En solskenshistoria: Stulet huvudbaner tillbaka efter 15 år

Natten till den 18 februari 2002, stals Peder Persson Hammarskjölds huvudbaner från Tuna kyrka, Vimmerby kommun. Dagen efter möttes personalen av en vidöppen ytterdörr och polis kallades till platsen. Det enda spåret tjuvarna lämnat efter sig var gul färg från ett bräckverktyg. Inne i kyrkan såg allt ut som vanligt, förutom att man ”lånat” en stege som fanns där. Med förfäran undersökte man rummet för att se vad som stulits. Alla saker hade lämnats orörda utom ett: Peder Perssons huvudbaner var spårlöst försvunnet!

K2-17_Tuna_upphängn_klart_Peter berntsson_Åke_Hammarskjöld_BP_20170615

Vapenskölden är tillbaka på den plats det haft sedan ca 1680. Tursamma tillfälligheter gjorde att föremålet kunde hitta hem igen. Museitekniker Peter Berntsson och ättens huvudman, Åke Hammarskjöld är givetvis glada.  Under de senaste åren har flera stift arbetat hårt med olika stöldsäkringsprojekt. De flesta svenska kyrkor är därför larmade idag och föremålen är ofta individuellt säkrade.

Säkert var man tacksam för att inget hade förstörts inne i kyrkan. Men att man bara stal en ”sak” väckte funderingar. Miljön är rik på föremål och säkert hade man kunnat stjäla mer? Blev man störd i sitt tjyveri, fick man bråttom, eller var det bara detta man ville ha? Varför då i så fall? Frågorna hopades men polisens arbete gav inga svar. Eftersom man saknade både ledtrådar och vittnen fanns inte heller något hopp om att få tillbaka den stulna klenoden. Åren gick och man möblerade om bland föremålen så att tomheten på Peder Perssons plats inte skulle kännas så påtaglig.

Men så hände något! Den 5 juli 2015  kontaktades polisen i Roskilde, Danmark, av nätauktionsfirman Lauritz.com. Man hade fått in en vapensköld till försäljning och via en svensk värderingsexpert som firman anlitat, började man misstänka att det rörde sig om stöldgods! Saken undersöktes närmre och det visade sig faktiskt vara det försvunna huvudbaneret från Tuna kyrka.

K2-17_Tuna small_Smuts1 20170428_BP

När baneret återfanns hade det stora skador och var mycket smutsigt.

En privatperson ville nu sälja det efter att ha ärvt det av sin framlidne make. Änkan uppgav att mannen haft föremålet länge i sin ägo, redan innan paret lärde känna varandra. När hon flyttade in hos mannen frågade hon vid något tillfälle ”vad det var för grej som låg i källaren”. Hon fick då till svar att maken köpt huvudbaneret av en svensk man. Senare dammades det av och fick ta plats på en vägg i parets sovrum.

Att det nu, när det var dags för försäljning, visade sig vara ett stulet föremål förvånade änkan, men hon motsatte sig inte att polisen beslagtog skölden. Efter en rad lyckosamma tillfälligheter fördes det alltså  tillbaka till Sverige med hjälp av Roskilde- och Vimmerbypolisen. Ytterligare tid har  förflutit och skölden har genomgått säkring och omkonservering. Trots att huvudbaneret nu är helt och fint igen bär det spår av det danska äventyret. Några delar förlorades i samband med bortavaron, bland annat den stridshammare som skall finnas i hjälmprydnaden, högst upp.

Om den säljglada änkans berättelse stämmer vet vi inte. Det finns fortfarande många frågetecken som inte rätats ut. Hur det än förhåller sig är vi  glada att kunna sätta upp Peder Perssons huvudbaner på den plats där det hör hemma -och där det funnits sedan ca 1680.

K2-17_Tuna_upphängn_på_g_BP_20170614

Baneret är i rörelse och både TV- radio- och tidningsjournalister följer händelsen.

Videoklipp av Simon Henriksson på Dagens Vimmerby

…Och för er som inte vet vad ett huvudbaner är: dessa föremål är ett minne från den svenska stormaktstiden. De kan kort beskrivas vara adelsmannens sista manifestation, vapenskölden som dekorerats med den dödes släktvapen bars i begravningståget i nära anslutning till kistan. Ibland fick en riddare till häst bära baneret på ryggen. Efter processionen, när begravningen var över, placerades begravningsvapnet på en vägg i sockenkyrkan eller i släktens gravkor (dvs den plats där familjen köpt sin gravplats) som ett minnesmärke för de efterlevande. Ibland fick en bit sorgflor följa med.

