Broarps fd. gästgiveri har fått nytt liv

Vissa projekt jobbar man så länge med att man nästan glömmer hur mycket som är gjort. Ett slående exempel är det f.d. gästgiveriet Broarp öster om Eksjö. Den ideella föreningen Broarps Vänner tog över fastigheten 2002 och har med stort engagemang restaurerat fastigheten i etapper allt sedan dess.

Ett gammalt gästgiveri

Broarp låg längs den gamla häradsvägen mellan Eksjö och Värnamo och finns utmärkt som gästgivargård på äldre kartmaterial redan tillbaka till 1688. Det var två gårdar som delade på sysslan, enligt uppgift flyttade man gästgivarskylten mellan gårdarna. Från gästgivargårdarna i Broarp gick skjutsar till gästgiverierna i och runt Eksjö. Förutom gårdarnas egna hästar fanns det ett antal gårdar i närheten som var skyldiga att hålla hästskjutsar i beredskap för skjutsning, den så kallade reserven. Sammanlagt stod ett 40-tal hästar till gästgiveriets förfogande när verksamheten var som störst. Den siste gästgivaren i Broarp blev Jonas Peter Broman som övertog gästgiverirättigheterna av sin far 1863, vilket då inkluderade även utskänkning av sprit. Sonen Anton Broman drev gästgiverirörelsen vidare vad avser mat, logi och skjutsstation fram till början av 1920-talet.

Ett reprofotografi i museets samlingar. Bilden anges vara tagen 1896.

De äldsta dateringarna av byggnaden genom dendrokronologi är från slutet av 1700-talet, men delar av bottenvåningen kan vara ännu äldre. Huset har höjts men även breddats. Dess nuvarande form fick byggnaden i mitten av 1800-talet då den byggdes till i hela dess längd.

När föreningen övertog var den gamla gästgivargården i Broarp ålderdomlig och förvånansvärt opåverkad av sentida tillägg. De modernaste ytskikten var tapeter från 1920–1930-talen. De senaste ägarna och innevånarna hade levt i huset utan göra några stora förändringar. Byggnaden hade sedan 1968 stått obebodd tills föreningen Broarps Vänner övertog fastigheten år 2002.

En genomgripande restaurering

Timmerstommen säkrades och lagades i ett tidigt skede. En detalj av utförda lagningar.

Panelen är partiellt lagad och färgproverna står lutade mot väggen inför kommande målning.

Till två av rummen har tapeter nytillverkats efter bevarade tapeter.

Besiktning av pågående tapetlagning.

Länsmuseet har varit med som antikvarisk medverkande, bollplank och en part i diskussionerna kring vad och hur arbetena skulle utföras. Det har varit allt från utvändiga åtgärder, stom- och fönsterrenovering, målning, rekonstruktion av verandan och omläggning av tak och golv till omsättning av spisar och kakelugnar, pappspänning av tak, schablonmålning, tapetsering och konservering. Föreningen har gjort ett enastående arbete och räddat en värdefull kulturbyggnad. Det är en fantastisk resa när man ser tillbaka på vad som har utförts och som nu finns sammanfattat i en samlad rapport. Förutom medlemmarna och inhyrda hantverkare har delar av arbetena utförts av en intresserad allmänhet på ett antal byggnadsvårdsläger genom åren i samarbete med Svenska Byggnadsvårdsföreningen. Det har varit personer som velat lära sig för att kunna ta hand om sina egna hus men också studenter och hantverkare som har förkovrat sig i äldre traditionella tekniker och material, för vissa kanske avgörande i framtida yrkesval.

Bilder säger ibland mer än ord. Den svartvita bilden ovan togs våren 2003 inför kommande arbeten och färgbilden högst upp är från våren 2016. När föreningen tog över var huset förfallet, men inte sönderrenoverat utan stod i stort sett som det var lämnat när de sista boende dog på 1960-talet. Framsynt nog hade man på 1970-talet lagt på ett plåttak, vilket gjorde att huset hade klarat sig. Restaureringen av Broarp är ett anslående exempel på vad som går att göra om både viljan och engagemanget finns!

Britt-Marie Börjesgård

 

Ps. Länsmuseet har arbetat om hemsidan, i det arbetet har också en gemensam bloggportal skapats för våra olika ämnesbloggar. I ett övergångsskede, innan alla bitar har fallit på plats, väljer vi att publicera inläggen dubbelt både här och på den nya plattformen. Ds

Annons

Fira ”Fönsterrenoveringens dag” med oss!

Fönstren brukar kalla husets ögon och sägs spegla husets själ och karaktär. Ett originalfönster är en del av samkomponerad helhet och präglas stilmässigt av den tid huset är ifrån. Gamla fönster är möjliga och värda att vårda. Virket i bågarna valdes ut med omsorg för att få så lång livslängd som möjligt på fönstren. En gammal fönsterbåge kan se grånad och sliten ut när färgen flagnar, men virket är oftast friskt. Om det finns skador är det enkelt för en duktig hantverkare att byta ut den skadade delen, då det sällan finns skäl att skrota en hel båge.

