförstoringar utan att förlora så mycket i skärpa. I höstas fick vi tillgång till den ursprungliga bildkopian och kunde scanna den med hög upplösning vilket gör att vi nu kan detaljstudera bruksmiljön på ett helt annat sätt än när vi bara hade haft tillgång till sämre kopior. Och det är flera frågetecken som har rätats ut. Ett fönster till historien har öppnat sig!

flygfotot delförstoring herrgården

Detaljförstoring av den nybyggda herrgården. Vid sidan om herrgårdsbyggnaderna stenmagasinet, som idag är kyrkan. I förgrunden syns ett mindre boningshus och till höger i bild med den brutna gaveln vänd mot fotografen, en av de äldsta arbetarbostäderna.

Britt-Marie Börjesgård

En ”bortglömd” masugn

Jag fick i våras en fråga om en sättugn som var märkt med bruksnamnet, Holmeshult. Ett järnbruk som jag var tvungen att erkänna att jag inte hade någon kunskap om och inte heller i en snabb sökning hittade särskilt mycket skrivet om. Åtminstone inte i källor som behandlar järnhanteringen i Jönköpings län. En anledning till detta är att masugnen och gruvan – Inglamåla gruva, tillhörde Kronobergs bergslag och därmed återfinns under Kronobergs län i samlingsverk som ”Småländsk järnhantering under 1000 år”.

detalj HolmeshultMen söker man på rätt ställe går det att finna information. På 1730-talets slut  upptäckte en malmletare järnmalm i Fröderyds socken. Fyndigheten överläts och inmutades av två bruksägare i Kronobergs län, Daniel Schröder på Lessebo och Olof Lundblad på Åryd. För att slippa behöva transportera malmen långa sträckor anlades snart även en masugn, vilken Schröder blev ensam ägare till. (Lundblad hade något år tidigare fått tillstånd och anlagt en egen masugn i Braås vid sjön Örkens sydspets). Det första tackjärnet vid Holmeshult tillverkades enligt uppgift omkring 1750 och masugnen tog ur bruk 1795 efter en sista misslyckad blåsning. Vid Holmeshults masugn tillverkades visst gjutgods, järnkaminer så kallades järnkakelugnar, spis- och brandhällar, samt bruksföremål som grytor och stekpannor, även om tackjärnet var den huvudsakliga produktionen. Gruvan, som tidvis gav rikligt med järnmalm, var i drift fram på 1800-talets andra hälft.

Det som var upphovet till min lilla efterforskning var denna spis som återfinns på en gård i Asa socken, i norra Kronobergs län.

För den som vill läs mera om gruvan i Inglamåla och Holmeshults masugn finns två artiklar i ”Hembygdsbok för västra och mellersta Njudung”, årgångarna 1956 och 1961. Här kan man också ta del av målande beskrivningar av böndernas ovilja att medverka till körslor och kolning samt upptagande av sjömalm. (Både bergsmalm och sjömalm nyttjades för bästa järn.)

Britt-Marie Börjesgård