En funnen bildskatt

Ibland ramlar vi över nya skatter och intressant material om länet som vi inte har sett förut. Igår letade jag efter ett äldre fotografi över Slottskapellet i Riksantikvarieämbetets fotodatabas, Kulturmiljöbild. Då jag först inte hittade den aktuella bilden gjorde jag en bredare sökning med Jönköping som sökord. Då dök det plötsligt upp en rad spännande färgbilder som jag inte hade sett tidigare. De var tagna i mitten av 1940-talet av en Fredrik Daniel Bruno.

Bilderna väckte min nyfikenhet och jag gjorde därför en sökning på fotografens namn. Ett inlägg från 2010 i Riksantikvarieämbetets blogg, K-blogg, berättas om en nyfunnen väska med drygt 1000 färgdiapositiv. Fredrik Bruno var stadsingenjör i Hudiksvall och en intresserad amatörfotograf. I samband med sina resor i hemtrakten, men också på andra håll i landet, dokumenterade han bland annat stadsmiljöer och byggnader. Efter Fredrik Brunos bortgång i början på 1970-talet hade hans bildmaterial skänkts till Riksantikvarieämbetets av hans dotter, väl förpackade i en resväska. Väskan blev sedan bortglömd och först 2010 återfanns den i ämbetets arkiv och när man öppnade den fanns man en bildskatt. Det var diapositiv, vissa av bilderna var blekta men de klassiska Kodachrome-bilderna var i gott skick. Ämbetet gjorde i samband med scanningen av de nyfunna bilderna en återfotografering på ett antal identifierbara platser och publicerade ett urval av Fredrik Brunos bilder på Flickr.

Från Jönköpings län finns ett drygt 100-tal bilder, flertalet är från Jönköping, Gränna och Visingsö. Bilderna skildrar en tid då cykeln var det allmänna kommunikationssättet, vid sidan om tåg och spårvagn. Fredrik Bruno var på Visingsö på ett möte med Kommunaltekniska föreningen sommaren 1945, man kan se en rad välklädda herrar i kostym och hatt som åker remmalag och färja. Det finns också några enstaka bilder från Eksjö, Nässjö, Sävsjö och Nydala. För er som har julstökat klart, eller behöver lite sysselsättning i mellandagarna kan jag rekommendera ett digitalt besök på Kulturmiljöbild, (jag har förkryssat alternativ i sökningen för att hitta hans bilder från just Jönköpings län). För er som inte har besökt Kulturmiljöbild innan, finns det sysselsättning fram till tjugondagknut! Här kommer ett smakprov av Fredrik Brunos bilder!

Västra Storgatan, med det nybyggda Västerhuset till vänster i bild.

Utsikt från Stadsparksberget med det nyligen rivna idrottshuset framför Sofiakyrkan.

Jönköpings station.

Nydala kloster, 1949.

På väg till Visingsö med Motala Express.

Norra Storgatan i Eksjö, som är sig relativt lik.

Ribbagården i Gränna.

Vi kulturmiljövårdare på Jönköpings läns vill vi önska alla en God Jul och ett gott nytt år samt tacka för att ni har läst, kommenterat och följt oss under det gångna året! Vi återkommer med nya inlägg 2018!

Britt-Marie Börjesgård

Annons

Ovanlig inblick i 1600-talets timmerbyggande

I ett tidigare blogginlägg presenterades nyligen Tranås säteri och herrgårdsmiljön på 1600-talet av min kollega Ådel Franzén. Om man ytterligare zoomar in anläggningens byggnader visar det sig att kartmaterialet från 1682 ger en ovanlig inblick i timmerbyggande som kan sträcka sig tillbaka till Vasa-tiden.

För den som intresserar sig för äldre småländskt byggande finns i princip inga bildkällor förrän Erik Dahlbergs Suecia Antiqua från sent 1600-tal. Där är en handfull högreståndsanläggningar avbildade på ett storslaget sätt. Planritningar som visar hur byggnader var disponerade kommer först långt senare. Därför är lantmäterihandlingarna från Tranås säteri ett märkligt undantag!