Gamla blåsta fönsterglas har en helt annan karaktär och liv än moderna planglas. Munblåsta fönsterglas är en hantverksprodukt som inte har tillverkats i Sverige sedan mitten av 1930-talet och utgör en kvalitét som inte alltid tas tillvara. Efter de blåsta glasen introducerades metoden att dra glas direkt från ugnarna, detta glaset känns igen på att det får en något randig yta. Glava glasbruk i Värmland var först i landet med att tillverka draget glas då de startade sin tillverkning 1927. I mitten på 1950-talet utvecklades floatglastekniken av Alistair Pilkington i England. Det moderna planglaset är helt slätt och reflekterar ljuset på ett annat sätt än mera hantverksmässigt tillverkat glas. På ett modernt hus kan detta vara en del av gestaltningen, men på ett äldre hus påverkar det husets karaktär negativt.

Den 30 maj har blivit utsedd till en rikstäckande dag för att uppmärksamma fönsterrenovering. Länsmuseet inbjuder tillsammans med Svenska byggnadsvårdsföreningen denna kväll till en minimässa där du kan träffa hantverkare inom området, knyta kontakter, få rådgivning och information. Ta del av föreläsningar och inspiration inför sommarens renoveringsprojekt, men också få mera kunskap om material och metoder. Kanske prova på att kitta ett fönster eller köpa lite linoljefärg. Välkommen till länsmuseet den 30 maj kl. 18-21 för att förkovra dig i ämnet!

Syftet med Fönsterrenoveringens dag är att sprida kunskap om de miljömässiga, ekonomiska, estetiska och hållbara fördelarna med att vårda sina fönster. Bakom initiativet står Sveriges Länsmuseer, Svenska byggnadsvårdsföreningen och Riksantikvarieämbetet.

Här kan du läsa mera om fönsterrenovering och den aktuella dagen!

Britt-Marie Börjesgård

Som en någorlunda händig privatperson kan du lära dig att vårda dina fönster.

En duktig snickare byter enkelt eventuellt skadade delar i karm och mittpost.

Det är oftast bottenstycket som kan behöva lagas.

Ps. Länsmuseet har arbetat om hemsidan, i det arbetet har också en gemensam bloggportal skapats för våra olika ämnesbloggar. I ett övergångsskede, innan alla bitar har fallit på plats, väljer vi att publicera inläggen dubbelt både här och på den nya plattformen. Ds

Återvinning på hög nivå

När Rogberga församling byggde ny kyrka 1867 tog man tillvara delar av brädorna från den gamla kyrkans innertak. Brädorna nyttjades dock som vilket byggmaterial som helt, så utan inbördes ordning finns i tornet, i taket över klockorna, partiella rester av en takmålning. Den är utförd av Jönköpingsmålaren Carl Gustaf Nehrman som var den siste i raden av kyrkomålare i staden. Carl Gustaf Nehrman var född 1720 i Sölvesborg och började sin bana som elev hos Zschotzscher i Växjö under åren 1738–1743. Han arbetade en kort period som unggesäll för Kinnerus 1745–1746 i Jönköping och kom sedan att förestå änkan Petersons verkstad i samma stad. Målningen i Rogberga kyrka gjorde han 1746–1747 när han fortfarande var gesäll och arbetade för Petersons änka. Efter en kort tid i Linköping i början av 1750-talet återvände han till Jönköping och fick burskap i Jönköping 1753. Han hade året innan gift sig med Petersons dotter Charlotta Helena. Nehrman var verksam fram till sin död 1782.

Tornrummet över klockorna.

Målningarna är fragmentariska.

Nehrman blev en anlitad kyrkomålare och han får ses som den siste i raden som rikligt smyckade kyrkorna i Jönköpingstrakten. Det finns dock inte så många kända och bevarade verk av honom. De bäst bevarade målningarna finns i Öggestorps kyrka där fem tillvaratagna partier från takmålningen i koret i den gamla kyrkan finns inramade. Det är bland annat en bildsvit med Adam och Eva i Paradiset. I Almesåkra finns också ett stort antal tillvaratagna brädor från den gamla kyrkans tak. De är omhändertagna av konservatorer, skyddsklistrade och ligger väl förvarande, men är kanske inte så lätta att se.

Adam och Eva i Öggestorps kyrka.

Takmålningen i Rogberga kyrka var delvis uppförd på väv och uppspikad i taket, en för kyrkor något ovanlig teknik. Det finns en ögonvittnesskildring från 1863 då folklivsforskaren Nils Månsson Mandelgren besökte kyrkan och beskriver målningarna som ”rätt god i tekningen och utförd med en delikat frihet som vittnar om mannens smak”. Vid den tiden var dock den gamla kyrkan satt på undantag då man planerade bygga ny och han berättar vidare att stora delar av målningen hade blivit förstörd och var överkalkad utom i mitten. Han har också gjort en avritning av taket där mycket av motiven finns avbildade och beskrivna. Mandelgren var också i den närliggande Öggestorps kyrka och dokumenterade målningarna där. Han beskriver kortaket och den devis i anslutning som berättar att taket målades 1755 av Nehrman.

Nils Månsson Mandelgren skiss över takmålningen och beskrivning av motiven. (För den som vill se mera av Mandelgrens material finns en del digitaliserat via Folklivsarkivet, Lunds universitet.)

