Ett kapell för slottsförvaltningen och artilleriet

Jönköpings slott; slottsstaten, fältartilleriet, faktori- och krutbruks- samt andra betjänte, sorterade inte under stadens burskap, vilket gjorde att de hade en egen församling och egen begravningsplats. År 1694 uppfördes ett nytt begravningskapell efter den då frånträdde landshövdingen Erik Dahlberghs ritning. Slottskapellet eller Västra kapellet som det då kallades, är en timrad korsformig byggnad med en kupol och lanternin över korsmitten. Erik Dahlberghs ritning, som finns i Krigsarkivet, visar en relativt rikt smyckad barockbyggnad, med pilastrar och fält. Om den kom att få den fasadutsmyckning som ritningen visar, är inte klarlagt, man vet dock utifrån bevarade räkenskaper att bildhuggaren Gustaf Kijhlman anlitades för att hugga konungen monogram och krona över kyrkdörren, smeden Carl Berg för spira, låsar och beslag och konterfejaren Fabritius för bland annat förgyllning av spiran. Äldre handlingar talar också om att taket var rödfärgat och tjärat. Fasaden var troligen rödfärgad, dess numera ljusa oljefärg tillkom på 1830-talet.

Efter slottsbranden 1737 blir kapellet församlingskyrka för slottsförsamlingen och den från slottskyrkan räddade predikstolen, också den huggen av Kijhlman, överförs till kapellet.

Slottsförsamling kan låta storslaget, men slottet hade spelat ut sin roll som försvarsanläggning och kronans vilja att skjuta till pengar till förvaltningen var begränsad. Den lilla kyrkklockan som hänger i lanterninen i Slottskapellet är ett rörande exempel på detta och ger en bild av de människor som levde och hade Västra kapellet som sin kyrka. Klockan är gjuten 1775 av klockgjutare Elias Fries i Jönköping och inskriptionen berättar historien på vers.

”SJUTTONHUNDRAD TRETTIO SJU, / WÅDELD SLOTTETS KLOCKOR STÖRDE. / FRÅN DEN TIDEN IN TILS NU, / MAN BLOTT STADENS KLOCKOR HÖRDE. / WID CAPELLET ICKE RINGDES, / FOLKET GENOM SÅNG HOPBRINGDES. /EFTER KYRKANS LÄGENHET, / BLEV IAG GUTEN OCH UPHÄNGDER, / ENSAM, LITEN; SOM MAN WET, /KNEKTEN ÄR OM PENGAR TRÄNGDER: / WANLIGA COLLECTER, GÅFWOR / ÄRO ALLA MINA HÅFWOR. / DOCK IA NEKAR EI MIN SKULD / FÖR TRY LISSPUND OCH SIU MARKER / KRONAN WAR MIG DÄRMED HULD / AF BRÄND KOPPAR BLEF IAG STARKER: / SEXTON DALER DETTA GÄLLDE, / DE DET GÅFWO, HADE WÄLDE. ”

Det tog alltså församlingen nästan 40 år att få råd med en kyrkklocka.  År 1721 i det Stora Nordiska krigets slutskede, då slottet var bas för Jönköpings Fältartillerikompani, finns noterat hur många som slottsförsamlingen bestod av. Det var Landshövdingen, Slottsstaten med bland andra slottsfogden och lanträntmästaren (26 hushåll). Artilleristaten med dess befäl (55 hushåll), Rustkammarstaten med rustmästaren (6 hushåll), Föravskedade från artilleriet (4 hushåll), Änkor från artilleristaten med barn (26 hushåll), Änkor från slottsstaten med barn (7 hushåll), Uppå Limugnen (4 hushåll) Slottstorpare (4 hushåll). Slottspastorn var tillika präst vid fältartilleriet och konrektor vid skolan.

Efter freden beslöts nedprioritera anläggningarna i Jönköping med undantag för Tyghuset och artilleriverkstäderna. Efter slottsbranden krympte verksamheten ytterligare så det är förståeligt att församlingen hade svårt att bekosta en ny klocka.

För den som vill läsa mera rekommenderas Stormaktsstaden Jönköping utgiven av länsmuseet 2014 och Jönköpings historia, del 3, skriven av Rudolf Björkman utgiven 1919.