Äldre bebyggelse visar ofta upp mönster som man kan jämföra med andra anläggningar. Bland allmogens bostadshus finns det i Småland en handfull byggnadstyper som varierades i begränsad omfattning – enkelstugor, parstugor, dubbelkammarstugor, salsbyggnader och ytterligare ett par. På samma sätt har ekonomibyggnaderna ofta gemensamma drag som man kan jämföra med varandra och se varianter.

Om vi börjar med anläggningens främsta byggnad är det väl Herrebyggningen i gårdens nordöstra hörn. Byggnaden omfattade sal, 2 salskamrar vid den östra gaveln, 2 gästkamrar vid den västra gaveln, en genomgående farstu i byggnadens mitt samt i en utbyggd del ett privet/avträde och ett kök. Att kartan är noga uppritad kan bevisas av att upphovsmannen ritat dörröppningarna helt nära byggnadens längsgående vägg, den så kallade hjärtväggen – inte mitt på väggarna. Detta är en konstruktiv fördel när man placerar dörrhålen i en timrad byggnad. 1600-talskartan säger inget om vilket byggnadsmaterial som använts, men inget tyder på att man använt annat är timmer i stommarna. I Småland är detta en regel med få undantag. De nämnda dörrplaceringarna stöder detta antagande.

Jonas Petersson Dukers koncept över Tranås säteris gårdsplan från 1682

Herrebyggningens planlösning liknar knappast någon av de hustyper som vi i dag delar in landsbygdens bebyggelse i. Det kanske mest överraskande är att avträdet ligger i själva bostadshuset. Dessutom är det märkligt att köket ligger i en tillbyggd del. Med lite god vilja kan man emellertid jämföra bostadshusets planlösning med det så kallade sydgötiska huset. Denna hustyp karakteriseras bland annat av genomgående förstuga, stor sal i byggnadens mitt och gärna ett par gavelplacerade kamrar. Det sydgötiska husets utbredning är traditionellt inom Skåne, Halland, Blekinge och de södra delarna av Småland – inte här i nordöstra Småland. Kan det vara så att en variant av hustypen förekom även i norra Småland under 1600-talets första hälft, men att den sedan ersattes av andra hustyper?

Detalj med Herrebyggningen till höger, tre bodar i mitten och det andra bostadshuset till vänster.

Exempel på ett så kallat sydgötiskt hus med det stora rummet i mitten och genomgående farstu.

I närheten av Herrebyggningen hittar vi en länga med bodar och ytterligare ett bostadshus. Detta bostadshus omfattar 1 gästkammare, 2 sätesstugor och 2 farstugor. Även denna byggnad har drag av det sydgötiska huset med genomgående förstugor och ett stort rum i mitten. Att döma av rummens namn har byggnaden troligen varit avsedd för övernattande gäster. Att gårdens bodar, där man sannolikt förvarande gårdens matförråd, låg i det som ofta kallades mangården i närheten av bostadshusen följer det allmänna mönstret även hos allmogen. Utanför gårdens staket längre österut låg dessutom en stor fatabur på säkert avstånd med tanke på risken för eldspridning.

 

Principskiss för så kallad logelada med ett loggolv i mitten, en lada på varje sida om den och i det här faller några ytterligare rum vid gaveln till höger (foderrum, selkammare och stall).

Inblick i en tröskloge med lador på båda sidor om avbalkningarna av brädor. I detta fall är loggolvet och den högra avbalkningen demonterade.

Vi lämnar mangården för att i stället titta på det område som på 1600-talet kallades ladugården. Ladugården var således inte en byggnad, utan den del av hustomten där uthusen för jordbrukets drift och djurhållning låg. I Småland övergår betydelsen av begreppet ladugård till att betyda ett mångfunktionellt uthus under 1700-talets andra hälft. Detta sker samtidigt som man upphör med att inreda fähus i en byggnad och loge och lador i en annan för att i stället samordna dessa funktioner.

Denna uppdelning illustreras också tydligt på kartan från Tranås säteri. Den fyrkant som omfattade gårdens ekonomibyggnader hade en länga i norr som inrymde oxhus, fähus och fårhus. I öster låg den byggnad där man hanterade fodret. Byggnaden hade den sedvanliga uppdelningen med en tröskloge i byggnadens mitt. Där hade man ett tätt brädgolv där man genom tröskning separerade kornen från halmstråna genom att slå med slaga. På båda sidor om trösklogen låg lador, men gränsen mot dessa utgjordes inte av väggar i vanlig bemärkelse utan endast av meterhöga brädavbalkningar. I den ena ladan lades den otröskade säden. Efter tröskningen lades den överblivna halmen i den andra ladan. Detta är ett flöde och en indelning som använts långt fram i tiden och var praktisk fram till att tröskningen mekaniserades.