I Rogberga kyrka sitter som sagt de återanvända brädorna i taket över klockorna i anslutning till ljudluckorna. Där har de utsatts för både väder och vind under 150-års tid, då luckorna öppnas varje gång klockorna ringer. Men det går fortfarande att se brottstycken av ett mycket drivet figurmåleri. Slitaget och den slumpvisa placeringen gör att det är svårt att se helheten men de bevarade detaljerna är partiellt förbluffande klara och anslående.

Förmodligen en scen ur de fördömdas pinorum.

Ängeln med hammaren är, om man läser Mandelgrens beskrivning, en av åtta änglar som alla bar de instrument som Kristus blev marterad med. Hammaren symboliserar spikarna som han fästes vid korset med.

Ytterligare en av de fördömda och en änglavinge på den andra brändan.

Motivet på den breda brädan är troligen delar av Kristus hand, ljuset som utgår från honom och delar av en älgavinge. Den smala brädan bredvid visar en av de fördömdas förtvivlade mun.

Att få se och uppleva sådana här historiska spår tillhör en del av antikvariejobbets tjusning.

De personhistoriska uppgifterna om Nehrman är hämtade ur Per Erikssons bok ”Fägna och förnöja” som utkom 2002 och beskriver Jönköpings målare, bildhuggare och tapetmakare under fem sekel. Ragnar Lindstam skriver om Rogberga gamla kyrka i boken ”Om kyrkor som försvunnit och klockor som ha sjungit i Tveta Vista Mo” som utkom 1932. Där finns bland annat en utskrift av Mandelgrens beskrivning av taket i kyrkan.

Britt-Marie Börjesgård

Ett kapell för slottsförvaltningen och artilleriet

Jönköpings slott; slottsstaten, fältartilleriet, faktori- och krutbruks- samt andra betjänte, sorterade inte under stadens burskap, vilket gjorde att de hade en egen församling och egen begravningsplats. År 1694 uppfördes ett nytt begravningskapell efter den då frånträdde landshövdingen Erik Dahlberghs ritning. Slottskapellet eller Västra kapellet som det då kallades, är en timrad korsformig byggnad med en kupol och lanternin över korsmitten. Erik Dahlberghs ritning, som finns i Krigsarkivet, visar en relativt rikt smyckad barockbyggnad, med pilastrar och fält. Om den kom att få den fasadutsmyckning som ritningen visar, är inte klarlagt, man vet dock utifrån bevarade räkenskaper att bildhuggaren Gustaf Kijhlman anlitades för att hugga konungen monogram och krona över kyrkdörren, smeden Carl Berg för spira, låsar och beslag och konterfejaren Fabritius för bland annat förgyllning av spiran. Äldre handlingar talar också om att taket var rödfärgat och tjärat. Fasaden var troligen rödfärgad, dess numera ljusa oljefärg tillkom på 1830-talet.

Efter slottsbranden 1737 blir kapellet församlingskyrka för slottsförsamlingen och den från slottskyrkan räddade predikstolen, också den huggen av Kijhlman, överförs till kapellet.

Slottsförsamling kan låta storslaget, men slottet hade spelat ut sin roll som försvarsanläggning och kronans vilja att skjuta till pengar till förvaltningen var begränsad. Den lilla kyrkklockan som hänger i lanterninen i Slottskapellet är ett rörande exempel på detta och ger en bild av de människor som levde och hade Västra kapellet som sin kyrka. Klockan är gjuten 1775 av klockgjutare Elias Fries i Jönköping och inskriptionen berättar historien på vers.

”SJUTTONHUNDRAD TRETTIO SJU, / WÅDELD SLOTTETS KLOCKOR STÖRDE. / FRÅN DEN TIDEN IN TILS NU, / MAN BLOTT STADENS KLOCKOR HÖRDE. / WID CAPELLET ICKE RINGDES, / FOLKET GENOM SÅNG HOPBRINGDES. /EFTER KYRKANS LÄGENHET, / BLEV IAG GUTEN OCH UPHÄNGDER, / ENSAM, LITEN; SOM MAN WET, /KNEKTEN ÄR OM PENGAR TRÄNGDER: / WANLIGA COLLECTER, GÅFWOR / ÄRO ALLA MINA HÅFWOR. / DOCK IA NEKAR EI MIN SKULD / FÖR TRY LISSPUND OCH SIU MARKER / KRONAN WAR MIG DÄRMED HULD / AF BRÄND KOPPAR BLEF IAG STARKER: / SEXTON DALER DETTA GÄLLDE, / DE DET GÅFWO, HADE WÄLDE. ”

Det tog alltså församlingen nästan 40 år att få råd med en kyrkklocka.  År 1721 i det Stora Nordiska krigets slutskede, då slottet var bas för Jönköpings Fältartillerikompani, finns noterat hur många som slottsförsamlingen bestod av. Det var Landshövdingen, Slottsstaten med bland andra slottsfogden och lanträntmästaren (26 hushåll). Artilleristaten med dess befäl (55 hushåll), Rustkammarstaten med rustmästaren (6 hushåll), Föravskedade från artilleriet (4 hushåll), Änkor från artilleristaten med barn (26 hushåll), Änkor från slottsstaten med barn (7 hushåll), Uppå Limugnen (4 hushåll) Slottstorpare (4 hushåll). Slottspastorn var tillika präst vid fältartilleriet och konrektor vid skolan.