Kyrkans rum invaderas under stormaktstiden av tecken på världslig ära och makt i form av personliga minnesmärken – begravningsvapen. Många av dessa pryder än idag kyrkornas väggar, även om många gått förlorade genom åren. I begreppet begravningsvapen ingår huvudbaner, vapenepitafier, anvapen, anträd, och anpyramider.  Vapensköldar finns också i andra länder, men begravningsvapnen i kyrkorna är unika för Sverige (och de områden som var svenska under stormaktstiden) i ovannämnda begravningsfunktion.

Bibi Pålenäs, konservator

Annonser

Vad betyder vårt kollektiva minne?

Små och stora strider utkämpas dagligen mellan frågan om bevarande och rivning, eller förnyelse som det ofta beskrivs som. Förnyelse är ett ord som i sig andas något positivt. Genom att olika ord laddas med positiva eller negativa klanger styr man också diskussionen och tankebanorna i en viss riktning, människor som är emot rivning är emot förnyelse och  därmed per automatik en bakåtsträvare – hemska tanke.

Samtidigt talar vi mycket av behovet av kulturarv, att känna och förstå vårt ursprung och känna identitet oavsett var vi kommer ifrån. Bebyggelsen är ofta bärare av platsers historia, fysiska minnen av hur en ort har uppstått och utvecklats. Sockenkyrkorna bär på en tusenårig historia, de äldsta skolorna minner om den första skolstadgan från 1842 och de gamla soldattorpen kan berätta om indelningsverkets historia från 1600-talets slut fram till 1900-talets början då den allmänna värnplikten trädde i kraft.

Med järnvägen förändrades möjligheten att färdas. Järnvägen förändrade också landskapet, nya städer och samhällen uppstod i anslutning till de fastställda stationslägena. Nässjö har jag berättat om tidigare. Habo var ett annat av de samhällen som utvecklades kring ett tågstopp längs den dåtida södra stambanans första läge Malmö-Nässjö-Jönköping-Falköping-Stockholm när banan invigdes i hela sin längd 1864. Det nya stationsläget uppkom, som i de flesta fall genom en intresserad markägare, här var det Anders Larsson i Bränninge by som avgjorde stationens läge genom att han överlät mark åt SJ. En station byggdes och efter hand tillkom fler funktioner, så som  hotell och handelsbod. Industrier etablerades sig i närheten och tomter började styckas av. Det var dock länge en tydlig delning mellan ”byn” vid Gunnarsbo gård och stationen och det begynnade samhället på Bränninge ägor. I slutet på 1920-talet upprättas en tomtkarta och en avstyckningsplan som blir den första planen för det växande stationssamhället. I Habo låg sedan länge det gamla sockencentrat vid kyrkan, några kilometer nordväst om stationen och här låg också skolan.

avstyckning-1929-liten

Något år efter att planen upprättades byggdes också den första allmänna byggnaden i samhället. Det var Gröne vägens skola, eller ”stationsskolan” som man då benämnde den. Skolan byggdes 1931 av den lokale byggmästare Emil Augustsson i en för tiden rådande nyklassiska stil med valmat tak och en markerad huvudentré med räfflade halvkolonner och ett dekorerat överstycke. Bottenvåningen inrymde tre klassrum, källarvåningen användes för slöjdsalar och ovanvåningen till gymnastiksal.  Intill skolan byggdes samtidigt ett hus i samma stil med två lärarbostäder. På bottenvåningen fanns en trerumslägenhet för läraren och vindsvåningen en mindre lägenhet för småskollärarinnan.

grone-vagens-skola

Skolbyggnaden och lärarbostadens framtida öde har varit en het fråga i Habo de senaste åren. Det finns ett politiskt beslut att riva byggnaderna och bygga bostäder på tomten. Samtidigt har många Habobor engagerat sig för skolans bevarande då det är en del av kulturarvet och en märkesbyggnad för Habo stationssamhälle. Skolhusen är också en viktig del av många innevånares identitet och dessutom en plats förknippad med en rad minnen. Rivningsbeslutet har överklagats och ska prövas i Miljööverdomstolen. Vad utfallet blir återstår att se. Habo, precis som andra orter behöver bostäder, men man behöver också värma sin kulturmiljö. Om skolan rivs förlorar Habo en viktig pusselbit till sin historia.