Runt ladugårdsfyrkanten fanns även 1 avträde, 2 bondestall, 1 herrestall med tolv spiltor och foderlador. Man kan anta att lantbrukets intensiva aktivitet koncentrerades just till ladugårdsfyrkanten.

Anders Franzén

 

Jönköpings mest påkostade rum?

Prålig lyx är kanske inte det första man tänker på när statliga myndigheter kommer på tal, men Göta hovrätts domstolsbyggnad var en så viktig och prestigefull byggnad att man kostade på den en hel del. Den främsta lokalen i hovrättshuset var plenisalen där domarna samlades under ordförandeskap av hovrättspresidenten.

I det äldsta skedet försågs plenisalen i hovrätten med tapeter av så kallat gyllenläder. Det är ett fint skinn som erhöll ett mönster både genom att pressas så att det skapades en relief och genom infärgning. Gyllenläderstapeterna kasserades under 1700-talet och därför vet vi inte exakt hur de såg ut.

Efter en stor ombyggnad av hovrätten 1779-81 försågs plenisalen med ljusblå tygtapeter av sidendamast. Detta exklusiva tyg var dessutom försett med invävda kronor av silvertrådar. Denna typ av väggtapeter i första hand ses i kungliga miljöer, så dyrbart var det. Den som i dag besöker Stockholms slott kan se hur tronhimlen i rikssalen har ett blått tyg med invända kronor av silver.

Plenisalen omkring 1900, foto David Sjögren, Göta hovrätts arkiv.

Siden består av silkestrådar som åldras av solljuset och bryts ner. Vid 1800-talets mitt var hovrättens sidentapeter trasiga och blekta. Hål och revor hade man lagat genom att klippa ut tygbitar från dolda ställen bakom tavlorna och lappa med dessa. År 1867 blev man tvungen att ta ner de gamla tapeterna och ersätta dem. Men tyget var inte värdelöst! Sidenmaterialet såldes som så kallad klutnapp. Med andra ord repade man upp och kardade tyget för återanvändning. De invända kronorna av silvertråd klippte man ut och skickade till Kungl. Myntet i Stockholm. Där smälte man ner silvertrådarna och kunde på så sätt tillvarata nästan 6,4 kg guldhaltigt silver.

 

I dag är plenisalen elegant inredd med både äldre och yngre inventarier. Men något tyg finns inte på väggarna längre.

Plenisalen i dag, foto Göran Sandstedt JLM.

Göta hovrätt har en lång och fascinerande historia. Läs mer om denna i länsmuseets nyutkomna bok Göta hovrätt – rättvisans hemvist under fyra sekel.

 

Anders Franzén

Plagiat eller inspiration?

När arkitekten skall utforma en byggnad sker detta i ett sammanhang där man måste förhålla sig till en lång rad givna förutsättning. Oftast rör det sig om byggherrens behov, byggteknikens möjligheter, myndigheters krav osv. Arkitekten låter sig samtidigt oftast inspireras av andra byggnader – kollegornas samtida skapelser eller arkitekturhistoriens gamla verk. Här tänker jag ge några exempel på när arkitekter skapat byggnader som är så snarlika sina förebilder att man nästan kan tala om plagiat.

Mitt första exempel avser det ridhus som familjen Hay lät uppföra vid korsningen Trädgårdsgatan-Nygatan i Jönköping. Byggnaden stod klar omkring 1880 och hade ritats av arkitekten Magnus Isaeus, som exempelvis även gestaltade Sturebadet i Stockholm. Att rita ett ridhus i stadsmiljö var ett ovanligt uppdrag och helt säkert fick Isaeus uppslaget till byggnadens utvändiga form från en fransk arkitekturtidskrift, Revue Général de l’Architecture, från 1873. I den publicerades ritningar till ett ridhus i den nordfranska staden Caen som i hög grad liknar det i Jönköping. Ridskolan i Caen ritades av arkitekten M. G. Auvray och den används idag som ett kulturcentrum.