Efter freden beslöts nedprioritera anläggningarna i Jönköping med undantag för Tyghuset och artilleriverkstäderna. Efter slottsbranden krympte verksamheten ytterligare så det är förståeligt att församlingen hade svårt att bekosta en ny klocka.

För den som vill läsa mera rekommenderas Stormaktsstaden Jönköping utgiven av länsmuseet 2014 och Jönköpings historia, del 3, skriven av Rudolf Björkman utgiven 1919.

Idag är Slottskapellet med dess tillhörande kyrkogård en liten grön lunga och oas från den övrigt omgärdande staden. (Vid en restaurering i början på 1990-talet fick kapellet tillbaka sitt ursprungliga spåntäckta och rödtjärade tak och en kopia av Dahlberghs förgyllda sol som tornprydning i spiran).

Britt-Marie Börjesgård

 

Att flytta Nässjö … och Bygden

Tredje gången gillt?

En vägg ska rivas. Vad gör man då med en oljemålning från 1950, som är 6 meter lång och nästan 2 meter hög, och som är klistrad fast på väggen?

Längst upp i Sparbankshuset vid Stortorget i Nässjö finns en sal som under många år har fungerat som lunchrestaurang, men som också har inhyst en stor oljemålning som varit uppklistrad på en av väggarna. Salen har länge stått oanvänd och ska nu byggas om för annan användning. Väggen där den stora målningen varit uppfäst ska tas bort. Målningen, som bär titeln ”Nässjö och Bygden”, målades till Nässjö Sparbank 1950 av den Nässjöbördige konstnären Bengt Lindqvist. Motivet är som titeln, Nässjö stad och landsbygd. En kraftig ek, sparbankens symbol, är placerad ungefär mitt i motivet. Till vänster om den skymtar Nässjöbyn med gårdar och Nässjö gamla kyrka. Till höger ser man staden Nässjö med karaktäristiska byggnader intill sjön.

Målningen Nässjö och Bygden.

När Sparbanken mot slutet av 1960-talet flyttade till den nybyggda fastigheten tvärsöver torget flyttade man med målningen. Nu är det alltså dags för en ny förändring.

Fastighetsägaren ville spara målningen, och flytta den till en annan vägg i en annan byggnad. Men hur skulle det då gå till? För några år sedan gjorde en av oss konservatorer från länsmuseet en besiktning och gav förslag på hur flytten skulle kunna göras. Och nu under mars 2017 utförde vi så arbetet.

Målningen var uppklistrad på väggen, på den väggväv som hela rummet klätts med. Klistret som höll målningen på plats hade visat sig vara mycket starkt, och risken fanns att skada duk och målning om man skulle lossa den. Därför valde vi att i stället lossa den underliggande väggväven, med avsikten att få med hela målningen ”på köpet”. Nu var det spännande! Vid besiktningen hade vi testat att lossa ett mindre parti, och det var bara att hoppas på att det skulle fungera på samma sätt hela vägen.

Målningen har lossats från väggen, utom i övre kanten.

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Vi började med att skära upp ett spår runt målningens kanter, och sedan centimeter för centimeter, timma efter timma spatla loss väven från väggen. Målningens duk tillsammans med väggväven bildade en tjock och ganska hård kaka, och det gällde att vara noga med att kakan inte bröts under arbetets gång. Till slut var den bara fixerad i överkanten. Golvytan framför rensades från skräp och möbler. Några skär senare och med spänningens svettpärlor i pannan hade vi fått ned hela målningen på golvet.

 

Målningen har rullats inför transport

 

 

Inför transporten till nästa byggnad och nästa vägg – nummer tre för målningens del – rullade vi oljemålningen med så stor diameter som behövdes för att inte stressa eller knäcka dukmaterialet eller färgskiktet. Väl på plats på det nya stället förstärktes baksidan på känsliga partier som till exempel skarvar.
Med lite fix och trix och tre par starka armar kunde ”Nässjö och Bygden” till slut fästas upp på sin nya vägg.

 

 

Ninni Ekre, konservator

Kormålningen i Kastlösa kyrka

Kastlösa kyrka på Öland återinvigdes den 7 februari 1954, efter en omfattande inre renovering. Den tidigare öppna kyrksalen med tunnvälvt tak, som gestaltats i samband med att kyrkan uppfördes 1856, ersattes av en basilikaliknande kyrksal. Kraftiga pelare i kalksten avdelar nu kyrkorummet i tre skepp och taket är plant med synliga bjälkar. De tre fönstren i östra väggen, korväggen, murades igen och istället tillkom den nya altarutsmyckningen, fresken Den återvändande Kristus utförd av Waldemar Lorenzon (1899-1984), känd som en av medlemmarna i Halmstadgruppen*. Motivet är uppbyggt med ett geometriskt uppbyggt linjespel, med en dominerande Kristusgestalt i mitten. (Tolkningen av motivet finns att läsa i en folder, tillgänglig i kyrkan.)

Målningen utfördes i al frescoteknik under 1953-54. Till sin hjälp hade Lorentzon konstnären Hans Fagerström från Halmstad och stuckatören Stig Kling, Stockholm. Termen al fresco kommer av italienskans fresco, färsk. Målningen utförs på våt kalkputs som appliceras på underlaget lite i taget (lagom för ett dagsverke). Färgen är torrpigment löst i vatten. Denna teknik ger som regel ett mycket stabilt färgskikt, då materialet karbonatiseras och blir fukttåligt.