Idag är Slottskapellet med dess tillhörande kyrkogård en liten grön lunga och oas från den övrigt omgärdande staden. (Vid en restaurering i början på 1990-talet fick kapellet tillbaka sitt ursprungliga spåntäckta och rödtjärade tak och en kopia av Dahlberghs förgyllda sol som tornprydning i spiran).

Britt-Marie Börjesgård

 

Annons

Kyrkogård eller taxeringskalender?

Åsenhög ödekyrkogård norr om Gnosjö illustrerar den gamla kyrkogården med ängskaraktär och sticklucka.

En promenad på en landsbygdskyrkogård kan ofta upplevas som en introduktion till socknens historia. Här kan man kanske ana både platsens och invånarnas historia. Genom titlar på gravstenarna kan man se vad man arbetade med inom församlingen; lantbrukaren, hotellägarinnan eller gjutmästaren ger oss lite vägledning.

 

Familjen Sjögrens gravplats på Ingatorps kyrkogård. Eventuellt är vårdarna tillverkade av Bolinders gjuteri i Stockholm.

Kyrkogårdarna på landsbygden är i regel jämngamla med församlingens första kyrka och har i så fall kontinuitet tillbaka till tidig medeltid. Vi vet inte mycket om de medeltida kyrkogårdarna, men de skulle vara vigda och inhägnade. Inhägnaden kunde utgöras av en stenmur eller av en timrad så kallad balk. Ingången till kyrkogården kunde ha ett litet porthus, ofta kallad stiglucka.

 

I äldre tid hade kyrkogården karaktären av en äng med gravkullar eller gravmarkeringar av sten eller trä. Det är först från decennierna kring sekelskiftet 1900 som man strävar efter att få en mer prydlig och välansad kyrkogård.

I princip påträffar vi två olika typer av gravar på 1900-talskyrkogården. De lite mer välbeställda köpte sin grav och använde den för att begrava familjen osv. Detta gör att man och hustru oftast ligger på samma gravplats. Ett enklare alternativ var att begravas inom allmänna linjen. Detta innebar att kyrkan upplät ett område på kyrkogården för gravar och att dessa uppläts i den tur de behövdes. Med andra ord betydde detta att den som skulle begravas placerades invid den som senast begravts och att nästa erhöll nästa intilliggande gravplats. Detta gör att gravar inom allmänna linjen följer varandra kronologiskt. Familjemedlemmar kunde på detta sätt gravläggas på helt olika ställen.

Allmänna linjen på Norra Solberga kyrkogård.

Ett av länets absolut bästa exempel på kyrkogårdar med både köpegravar och gravar inom allmänna linjen är Ingatorps kyrkogård öster om Eksjö. Här finns både påkostade stenvårdar med gravram och grusbeläggning och stora områden med allmänna linjen. Ett annat gott exempel är kyrkogården i Norra Solberga norr om Nässjö.

 

Utformningen av gravarna följer naturligtvis ett mode med större individualitet i äldre tid och större likriktning i dag. En stor gravsten vittnade om högre samhällsställning och mer välstånd. Biskopen Gottfrid Billing i Lund fnyste över hur alla försökte manifestera sin rikedom och betydelse genom påkostade gravar. ”DETTA ÄR INGEN KYRKOGÅRD – DET ÄR EN TAXERINGSKALENDER!”, sa han.

Genom de inventeringsuppdrag som länsmuseet har för olika pastorat har vi kunnat kartlägga vilka gravar inom respektive kyrkogård som är särskilt värdefulla från kulturhistorisk synpunkt och som därför bör bevaras för framtiden. Just nu inventerar vi kyrkogårdarna i Norra Solberga, Flisby och Kråkshult.

Anders Franzén

Foto: Anders Franzén, Robin Gullbrandsson

Forserums kyrka från luften

Forserums kyrka är i grunden tidigmedeltida, men den byggdes till mot öster 1781. År 1902 gjordes en stor ombyggnad när den gamla klockstapeln revs och ersattes av ett helt nytt torn, i enlighet med arkitekt Fredrik Sundbärgs ritningar. Den ålderdomliga landsbygdskyrkan skulle bli lite mer av en barockkyrka. Samtidigt ersattes också det gamla spåntaket av ett nytt plåttak. Plåten på långhuset var galvad och sinuskorrugerad – en typ som vi i dag mest ser på ladugårdar.