Ridhuset i Jönköping

Ridhuset i Caen, Frankrike.

 

 

 

Ridhuset i Caen, Frankrike.

Mitt andra exempel är hämtat från Nässjö. Under en period var byggmästaren Hugo Göransson verksam där och ritade en villa vid Gamlarpsvägen 1920 – ibland kallat bananhuset. Exteriören är speciell bland annat genom de utskjutande ornamenten vid byggnadens hörn. Med all säkerhet fick Göransson idén till gestaltningen efter att ha läst den tyska tidskriften Berliner Architekturwelt från 1910. I den presenteras en snarlik byggnad i villastadsdelen Grunewald i Berlin. Byggnaden ritades av arkitekten Sepp Kaiser och är bevarad trots världskrigets förstörelse av Berlin.

Villabyggnaden i Nässjö.

Villa i Grunewald, Berlin.

Som sista exempel tar jag tre villabyggnader som står i Gislaved, Värnamo och Jönköping. Det speciella är att de har en lite särpräglad och likartad gestaltning, men att bygglovsritningarna anger olika arkitekter. Här tycks det vara så att man lånat friskt av varandra. Villan i Jönköping ritades av arkitekten Oskar Öberg 1925 och den i Gislaved ritades av den lokale byggmästaren S. W. Johansson 1933. Bygglovsritningarna för villan i Värnamo är otydliga och kan därför inte dateras.

Villan i Jönköping.

Villan i Gislaved.

 

Villan i Värnamo.

Anders Franzén

Illustrationer: Internet samt Jönköpings läns museum.

I arkiven finns mycket att finna!

Vi som håller på med gamla kyrkor har lite olika sätt att hitta information om hur kyrkorna har sett ut förr i tiden. Äldre tiders statliga styrning och dåtidens byråkrati är till god hjälp. Under 1700-talets andra hälft blev Överintendentsämbetet ett kontor inom slottsbyggnadsstaterna. Överintendentsämbetet fick bl.a. till uppgift att granska och hjälpa församlingar att ta fram ritningar till nya kyrkobyggnader. Överintendentsämbetet fattade dock inte de slutgiltiga besluten utan lämnade förslag till Kunglig Maj:t som hade att godkänna föreslagna ritningar. På ritningarna kan man se att de har gillats eller approberats av kungen med hans namnunderskift.

Ritnng till Linderås kyrka

Med kungens gillande.

Det är några viktiga förordningar som har gett genomslag i arkivmaterialet. Det är förordningen avseende Publika byggnader från 1776, som innebar att församlingarna skulle få ritningarna granskade och godkända innan en ny kyrka fick byggas, sockenborna kunde vidare få hjälp med framtagning av ritningar. Förordningen avseende Forntida minnesmärken från 1828 innebar att kyrkorna inventerades. År 1867 kom en ny förordning avseende Forntida minnesmärken, vilken innebar ett rivningsförbud för äldre kyrkor. (Kyrkor kunde även fortsättningsvis rivas, men frågan remitterades till Kungl. Vitterhets-, Historie- och Antikvitetsakademien som var högsta fornminnesvårdande myndighet, för yttrande.)

Det historiska ritningsmaterial som sedan överfördes till Byggnadsstyrelsen (Överintendentsämbetet ombildades till Byggnadsstyrelsen 1918) finns förvarat i Riksantikvarieämbetes arkiv, vanligtvis kallat ATA, Antikvarisk- topografiska arkivet. Även delar av Överintendentsämbetets material finns överfört till ATA. Och det är där också allt senare arkivmaterial finns.

Det man som kunskapssökare kanske inte tänker på är att det också finns ritningar och annat arkivmaterial som ligger kvar i de handlingar som sändes till Kungl Majt för godkännande. Detta materialet förvaras på Riksarkivet.

I en sökning bland detta material kan man hitta guldkorn. För ett antal år sedan gjorde vi en liten metodstudie över de kyrkoplatser i Linköpings stift där en ny kyrka hade uppförts på den gamla kyrkoplatsen. I studien ville vi se vad man kunde hitta om den gamla kyrkan och dess placering i förhållande till den nya. I vissa fall gick det att hitta mycket exakta uppgifter, så som i Adelöv där den nya kyrkan kom att uppföras norr om den gamla medeltida träkyrkan. Detta framgår både av skriftväxlingen och av ritningsmaterial.