Kormålningen ”Den återvändande Kristus. Besiktningsbild, Bibi Pålenäs.

Kristi gloria, före konservering. Foto Gunnel Rosenquist.

Under årens lopp har målningens ytor belagts med bland annat sot från stearinljus, damm och annan smuts. Strax öster om kyrkan går landsvägen förbi, och vibrationer från dess trafik har medfört vissa sättningar i väggarna, som i sin tur orsakat sprickbildning i till exempel hörnen. De skador som i första hand uppmärksammats och som föranledde konservators insats var dock att förgyllda detaljer i bilden hade spruckit upp och böjt sig ut från väggytan. Det visade sig att förgyllningen lagts på en tjock vaxgrund, som troligen penslats på väggen i smält tillstånd (man ser tydligt penseldrag under den tunna förgyllningen). Med största sannolikhet har även vaxkakorna påverkats av vibrationer och sättningar, men troligen också av inneboende spänningar i materialet.

I januari 2017 befann sig två målerikonservatorer från Jönköpings läns museum i Kastlösa kyrka. Från en stadig ställning uppbyggd framför den stora kormålningen arbetades det med rengöring, lagning av puts och fixering av lösa delar. Den stora utmaningen blev förstås att fästa vaxkakorna med förgyllning utan att orsaka ytterligare krackeleringar eller brott i materialet. Genom uppmjukande värme och press, ett fungerande bindemedel samt stor varsamhet kunde de åter fixeras mot den putsade väggen. Efter en knapp vecka kunde vi lämna den rengjorda och nu åter stabila målningen.

Sprickor och bortfall av puts i nordöstra hörnet. Foto Ninni Ekre.

Dräkten är till hälften rengjord. Foto Ninni Ekre

Glorian återfäst, värmning pågår. Foto Ninni Ekre.

*Halmstadgruppen bildades 1929 av sex unga konstnärsvänner. Dessa var – förutom Waldemar Lorentzon – Sven Jonson, Stellan Mörner, bröderna Axel och Erik Olson och Esaias Thorén. Undantaget Mörner, som växte upp i Stockholm, hade de alla rötter i och omkring Halmstad. Sin konstnärliga utbildning skaffade de sig under den europeiska avantgardismens tid, bl a i Berlin och Paris.
Europa var vid denna tidpunkt i ett industriellt uppbyggnadsskede efter första världskriget, och gruppen återgav tidsandan i raka, effektiva linjer och geometriska figurer. Efter hand inspirerades de också av surrealismen, vilket kom att bli deras signum under lång tid, och som också gjorde dem omtalade långt utanför Sveriges gränser.

Ninni Ekre

Fynd i Ås kyrka, Gislaveds kommun: Det som göms i snö….om en okänd kyrkmålning

 

Ås kyrka har varit stängd sedan 2009 för utredning av klimat och miljö sedan man haft problem med mögel och andra biologiska angrepp. Just nu pågår stora arbeten för att anpassa byggnaden till dagens moderna krav. Kyrkorummet byggs om och minskas, för att bland annat inrymma församlingens pedagogiska verksamhet. I samband med dessa arbeten iordningsställs även ett rum på det övre planet vilket kan fungera som museum för de äldre föremål som tidigare förvarats i tornet och på kyrkvinden. Koret och främre delen av långhuset sparas som kyrksal och ändras bara i mindre utsträckning. Alla bemålade föremål konserveras och återförs till det minskade kyrkorummet. Det är ett stort förändringsarbete och det sker under strikt kontroll av Länsstyrelsen samt antikvarisk expertis.

Under det pågående arbetet har ett intressant fynd gjorts bakom altartavlan när den skulle tas ned för konservering…

Altartavlan i Ås kyrka innan arbetet sattes igång.

Nedtagningen förbereddes väl och tidigt bestämdes att många personer skulle delta i arbetet med säkring, lossning, lyft och nedsänkning av altartavlan. Den är stor som ett segel och riktigt tung. Till arbetet användes förutom mankraft, även en gaffeltruck. Gafflarna stacks in mitt under målningen, under det grå postamentet varpå tavlan lyftes någon centimeter för att möjliggöra ”avkrokning” i överkanten. En person från lift skötte detta uppifrån och bistod med balansering av tavlan när gaffeltrucken sedan bar vikten och mycket försiktigt sänkte ned tavlan till golvet. På sidorna placerades fyra personer, två på varje sida,  som också hjälpte till med balansering, så att målningen inte skulle falla framåt under nedsänkningen.

När målningen sänkts ned en liten bit upptäcktes en väl dold (och för oss tidigare okänd) väggmålning bakom den stora altartavlan! Se bilden nedanför.

 

Vid nedsänkningen användes både lift och gaffeltruck. Vi fick hjälp av killarna från Öxabäcks måleri vid detta arbetsmoment. Målningen är stor, ca 5 meter hög och 4 meter bred.

 

Vad är det för något, vem har målat väggmålningen och när kom den dit?

I samband med att Ås nya kyrka byggdes 1869 fick målarmästare Gustaf Adolf Catoni från Hamra uppdraget att dekorera interiören. (Kyrkostämmoprotokoll 3 maj 1869 nu i Riksarkivet).