Britt-Marie Börjesgård

Att lära av andra eller vara sig själv nog?

Tidningen Arkitekten, som är medlemstidning för Sveriges arkitekter, skrev i dagarna om hur utlandsfödda arkitekter har svårt att få arbete och att andelen arbetslösa bland arkitekter med utländsk utbildning är tio gånger så hög i förhållande till arkitekter med svensk utbildning.

Det är nedslående nyheter och man kan fundera på varför utvecklingen i en allt mer så kallad globaliserad värld har tagit denna vändning? Varför ser vi inte längre att vi har något att lära från andra håll?

I ett historiskt perspektiv har de utländska influenserna varit viktiga för att utveckla svensk arkitektur och byggnadskonst. Under 1500- och 1600-talen kallades flamländska och holländska byggmästare till landet för att anlägga nya städer och befästningsverk. I Eksjö fick den flamländaren byggmästaren Arendt de Roy i uppdrag att staka ut den nya staden efter att Eksjö medeltida stad hade bränts under det nordiska sjuårskriget. Hans Fleming inkallades 1590 av Johan III för Vadstena slott och fick sedan överinseende över bland annat Jönköpings slott och utstakandet av det nya Jönköping 1613 för att nämna några exempel.

 

Den äldsta bevarade kartan från omkring år 1700 visar stadsplanen och som i stora stycken Arendt de Roy lades den.

Den äldsta bevarade kartan över Eksjö från omkring år 1700 visar stadsplanen i stort sett som den lades ut av Arendt de Roy på 1500-talet, och fortfarande  i hög grad är densamma för gamla stan.

Gravmonumentet över Gabriel von Seth i Byarums kyrka.

Gravmonumentet över Gabriel von Seth i Byarums kyrka.

Senare under 1600-talet och i än högre grad under 1700-talet var det framförallt de franska förebilderna som gällde. Simon de la Vallée, som var arkitekt och född i Paris, brukar betraktas som det svenska arkitektyrkets fader. (I Jönköping vill vi gärna tro att det var han som utförde den första ritningen över Göta Hovrätt.) Carl Hårleman, 1700-talets kanske främsta svenska arkitekt, fick sin utbildning i Paris och franska arkitekter och konstnärer kallas till det kyliga landet l norr. De fick kungliga uppdrag och anlitades också av dåtidens ståndsmän. I Byarums kyrka finns t.ex. ett förnämligt gravmonument över Gustav von Seth utfört av Pierre Hubert L’Archevêque som var en fransk skulptör och hovstatybildhuggare i Stockholm under åren 1768-1777.

Under 1800-talet kom Paris, Wien och Berlin att stå för influenser i frågor kring stadsplanering och stadsutveckling. Under 1900-talet blev USA ett förebildsland. I den svenska konstnärs- och arkitektbildningen var studier i Rom och bildningsresor på andra håll i Europa mera regel än undantag.

I modern tid kan vi göra listan lång över alla de begåvade arkitekter och konstnärer som kom att hamna i Sverige då de flydde från nazismen och annat förtryck i sina hemländer. Josef Franks blommiga tyger är idag bland det svenskaste vi kan tänka oss. Frank föddes i en judisk familj i Österrike och utbildade sig till arkitekt i Wien, han gick i landsflykt 1933 och kom till Sverige och Svenskt Tenn genom sina tidigare kontakter med Estrid Ericsson.

Kontors- och fabriksbyggnad för EWÅ, Värnamo Armaturfabrik uppförd 1954, Malmövägen Värnamo.

Kontors- och fabriksbyggnad för EWÅ, Värnamo Armaturfabrik uppförd 1954, Malmövägen Värnamo, ritad av Ludvig Seda. Kännetecknande för Ludvig Sedas arkitektur är att han trots en relativt avskalad modernism, oftast ge byggnaden något dekorativt element som samtidigt utgör en del av gestaltningen.