I mitten av 1930-talet tänkte man tvärt om. Då ville man radera ut Sundbärgs barockkyrka och gå tillbaka till ett äldre utseende genom att bland annat återlägga spåntaket. Arbetena genomfördes 1935 och detta sammanföll med den flygfotografering, som gjordes i trakterna just då. Bilden visar just det skede när man har påbörjat rivningen. En del detaljer på tornet har rivits och byggfolket står i begrepp att plocka av långhusets plåttak.

Tittar vi noga på tornets byggnadsställningar ser vi att allt var av trä och att varje våning – bomlag – bestod av 1–3 lösa plank. Vad skulle skyddsombudet sagt om detta i dag?

Nästa steg var att man rev tornhuven och ersatte den med en rak spira. Tittar man närmare till höger ser man hur några byggnadsarbetare har stannat upp i arbetet och blickar upp mot det fotograferande flygplanet. Kanske är den ansvarige byggmästaren Oskar Johansson från Vaggeryd en av dem? Runt omkring ligger också mängder av rivet byggnadsmaterial.

Anders Franzén

I arkiven finns mycket att finna!

Vi som håller på med gamla kyrkor har lite olika sätt att hitta information om hur kyrkorna har sett ut förr i tiden. Äldre tiders statliga styrning och dåtidens byråkrati är till god hjälp. Under 1700-talets andra hälft blev Överintendentsämbetet ett kontor inom slottsbyggnadsstaterna. Överintendentsämbetet fick bl.a. till uppgift att granska och hjälpa församlingar att ta fram ritningar till nya kyrkobyggnader. Överintendentsämbetet fattade dock inte de slutgiltiga besluten utan lämnade förslag till Kunglig Maj:t som hade att godkänna föreslagna ritningar. På ritningarna kan man se att de har gillats eller approberats av kungen med hans namnunderskift.

Ritnng till Linderås kyrka

Med kungens gillande.

Det är några viktiga förordningar som har gett genomslag i arkivmaterialet. Det är förordningen avseende Publika byggnader från 1776, som innebar att församlingarna skulle få ritningarna granskade och godkända innan en ny kyrka fick byggas, sockenborna kunde vidare få hjälp med framtagning av ritningar. Förordningen avseende Forntida minnesmärken från 1828 innebar att kyrkorna inventerades. År 1867 kom en ny förordning avseende Forntida minnesmärken, vilken innebar ett rivningsförbud för äldre kyrkor. (Kyrkor kunde även fortsättningsvis rivas, men frågan remitterades till Kungl. Vitterhets-, Historie- och Antikvitetsakademien som var högsta fornminnesvårdande myndighet, för yttrande.)

Det historiska ritningsmaterial som sedan överfördes till Byggnadsstyrelsen (Överintendentsämbetet ombildades till Byggnadsstyrelsen 1918) finns förvarat i Riksantikvarieämbetes arkiv, vanligtvis kallat ATA, Antikvarisk- topografiska arkivet. Även delar av Överintendentsämbetets material finns överfört till ATA. Och det är där också allt senare arkivmaterial finns.

Det man som kunskapssökare kanske inte tänker på är att det också finns ritningar och annat arkivmaterial som ligger kvar i de handlingar som sändes till Kungl Majt för godkännande. Detta materialet förvaras på Riksarkivet.

I en sökning bland detta material kan man hitta guldkorn. För ett antal år sedan gjorde vi en liten metodstudie över de kyrkoplatser i Linköpings stift där en ny kyrka hade uppförts på den gamla kyrkoplatsen. I studien ville vi se vad man kunde hitta om den gamla kyrkan och dess placering i förhållande till den nya. I vissa fall gick det att hitta mycket exakta uppgifter, så som i Adelöv där den nya kyrkan kom att uppföras norr om den gamla medeltida träkyrkan. Detta framgår både av skriftväxlingen och av ritningsmaterial.