Gustaf Adolf Catoni med hustrun Kristina. Den här bilden har troligen tagits ungefär vid den ålder konstnären kan ha haft då han målade i Ås. Hustrun hjälpte ofta till med förgyllningsarbeten i kyrkorna.

 

Catoni skulle grundstryka, måla och förgylla hela kyrkan till en summa av 1700 riksdaler och med ”biträde af 150 dagsverken” från församlingen. Under arbetets gång skulle målaren få bo i sockenstugan. Vidare kan man läsa ”…för kontraktets utfärdande skall Catoni skall lämna vederhäftig borgen på måleriets varaktighet i 7 år….”  Vid en extra kyrkostämma med Ås församling den 18 april 1870 bestämdes att ”Målaren Catoni skulle få en kanna mjölk per dag” under tiden som målararbetet pågick. Troligen så använde han mjölken till sin färgberedning. I mjölk finns kasein, ett ämne som ofta använts som bindemedel. Man kunde använda skummjölk eller lika delar sötmjölk och vatten, eller tillsätta ett par droppar ättika och sedan sila bort en del av mjölkfettet. Detta för att mjölken inte fick vara för fet. Till bindemedlet tillsattes sedan pigmentet så att man fick en tunnflytande lasyr. Sur mjölk har också använts som tillsats i kalkfärg (Fridell Anter, sidan 260) Hursomhelst är det idag osäkert var Catoni använt vad i Ås kyrka.  De flesta av de gamla färgskikten såsom marmoreringar etc finns inte kvar längre.  Vi vet i alla fall att fönster och dörrar målades med oljefärg, liksom även den nu upptäckta väggmålningen.

Catoni var född i Skänninge 1838 och antogs som målargesäll 1859. Han tillbringade sina läroår i Vadstena, Skänninge, Stockholm och Motala innan han erhöll sitt mästarbrev ”med goda vitsord” i Stockholm. Senare bosatte han sig i Bredaryd där han drev en omfattande måleriverksamhet. Han har bland annat arbetat i hela 27 av traktens kyrkor, mestadels i Jönköpings län, men även i Halland.

En knapp vecka senare, den 24 april 1870 hölls ytterligare ett möte då ”…förevisades en ritning på målning i koret, av byggnadsdirektören godkänd, som antogs och beviljades för den xxx 100 r.daler jemte måleri och förgyllning av klocka”. Vidare ”beviljades målaren ved under målningsarbetet.” Antagligen var våren kall det året och byggnadskommittén insåg att målaren skulle göra ett bättre arbete om han slapp måla med frusna fingrar eller alltför nedkyld färg. Kanske var det tom så kallt att det inte gick att måla utan vedeldning. Enligt kontraktet skulle arbetet vara färdigt senast till midsommar 1870. Men här slutar dock de tillgängliga protokollen på Riksarkivet! Det går inte att följa sluttampen av bygget, men vi vet att den första gudstjänsten hölls den 26 juni 1870. Därpå följde besiktning den 2 juli 1870 av byggmästare Johannes från Bökshult i Långaryd och murare Anders Söderstedt från Visjö i Bredaryd. För säkerhets skull höll även biskop Hultman en invigning den 11 juli, samtidigt som han höll visitation i pastoratet.

 

Förr i tiden värmdes kyrkan upp med kaminer och vedeldning. Det kan vi se spår av på väggdekorationen som nu kommit fram. Mycket sot och smuts har dragit in bakom altartavlan och avsatt sig på den kalla ytterväggen. Smutsade  ytor, som inte rengjorts än, ses tydligt som mörka fält på ytan.

 

 

 

Rengöring pågår med torrmetod. Förr i tiden användes ofta bröd vid liknande arbeten. Det ”arbetsmaterialet” har man sedan länge lämnat eftersom man inte vill ha brödsmulor kvar på väggarna som kan mögla. Det mörka partiet (under den ljusa rutan) består mestadels av vanligt sot och är ännu inte rengjort.

 

 

Framför Catonis målning stod det gamla altarkorset. Det finns fortfarande kvar i kyrkans torn.

 

Något senare tyckte man att det fattades något i kyrkan. En altartavla! För att kunna köpa en sådan startades därför en fond den 5 december 1877.

17 öre per mantalsskriven person, både man och kvinna, skulle årligen avsättas i fonden. Efter 6 år var man uppe i 964, 89 kronor (tyder på att man var ca 945 personer som årligen betalade till fonden) och då bestämde man sig för att undersöka vad priset skulle bli för en respektabel altartavla. På hösten 1885 fick församlingen se ett foto som eleven vid målarakademin, Ludvig Frid, sänt till pastoratet. Motivet var Jesus och hans lärjungar. Frids idé gillades och pastorn fick förtroendet att kontakta Frid för att få en prisuppgift på tavla och ram. Konstnärens anbud på 1000 kronor godtogs och kontakt upprättades. Konstnären besökte kyrkan på våren och i oktober 1886 kom så den nya altartavlan på plats till församlingsbornas stora glädje.