I Jönköpings län har vi flera som har satt avtryck. Ludvig Seda (1922-2000) är ett exempel, han var tjeck och utbildad i Prag, han kom genom ockupationen att handplockas av tyskarna för krigstjänst. När han 1944 blev placerad i Trondheim tog han chansen att fly över till Sverige. Via kontakter, slumpen och tillfälligheter kom han att hamna i Värnamo, där många av hans byggnadsverk finns och sticker ut på ett positivt sätt.

Rudolf Moeschlin (1932-2001) var utbildad i Schweiz, och kom till Sverige efter andra världskrigets slut, landstingshusen på Hermansvägen i Jönköping som han ritade för Widéns arkitektkontor år 1959 är ett exempel på hans kontinentala modernism. Han bildade sedan eget kontor med Lars Löfstedt som också arbetat på Widens.

Sen har vi de som har gästspelat i länet, Ralph Erskine, engelsmannen som ”fastnade” i Sverige 1939 i samband med andra världskrigets utbrott, svarade för om- och tillbyggnaden av Bodafors kyrka, där kyrkan exteriört har fått helt ny karaktär men det inre kyrkorummet har fått behålla sin ursprungliga karaktär med inredning av ädelträ från Svenska Möbelfabrikerna i Bodafors. Georg Varhelyi, född i Ungern och utbildad i Tjeckoslovakien kom även han också till Sverige 1939. Varhelyi ritade stadshotellet i Tranås 1962, han fick troligen uppdraget med det uppmärksammande hotell Malmen i Stockholm som referens.

Bodafors kyrka som fick sin nuvarande yttre gestaltning av Ralph Erskine, utfört 1971-1972.

Bodafors kyrka som fick sin nuvarande yttre gestaltning av Ralph Erskine, utfört 1971-1972.

Enligt artikeln i Arkitekten är det bland annat avsaknande av svensk utbildning och svensk yrkeslivserfarenhet som görs att de sökande väljs bort. När blev det så – inom ett profession där de utländska/internationella influenserna alltid har varit viktiga?

 Britt-Marie Börjesgård

Bakom det gamla rådhuset

Om du står på Hovrättstorget i Jönköping och blickar västerut är det sannolikt det främst är det röda gamla rådhuset som fångar din uppmärksamhet. Men bakom det ligger också en byggnad som är värd att uppmärksamma.

På tomten bakom Gamla rådhuset uppfördes i slutet av 1780-talet ett stort timmerhus med putsad fasad. Genom åren kom det att användas som bland annat länsresidens och societetshus. Byggnaden brann ner 1965 och ersattes 1968 då av det nu befintliga handels- och kontorskomplexet.

2016-03-22 Domushuset_AF 010Byggnaden från 1968 uppfördes från början som ett varuhus för Domus, som var en del av Konsumentkooperationen. Denna organisation hade ett eget arkitektkontor och en av kontorets ledande arkitekter var Dag Ribbing. Genom åren kom han att rita flera Domus-varuhus i landet. Det i Jönköping skapade han tillsammans med sin son Lennart Ribbing.

Det var en särskilt känslig uppgift att rita ett helt nytt hus bakom den gamla rådhusbyggnaden och för att inte konkurrera med rådhuset ville man skapa en återhållsam bakgrundsbyggnad som inte förtog intrycket från torgets monumentbyggnader. Således fick varuhusfasaden mot torget en svagt välvd fasad av Lemunda-sandsten helt utan fönster. Processen att komma fram till denna lösning var komplicerad och de antikvariska instanserna var inte helt eniga. Man såg bland annat en risk att stenväggen utan fönster skulle uppfattas som en brandmur och signalera att det var en baksida.

2016-03-22 Domushuset_AF 005

Som en liten blinkning placerade arkitekterna en huggen relief i fasaden. Den är en stiliserad bild av det tidigare huset som stod på tomten. Att på något sätt dokumentera och presentera en byggnads föregångare på detta sätt var ett grepp som Dag Ribbing använt redan tidigare. Vid korsningen Bredgränd-Kungsängs-gatan i Uppsala använde han redan på 1950-talet samma princip. 2014-328_Nässjö stads kyrka fasad_AF_2016-03-18 0032014-328_Nässjö stads kyrka fasad_AF_2016-03-18 002

 

 

 

 

Text och illustrationer: Anders Franzén

Läs mer om Dag Ribbing i Agneta Åsgrim Berlin (Red, 2007) Visioner och vardagsarkitektur – byggnadskonst i Jönköpings län under 1900-talet.