På en kartskiss från 1816 som finns på Riksarkivet är den gamla kyrkan inritad
med tillhörande sakristia. Kartan är upprättad av arkitekten Fredrik Blom vid en grundundersökning inför det kommande kyrkobygget. Blom har ritat in den gamla kyrkan söder om det inhägnade undersökta området. I handlingen anges hur marken är beskaffad i respektive provgrop och hur djupt det är till fast underlag. Slutsatsen blir ”att denna grund äger tillräcklig fasthet att deruppå upföra både kyrka och tornbyggnad af Sten. Grundläggningen måste här som vid alla större Byggnader med omsorg werkställas, hwarom med Sockne Stämman uplysning blifvit meddelt, och hwarförutan den bästa grundbotten kan efterlämna remnade murar.”

(Vi som sitter med facit i hand, vet att det inte bara fordras en god grund utan också väl utfört arbete. Kyrkan i Adelöv har haft kända problem med murarnas stabilitet och dragstag monterades i början av 1900-talet för att stärka murarna. Vissa källor talar om en mindre jordbävning andra om just problem under byggnationen med dåligt väder och flera byten av byggmästare som orsak.)

På Fredrik Bloms skiss ligger den gamla kyrkan precis intill det hägnade området som är utmärkt ”Plan af Adellöfs nya kyrkogård.” Detta innebär att den gamla kyrkans sakristia troligen  låg helt intill den norra kyrkogårdsmuren. På äldre kartor över Adelövs by finns kyrkogården inritad, den är då fyrkantig i formen. Idag har kyrkogården en avlång form orienterad i nord-sydlig riktning, vilket innebär att kyrkogården har utvidgats vid ett eller flera tillfällen.

I ett protokollutdrag ur ordinarie valborgsmässosockenstämma 1799 ansöker församlingen om att få uppföra en ny kyrka. Detta inleds med en lång utläggning om kyrkans bristfällighet, med rötskador i botten- och väggsyll samt risk för tornets nedrasande. I handlingen framgår vidare att församlingen önskar placera den nya kyrkan bredvid och norr om den gamla och man att avser att köpa mera mark för
utvidgande av kyrkogården. Ett köp som verkställdes påföljande år, enligt en annan källa. Hembygdsforskaren Sigurd Pira skriver i boken om Tranås och Adelövs kyrkor att församlingen köpte ett tunnland av Adelövs bygärde, av ägaren till Näs som också ägde Adelövs gård. Några år senare inhägnade man området med en gärdsgård. Detta är troligen hägnaden som man kan se på Fredrik Bloms kartskiss, ovan.

Kyrkogården på karta från 1731, upprättad av P. Duker.

1829 utvidgades kyrkogården norr om den planerade kyrkobygganden.

 

För den som är intresserad av att söka vidare så kan det verka lite snårigt innan man lär sig hitta rätt. Överintendentsämbetet handlingar förvaras på Riksarkivet i Stockholm. Arkivet är lite olika ordnat över olika år. De tidigaste handlingarna ligger länsvis, men från 1811 är materialet sorterat kronologiskt och ligger i alfabetiska ordning. Beslutshandlingarna ligger dock inte i ÖIÄs arkiv utan får sökas genom ”brev till Kungl. Maj:t” som också ligger helt kronologiskt ordnat. En god hjälp in i materialet är det kortregister i Riksarkivets forskarexpedition som är ordnat läns- och
sockenvis vad gäller korrespondens till Kungl. Maj:t. Från 1800-talets mitt ligger besluten som konseljakter i Ecklesiastikdepartementets arkiv.

Eventuellt ritningsmaterial ligger antingen i akten eller separat, detta oftast beroende på ritningarnas storlek. Det äldsta ritningsmaterialet finns oftast på Riksarkivet men är ibland överfört till Byggnadsstyrelsen och finns då förvarat på Antikvarisk- topografiska arkivet, ATA. Även delar av Överintendentsämbetets material finns överfört till ATA.