Sedan dess har väggen bakom altartavlan varit dold. Det finns otydliga uppgifter från renoveringen 1949 som gör gällande att ”väggdekor borstas bort och ersätts av gulbruten kalkfärg,”(Gullbrandsson, sidan 17) men vad och var man borstat är osäkert. Vi kan nu i alla fall vara säkra på att man i inte borstat bakom altartavlan. Eftersom vi tidigare inte funnit vare sig dokumentation eller tydliga äldre fotografier på dekorationerna, kan man säga att fyndet av väggmålningen är ”en nyupptäckt” som varit väl dold sedan 1886.

Det som göms i snö…

Det är spännande att målningen hittats. Under en av arbetsdagarna fick vi besök av Catonis barnbarnsbarn. De hade med sig konstnärens gesällbrev och ett privat foto på Gustaf Adolf och hans fru Kristina (se bilderna ovan). Det är roligt att ha hittat ytterligare pusselbitar kring en av de verksamma 1800-talsmålarna i Jönköpings län och vi tackar syskonen för att de så generöst delat med sig av sina kunskaper och material kring sin farfars far.

Vi har nu dokumenterat väggdekorationen som snart göms igen bakom Ludvig Frids stora altarmålning. Under våren 2017 får Ås återigen besök av biskopen, som skall återinviga den förändrade kyrkan, 147 år efter den förra invigningen.

 

Syskonen Catoni, som är barnbarnsbarn till konstnären, besökte kyrkan en dag för att se väggmålningen som återupptäckts. På golvet framför dem ligger Ludvig Frids altarmålning. Här har den just rengjorts på fram och baksida, samt planerats, dvs planats ut. Den skall snart återfå sin placering framför Catonis väggmålning.

Av Bibi Pålenäs, målerikonservator vid Jönköpings läns museum

 

Referenser:

Ås kyrkas kyrkostämmoprotokoll, Riksarkivet

Refteleboken, Reftele, Ås och Kållerstads socknars historia, utgiven i december 1975 av Kulturnämnden i Reftele kommun

Så målade man av Karin Fridell Anter och Henrik Wannfors, Svensk byggtjänst, 1997

Ås kyrkas karaktäriseringsrapport av Robin Gullbrandsson, Jönköpings läns museum

 

 

 

Tutankhamun i garderoben

Man kan hitta spännande fynd i garderoben, och då inte bara kläder. I förråd, garderober och andra inbyggda skrymslen hittar man inte alltför sällan äldre tapetlager som har bevarats intakta. När rummen sedan har tapetserats om har den gamla tapeten fått vara kvar i garderoben.

Samtidigt med rivningen och dokumentationen av Ciselören 1 i Eksjö, efter branden augusti 2015, pågick parallellt saneringsarbeten på de två intilliggande fastigheterna som hade vattenskadats. Länsmuseet uppmärksammades då på vissa detaljer i en av fastigheterna av den där anlitade snickaren. I ett garderobsutrymme påträffades till exempel äldre tapeter.

Närmast in mot timmerväggen fanns rester av en lumppapp och en därpå utförd stänkmålning i vitt och svart mot grå botten, vilket inte är särskilt förvånande då byggnaden brukar anges vara uppförd omkring 1850, alltså i en tid innan de tryckta tapeterna fick sitt stora genombrott. Nästa skikt var en brun tapet med ett sirligt vinrankmönster i tapetens bottenfärg, en så kallad naturelltapet, som var ett enkelt och billigt sätt att rationalisera kostnaderna på tapetfabrikerna under 1800-talets andra hälft.

Tapeten på toppen är den mest särpräglade. Det är en tapet i grönt och terrakotta i rutor med ett egyptiserande bildmönster och med avgränsande linjebårder i koboltblått. Personer avbildade i profil och med typiska huvudbonader och attribut, stiliserade blommor, symboler och hieroglyfer. Tapeten måste ses i skenet av en samtida upptäckt. År 1922 upptäcktes Tutankhamuns grav och utgrävningar inleds och pågår fram till 1928, vilket skapar ett oerhört stort intresse för egyptisk kultur och bildvärld. De egyptiska inslagen blev en del av inredningskonsten under 1920-talets andra hälft i den så kallade art deco-stilen och levde kvar in en bit in i 1930-talet.

Men det är inte första gången Egypten står som förebild inom inredningskonsten. Napoleons fälttåg till Egypten 1798 fick också ett visst stort genomslag inom samtida möbel- och inredningskonst, empiren med dess antika grekiska och romerska attribut fick sällskap av sfinxer som dekorelement.

Men en tapet med egyptiskt mönster är kanske inte det första man förväntar sig att hitta i en garderob i Eksjö. Det vore intressant att veta om någon har sett något liknande!

Britt-Marie Börjesgård

Jönköpings mest påkostade rum?

Prålig lyx är kanske inte det första man tänker på när statliga myndigheter kommer på tal, men Göta hovrätts domstolsbyggnad var en så viktig och prestigefull byggnad att man kostade på den en hel del. Den främsta lokalen i hovrättshuset var plenisalen där domarna samlades under ordförandeskap av hovrättspresidenten.

I det äldsta skedet försågs plenisalen i hovrätten med tapeter av så kallat gyllenläder. Det är ett fint skinn som erhöll ett mönster både genom att pressas så att det skapades en relief och genom infärgning. Gyllenläderstapeterna kasserades under 1700-talet och därför vet vi inte exakt hur de såg ut.