Läs mer om Gamla rådhuset och Societetshuset i Bo E Karlson (2010) Jönköping – den nya staden. Bebyggelse och stadsplanering 1612–1870.

Statsarkitekt och stadsarkitekter

Det är Almedalsvecka och nyheterna svämmar över av politiska utspel. Många organisationer, myndigheter och utredningar tar också tillfället i akt att presentera aktuell forskning eller ge en förhandstitt på kommande utredningsförslag.

I går lanserade t.ex. utredaren Christer Larsson, som sedan ett drygt år har uppdraget att utforma en ny statlig politik för arkitektur, form och design, några konkreta förslag för att uppnå målet att ”stärka arkitekturens, formens och designens värden och betydelse för individen, livsmiljön och en hållbar samhällsutveckling”. Utredningen, med namnet ”Gestaltad livsmiljö”, vill bland annat inrätta en statsarkitekt, en person på nationell nivå med ansvar att förvalta frågorna och följa upp att staten via verk, bolag och myndigheter tar sitt ansvar inom området. För att säkra en långsiktig politik vill utredningen också inrätta en ny myndighet inom området.

gestaltad livsmiljö

Ute i landet går tendenserna tyvärr i andra riktningen – allt fler kommuner har inte längre stadsarkitekter, utan stadsbyggnadsfrågorna hanteras av stadsbyggnadsdirektörer alltför ofta utan arkitektkompetens. Vilket också syns i det som byggs. Blicken och det samlade ansvaret för gestaltningen finns inte. Och då blir det som det blir…

Det är bara att hoppas att ett sådant här förslag innebär en vändning, från statens sida men i förlängningen förhoppningsvis också spiller över i kommunerna!

Britt-Marie Börjesgård

God bebyggd miljö?

Vi har kommit en dryg månad in i det nya året och årskiften innebär ju summeringar och utvärderingar. Men kanske också förhoppningar om den bättre tid som komma skall. Inom kulturmiljöområdet är dock inte utsikterna så goda tyvärr…

År 1999 antog riksdagen femton miljömål, varav god bebyggd miljö var ett av dessa. För ett uppnå målen fastställdes också ett stort antal delmål.

Inom området god bebyggd miljö gällde delmålen: planeringsunderlag, buller, avfall, god inomhusmiljö, värdefull kulturhistorisk bebyggelse, uttag av naturgrus och energianvändning m.m. i byggnader.

Delmål som var utmanande och krävde rejäla insatser för att kunna uppnås. Inom delmålet värdefull kulturhistorisk bebyggelse sades bland annat att ”Bebyggelsens kulturhistoriska värden runt om i landet skall identifieras. Minst 25 % av den identifierade värdefulla bebyggelsen skall innan 2010 ha fått en långsiktig hållbar förvaltning”.  För att uppnå målet noterades också att man behövde skaffa en bättre överblick och få kunskap om den bevarandevärda bebyggelsen.

Mål och verklighet är ibland långt ifrån överensstämmande. Och uppnår man inte målen så borde man väl höja ambitionsnivån. Nu har man istället gjort tvärtom, delmålen är avskaffade och sedan några år ersatta av nya etappmål. Det tidigare mätbara målet ersatts 2012 av en generell och mera luddig viljeinriktning. ”Det kulturella, historiska och arkitektoniska arvet i form av värdefulla byggnader och bebyggelsemiljöer samt platser och landskap bevaras, används och utvecklas.” Boverket är den statliga myndighet som ansvar för frågan på nationell nivå. Den årliga analysen av möjligheterna att nå målen är dyster läsning. Det är bara två av de numera sexton målen där en måluppfyllelse anses vara inom räckhåll. Och det gäller inte målet god bebyggd miljö.

I utvärderingen för 2014 skriver Boverket under punkten ”Kulturvärden i bebyggd miljö”:

”I ett flertal län pågår arbete med att ta fram kulturmiljöprogram eller andra kunskapsunderlag om bebyggelsens kulturvärden. Det pågår också ett regionalt arbete med kulturmiljövårdens riksintresseområden. Takten på arbetet styrs av de medel som länsstyrelserna via Riksantikvarieämbetet kan avsätta för ändamålet. För stora delar av landet saknas dock fortfarande kunskapen om bebyggelsens kulturvärden så utvecklingen på miljötillståndet kan inte redovisas. Tillgången till antikvarisk kompetens är fortfarande låg. Formellt skydd av bebyggelse används sällan. Trots en svag uppgång senaste åren visar trenden att allt färre byggnader ges formellt skydd enligt plan-och bygglagen (PBL) sett över de två senaste decennierna.”