Britt-Marie Börjesgård

När trädgårdskulturen var på frammarsch

Det var en allmän tendens att trädgårdar med fruktträd och bärbuskar blev vanligare under 1800-talets lopp, också i Jönköpings län. År 1849 skänkte länets hushållningssällskap ympade fruktträd för utplantering på olika håll i länet. Man valde då att i första hand rikta insatsen till folkskolor och mindre boställen. I ett annat sammanhang uppmanade hushållningssällskapet de militära regementena att uppmuntra trädgårdsodling vid soldattorp och militära boställen.

Agronomen Helge Rösiö har studerat trädgårdsnäringen i Jönköpings län och han menar att det inträffade en kraftig ökning av intresset för trädgårdsodling under 1800-talets andra hälft. Hushållningssällskapet spelade då en viktig roll. En trädgårdsskola grundades 1856 på Schedingsnäs gård sydväst om Värnamo, men den upphörde redan efter några år. År 1859 bildades Trädgårdsföreningen i Östra härad och året därpå upprättades en trädgårdsarbetarskola, men denna upphörde 1873. Trots dessa initiala motgångar instiftade hushållningssällskapet en länsträdgårdsmästare, och till följd av det stora intresset utökades detta med ytterligare två. Som ännu ett bevis på trädgårdsnäringens framgång anför Rösiö statistik, som visar att den areal som användes för träd-, humle- och kålgårdar ökade med 75 % från 1865 till 1890. Omkring 1910 ökade hushållningssällskapet antalet rådgivande trädgårdsmästare genom att anställa en för varje härad i Jönköpings län.

Beskrivning av antalet fruktträd i byn Salvaryd (öster om Vetlanda) 1864 . August Slag hade 28 st!

Från Alseda socken nära Vetlanda, med goda förutsättningar för jordbruk, finns tidiga beskrivningar av fruktträdgårdar. Redan 1830 omnämns ”vackra trädgårdsplanteringar” och fruktträdgårdar i byn Nyaby, och under 1800-talets andra hälft räknades fruktträdens antal inte sällan i flera tiotal. På annat håll skedde detta betydligt senare och i form av mer begränsade fruktträdgårdar. Ibland framkommer uppgifter om hemman som skiljer sig från mängden genom att ha särskilt omfattande frukt- och bärodlingar och detta tycks bero på att ägaren själv hade ett särskilt intresse för detta. Genom andra källor har förgrundsgestalter inom frukt- och bärodlingen kunnat identifieras. I exempelvis Ås socken sydväst om Värnamo ledde den företagsamme skolläraren Lars Lindblads (han bodde i socknen 1846–66) tidiga initiativ att plantera frukt-, skydds- och prydnadsträd till flera efterföljare.

Lantmäterihandlingar från förrättningar av laga skifte beskriver fruktträd och bärbuskar när sådana förekommer. Ibland gjordes preciseringar, och då är det frågan om äpple-, plommon-, päron-, körsbärs- eller morellträd samt vinbärs- och krusbärsbuskar (”stickelsbär”). Ibland skedde en indelning i fruktträd och bärträd, varvid plommon och körsbär räknades som bärträd. I enstaka fall framkommer också beskrivningar av prydnadsträd.

I vår tids trädgårdsbegrepp ingår även exempelvis prydnadsväxter och köksträdgårdar, men inget tyder på att sådana räknades in i trädgårdarna under 1800-talet. Köksväxter odlade man i stället i den så kallade kålgården.

Mer material kring allmogens trädgårdskultur finns i boken Skiftenas skede – Laga skifteshandlingar som källmaterial för byggnadshistoriska studier med exempel från Småland 1828–1927 av Anders Franzén.

Text: Anders Franzén
Bild: Jönköpings läns museum

En ”bortglömd” masugn

Jag fick i våras en fråga om en sättugn som var märkt med bruksnamnet, Holmeshult. Ett järnbruk som jag var tvungen att erkänna att jag inte hade någon kunskap om och inte heller i en snabb sökning hittade särskilt mycket skrivet om. Åtminstone inte i källor som behandlar järnhanteringen i Jönköpings län. En anledning till detta är att masugnen och gruvan – Inglamåla gruva, tillhörde Kronobergs bergslag och därmed återfinns under Kronobergs län i samlingsverk som ”Småländsk järnhantering under 1000 år”.