Efter en stor ombyggnad av hovrätten 1779-81 försågs plenisalen med ljusblå tygtapeter av sidendamast. Detta exklusiva tyg var dessutom försett med invävda kronor av silvertrådar. Denna typ av väggtapeter i första hand ses i kungliga miljöer, så dyrbart var det. Den som i dag besöker Stockholms slott kan se hur tronhimlen i rikssalen har ett blått tyg med invända kronor av silver.

Plenisalen omkring 1900, foto David Sjögren, Göta hovrätts arkiv.

Siden består av silkestrådar som åldras av solljuset och bryts ner. Vid 1800-talets mitt var hovrättens sidentapeter trasiga och blekta. Hål och revor hade man lagat genom att klippa ut tygbitar från dolda ställen bakom tavlorna och lappa med dessa. År 1867 blev man tvungen att ta ner de gamla tapeterna och ersätta dem. Men tyget var inte värdelöst! Sidenmaterialet såldes som så kallad klutnapp. Med andra ord repade man upp och kardade tyget för återanvändning. De invända kronorna av silvertråd klippte man ut och skickade till Kungl. Myntet i Stockholm. Där smälte man ner silvertrådarna och kunde på så sätt tillvarata nästan 6,4 kg guldhaltigt silver.

 

I dag är plenisalen elegant inredd med både äldre och yngre inventarier. Men något tyg finns inte på väggarna längre.

Plenisalen i dag, foto Göran Sandstedt JLM.

Göta hovrätt har en lång och fascinerande historia. Läs mer om denna i länsmuseets nyutkomna bok Göta hovrätt – rättvisans hemvist under fyra sekel.

 

Anders Franzén

Länsmuseets senaste nyförvärv

Jönköpings läns museum förvärvade nyligen ett konstverk av översten och amatörkonstnären Axel Otto Mörner. Målningen föreställer överstebostället Brevik strax väster Eksjö och utfördes 1835. Det finns flera anledningar till nyförvärvet – Mörner var en mångsidig och välbekant person i samtiden, målningen ger en skarpsynt ögonblicksbild av boställets miljö och konstverkets många ägare kan följas genom påskrifter på baksidan.

Ett militärt boställe fungerade både som bostad och avlöning genom att gårdens avkastning utgjorde boställsinnehavarens lön. Varje gång man skiftade innehavare genomfördes en besiktning för att utröna hur egendomen skötts. Den som misskötte bostället avkrävdes ersättning, medan den som utvecklat det fick ersättning för förbättringarna. De regelbundna besiktningarna gör att vi oftast kan följa hur varje boställe förändras.

Breviks gård var översteboställe för chefen för Smålandshusarregemente. Mangårdsbyggnaden, som visas på målningen, hade uppförts av timmer omkring 1750, men hade förändrats en del genom åren. Den gula fasadpanelen tillkom troligen omkring 1790 och taket fick sin brytning troligen 1802.

Greve Axel Otto Mörner gjorde en militär karriär och utnämndes till chef över Smålands dragonregemente i Eksjö 1812. Som en följd av detta bosatte han och familjen på Brevik. När målningen utfördes 1835 hade han avancerat till generalmajor. Vid sidan om det militära var han även en habil målare, som blev ledamot av Konstakademien.

För en byggnadshistoriker berättar målningen en hel del. Den visar huvudbyggnaden på Brevik från väster. Det är tydligt att fasaderna var målade i en blekgul kulör med takfot, knutlådor och fönsterfoder i vitt samt fönsterbågar i en gröngrå kulör. Två fönster mot norr är försedda med markiser. Byggnadens tegeltak avvattnas med en hängränna som saknar stuprör. I stället skjuter den svarta hängrännan ut från gavlarna. Samma typ av hängränna finns på den västra flygeln i bakgrunden. Den avbildade växtligheten ger också ledtrådar till hur parken var utformad.

Personerna på bilden kan antingen vara påhittade staffagefigurer för kompositionens skull eller avbilda några av dem som verkligen bodde på Brevik. På farstukvisten sitter en mörkklädd man som skulle kunna vara överste Mörner själv eller löjtnant Filip von Tell som också bodde på bostället i mitten av 1830-talet. På grusplanen är det kanske överstinnan Ebba Mörner, född Modée, som ger anvisningar till rättaren Sven Bengtsson. Kvinnan bär i vilket fall som helst brun klänning, svart schal och vit huvudbonad, troligen en så kallad bahytt.

Överstinnan Ebba Mörner dog 1840 och det är nu som vi kan följa kommande ägare till målningen genom påskriften på baksidan. Överstinnan gav målningen till sin svägerska Sophie Mörner (1806–74), född Piper, enligt påskriften på målningens baksida. Hon var Axel Ottos Mörners brorson Stellan Hampus Mörners (1796–1857) hustru. Den gick senare vidare till hennes ogifte son Carl Axel Mörner (1834–1902), som i sin tur gav målningen till sin ogifta systerdotter Ingeborg Wachtmeister (1868–1915). Senare hängde tavlan hos hovrättsrådet vid Göta hovrätt Johan von Sydow (1833-1905), men då endast som lån, noterades det på målningen baksida. Johan von Sydow var Ingeborg Wachtmeisters mammas svåger – hänger ni med?

Anders Franzén

Foto: Conchi Gonzalez