Boverkets analys och bedömning är dyster:

”För att preciseringen ska kunna uppnås måste hela kedjan av tillgång till kompetens och kunskapsunderlag samt tillämpning av lagstiftning fungera. Så är inte fallet idag. Kraftfulla åtgärder krävs: främst förbättrad tillämpning av befintligt regelverk, kunskapsuppbyggnad och ökade ekonomiska och personella resurser. Frågan om bebyggelsens kulturvärden måste prioriteras på såväl nationell, som regional och kommunal nivå. Förutsättningarna präglas av stora regionala skillnader.

Preciseringen är inte möjlig att nå till 2020 med idag beslutade eller planerade styrmedel. Utvecklingstrenden är neutral. Ingen av de brister som Boverket uppmärksammat föregående år har åtgärdats.”

Som sagt, ingen munter läsning. Dock pågår ett visst arbete i tysthet. I fjol gjordes ett omtag på länsnivå för att upprätta nya mål för Hälsans miljömål 2016-2020.  Länsstyrelsen bjöd bland annat in till en arbetsgrupp kring temat God bebyggd miljö, där även länsmuseet var representerat. Nya etappmål formuleras och där man bland annat tar fasta på antikvarisk kompetens och kunskapsunderlag hos kommunerna samt att initiera nätverk inom kulturmiljövårdens aktörer.

Vi får hoppas att detta arbete leder längre än det tidigare! Men som Boverket slår fast – kulturmiljöfrågorna behöver prioriteras på alla nivåer och det krävs ökade resurser både ekonomiskt och personellt!

Britt-Marie Börjesgård

 

Det spårbundna kulturarvet

Stationshus avyttras och ofta är det tyvärr rivning som fastighetsägaren, det statliga Trafikverket ser som huvudalternativ. När SJ bolagiserades år 2000 fick Banverket ta över förvaltningen av de byggnader som inte ansågs ha något kommersiellt värde. Riksantikvarieämbetet gjorde utredningar med stöd av länsmuseer och länsstyrelserna. Ett knappt 70-tal miljöer skyddades som byggnadsminnen. Men kulturarvet är större än så. Järnvägen har i många fall varit den viktigaste faktorn till att samhällen överhuvudtaget har uppstått och då är stationsmiljöerna en betydande del av en orts identitet och kulturhistoria, vilket också avspeglar sig i de kommunala kulturmiljöprogrammen. Flertalet järnvägsmiljöer bedöms ha ett högt kulturvärde och pekas ut som bevarandevärda. Trots detta är det fler stationshus och andra byggnader i järnvägsmiljöerna som rivs än som avyttras på annat sätt. När Banverket slogs ihop med Vägverket år 2010 och Trafikverket bildades fortsatte man på samma spår. Rivningsspåret är tyvärr den linje som Trafikverket fortfarande driver. De främsta argumenten för rivning är att byggnaden ligger för nära järnvägens elledningar, störningar och bulleraspekter eller att marken behövs för järnvägens utveckling. Det senaste exemplet är Huskvarna station, trots att Trafikverket hösten 2013 fick nej av stadsbyggnadsnämnden på sin rivningsansökan, framhärdar man, överklagar och går vidare. Det är då glädjande att  stadsbyggnadsnämnden än en gång har råg i ryggen att avvisa Trafikverkets ansökan om rivningslov trots verkets hot om vite. I fallet Huskvarna station finns inga kända utbyggnadsplaner. Frågan om ett eventuellt snabbspårs lokalisering är ännu inte utredd. Och varför blir elledningarna mer farliga om byggnaden skulle vara i en annan fastighetsägares ägo än just statens?

Som länsombuden för Svenska Byggnadsvårdsföreningen skriver i sin insändare i JP i förra veckan – en ansvarsfull fastighetsägare som inte längre anser sig ha möjlighet att förvalta sin byggnad bör göra som alla andra – SÄLJA – i detta fallet finns ju också intresserade köpare som är beredda att ta över denna kulturhistoriskt intressanta byggnad.

Britt-Marie Börjesgård