Men söker man på rätt ställe går det att finna information. På 1730-talets slut  upptäckte en malmletare järnmalm i Fröderyds socken. Fyndigheten överläts och inmutades av två bruksägare i Kronobergs län, Daniel Schröder på Lessebo och Olof Lundblad på Åryd. För att slippa behöva transportera malmen långa sträckor anlades snart även en masugn, vilken Schröder blev ensam ägare till. (Lundblad hade något år tidigare fått tillstånd och anlagt en egen masugn i Braås vid sjön Örkens sydspets). Det första tackjärnet vid Holmeshult tillverkades enligt uppgift omkring 1750 och masugnen tog ur bruk 1795 efter en sista misslyckad blåsning. Vid Holmeshults masugn tillverkades visst gjutgods, järnkaminer så kallades järnkakelugnar, spis- och brandhällar, samt bruksföremål som grytor och stekpannor, även om tackjärnet var den huvudsakliga produktionen. Gruvan, som tidvis gav rikligt med järnmalm, var i drift fram på 1800-talets andra hälft.

Det som var upphovet till min lilla efterforskning var denna spis som återfinns på en gård i Asa socken, i norra Kronobergs län.

För den som vill läs mera om gruvan i Inglamåla och Holmeshults masugn finns två artiklar i ”Hembygdsbok för västra och mellersta Njudung”, årgångarna 1956 och 1961. Här kan man också ta del av målande beskrivningar av böndernas ovilja att medverka till körslor och kolning samt upptagande av sjömalm. (Både bergsmalm och sjömalm nyttjades för bästa järn.)

Britt-Marie Börjesgård

Ny bok om Smålands medeltidskyrkor

Relief på Vallsjö gamla kyrka. Foto: Mikael Ullén.

På onsdag den 17 juni kl. 14.30 vid Vallsjö gamla kyrka presenteras länsmuseets senaste bok: Kyrkobyggare och stenmästare i småländsk medeltid av Marian Ullén, rikt illustrerad med nytagna foton av Mikael Ullén.

Marian och Mikael Ullén vid Myresjö gamla kyrka.

Småland hamnar ofta i skuggan av sina grannlandskap när Sveriges tidigmedeltida kyrkor presenteras. Det är orättvist. Småland kan uppvisa några av fastlandets finaste prov på bevarad romansk stenskulptur. Vi kan till exempel se på det gamla folklandet Njudungs absidkyrkor eller den synnerligen märkliga kyrkan i Rydaholm. Många av dessa kyrkor ges med denna bok för första gången en mer uttömmande beskrivning och tolkning i ord och bild. Marian Ulléns forskning och fotografen Mikael Ulléns bilder bidrar här till att fylla en lucka i den svenska konsthistoriska litteraturen. Få är bättre lämpade än Marian Ullén för denna uppgift. Hon är född och uppväxt i Småland. Som specialist vid Riksantikvarieämbetet har hon ägnat en stor del av sitt yrkesliv åt att utforska de småländska medeltidskyrkorna, en uppgift som ännu inte är avslutad. I fyra fristående kapitel får vi som läsare bekanta oss med olika delar av småländsk medeltid, som de möter oss i de ännu bevarade kyrkorna och deras utsmyckning. Vi ser spåren av maktambitioner hos biskopar och lokala potentater. Vi ges en inblick i medeltidsmänniskans föreställningsvärld, uttryckt i dopfuntarnas goda och onda monster. Relieferna eggar fantasin med sina lejon, kentaurer, gripar, drakar och satyrer. Hur hänger de samman med det kristna budskap som på 1100- och 1200-talen förkunnades och anammades i Småland? Vad ville den tidens kyrkobyggare och stenmästare förmedla till sin omvärld och eftervärld? Några av dessa personer känner vi till namn, biskop Gisle i Linköping, stenhuggarna Bose och Finnvid, medan flertalet är okända. Länsmuseets förhoppning är att denna bok kan bidra till att väcka intresse för den kulturhistoriska skatt som Smålands medeltidskyrkor är.

Robin Gullbrandsson

 

Snart kräver gräsmattan en insats!

En välskött gräsmatta är väl ett måste för många trädgårdsägare. Men i dag ska det helst ske med hjälpmedel som inte belastar miljön och det har man gjort förr…

Ett sätt som praktiserades vid tingshuset för Västbo härad i Reftele framgår av denna flygbild (detalj nedan) från 1946. Här placerade man två små, flyttbara hägnader på gräsmattan och lät sedan några får göra jobbet. Mer miljövänligt kan man väl knappast tänka sig!

De tidigaste gräsklipparna konstruerades i gräsmattans hemland Storbritannien, men Södra vätterbygden har också långa traditioner genom Husqvarna AB, Åminne Bruk och Norrahammars Bruk AB i detta avseende. Bilden visar en handdriven cylindergräsklippare från Norrahammars bruk i Rådhusparken i Jönköping 1933. Gräsklippningen tycks gå kolossalt lättvindigt!

Omkring 1950 användes både handdrivna och motordrivna cylindergräsklippare på Stadsparksvallen i Jönköping. I bakgrunden på höjden skymtar Bäckaby kyrka.
Ovanstående torde bevisa två självklarheter – att gräsmattan kan skötas på olika sätt och att länsmuseets arkiv innehåller många skojiga bilder!

Anders Franzén

Arkiven ger liv åt historien

Ibland gör vissa uppdrag att vi får chansen och möjligheten att gå in i arkiven. För att kunna skriva skylttexter till ruinen efter hammarsmedjan och kolladen vid Marieholms bruk fick jag tillbringa en dag bland brukets kapital- och avräkningsböcker i kommunens arkiv i källaren under kommunhuset i Gnosjö. Tidsfönster öppnade sig.

Våren 1874 startar bygget av ett nytt valsverk i på platsen för den gamla hammarsmedjan. Byggmaterialet tas från när och fjärran, bandjärn, stångjärn och tegel hämtas ut företagets egen produktion, virke i form av furuträd, granar och bjälkar köps av bönderna i grannbyarna. Fönsterbågar som här kallas lunetter kommer från den relativt nygrundade Jönköpings Mekaniska Werkstad, eller F. G Sandvalls som det står i de första noteringarna (Sandvall var järnhandlare i Jönköping och en av intressenterna i JMW). Fönsterglaset kommer från Gyllenfors glasbruk, som låg sydost om Gislaveds by, och som sedan blev lokaliseringen för gummifabriken. Glas såldes vid den tiden i kistor. För byggnationen gjorde J. Svanström från Lindefors 118 dagsverken, á 4:50 dagen. Men långt fler dagsverken gjordes av de som var knutna till bruket.

Dagsverkskontot oktober 1875, fördelat mellan brukets olika konton.

Ritningen för ombyggnaden levererades av Carl Fredrik Wennberg, som var son till den tidigare delägaren Nils Wennberg från Barnarp. Ersättningen om 3 000 riksdaler gällde inte bara ritning och ombyggnad av valsverket utan avsåg också smedja och spikfabriken. Carl Fredrik Wennberg var utbildad ingenjör och hade tidigare arbetet en period på bruket. Vid faderns bortgång 1868 gick ägoandelarna i Marieholms bruk till hans måg Sven-August Colléen, som redan tidigare ägde delar av bruket.

Valsarna, som var så kallade kokillvalsar, beställdes från Åkers styckebruk i Sörmland. Det var först fem valsar som levererades 1874 och fyra valsar påföljande år.

Arkiven ger en bild av livet, arbetet och produktionen på bruket, men också en glimt av de nätverk som finns mellan bruken och andra företagare i regionen.

Hur fick man då kunskap om branschen och innovationer i stort? Att man visste att Åkers styckebruk tillverkade nya moderna kokillvalsar kan kanske härledas till  att både Marieholms bruk och Åkers styckebruk ställde ut på en nordisk industri- och konstindustriutställning i Köpenhamn 1872, där Åkers styckebruk visade bl.a. kokillsvarvar. Och hur vet jag det? KB, Kungliga biblioteket har digitaliserat ett antal tidskifter och tidningar från 1800-talet. Och Teknisk tidskrift nämner detta i en ett referat från utställningen. En tråd leder till en annan och snart har en hel väv formats och historien växer fram inför våra ögon.

Britt-Marie Börjesgård