På en kartskiss från 1816 som finns på Riksarkivet är den gamla kyrkan inritad
med tillhörande sakristia. Kartan är upprättad av arkitekten Fredrik Blom vid en grundundersökning inför det kommande kyrkobygget. Blom har ritat in den gamla kyrkan söder om det inhägnade undersökta området. I handlingen anges hur marken är beskaffad i respektive provgrop och hur djupt det är till fast underlag. Slutsatsen blir ”att denna grund äger tillräcklig fasthet att deruppå upföra både kyrka och tornbyggnad af Sten. Grundläggningen måste här som vid alla större Byggnader med omsorg werkställas, hwarom med Sockne Stämman uplysning blifvit meddelt, och hwarförutan den bästa grundbotten kan efterlämna remnade murar.”

(Vi som sitter med facit i hand, vet att det inte bara fordras en god grund utan också väl utfört arbete. Kyrkan i Adelöv har haft kända problem med murarnas stabilitet och dragstag monterades i början av 1900-talet för att stärka murarna. Vissa källor talar om en mindre jordbävning andra om just problem under byggnationen med dåligt väder och flera byten av byggmästare som orsak.)

På Fredrik Bloms skiss ligger den gamla kyrkan precis intill det hägnade området som är utmärkt ”Plan af Adellöfs nya kyrkogård.” Detta innebär att den gamla kyrkans sakristia troligen  låg helt intill den norra kyrkogårdsmuren. På äldre kartor över Adelövs by finns kyrkogården inritad, den är då fyrkantig i formen. Idag har kyrkogården en avlång form orienterad i nord-sydlig riktning, vilket innebär att kyrkogården har utvidgats vid ett eller flera tillfällen.

I ett protokollutdrag ur ordinarie valborgsmässosockenstämma 1799 ansöker församlingen om att få uppföra en ny kyrka. Detta inleds med en lång utläggning om kyrkans bristfällighet, med rötskador i botten- och väggsyll samt risk för tornets nedrasande. I handlingen framgår vidare att församlingen önskar placera den nya kyrkan bredvid och norr om den gamla och man att avser att köpa mera mark för
utvidgande av kyrkogården. Ett köp som verkställdes påföljande år, enligt en annan källa. Hembygdsforskaren Sigurd Pira skriver i boken om Tranås och Adelövs kyrkor att församlingen köpte ett tunnland av Adelövs bygärde, av ägaren till Näs som också ägde Adelövs gård. Några år senare inhägnade man området med en gärdsgård. Detta är troligen hägnaden som man kan se på Fredrik Bloms kartskiss, ovan.

Kyrkogården på karta från 1731, upprättad av P. Duker.

1829 utvidgades kyrkogården norr om den planerade kyrkobygganden.

 

För den som är intresserad av att söka vidare så kan det verka lite snårigt innan man lär sig hitta rätt. Överintendentsämbetet handlingar förvaras på Riksarkivet i Stockholm. Arkivet är lite olika ordnat över olika år. De tidigaste handlingarna ligger länsvis, men från 1811 är materialet sorterat kronologiskt och ligger i alfabetiska ordning. Beslutshandlingarna ligger dock inte i ÖIÄs arkiv utan får sökas genom ”brev till Kungl. Maj:t” som också ligger helt kronologiskt ordnat. En god hjälp in i materialet är det kortregister i Riksarkivets forskarexpedition som är ordnat läns- och
sockenvis vad gäller korrespondens till Kungl. Maj:t. Från 1800-talets mitt ligger besluten som konseljakter i Ecklesiastikdepartementets arkiv.

Eventuellt ritningsmaterial ligger antingen i akten eller separat, detta oftast beroende på ritningarnas storlek. Det äldsta ritningsmaterialet finns oftast på Riksarkivet men är ibland överfört till Byggnadsstyrelsen och finns då förvarat på Antikvarisk- topografiska arkivet, ATA. Även delar av Överintendentsämbetets material finns överfört till ATA.

Britt-Marie Börjesgård

Fram träder de sedan länge döda

Våra kyrkogårdar bär på ett rikt kulturarv, både i sin utformning och genom de gravar och gravarrangemang som finns bevarade. Vårdarna berättar om människor i bygden i både kort och långt perspektiv. Gravarna säger också mycket om människors levnadsvillkor och sociala situation. De allra äldsta gravvårdarna står sällan kvar på ursprunglig plats utan är vanligen flyttade och samlade i grupper. De äldsta stenarna är oftast mycket enkla i sin form, som stenflisor eller enkelt huggna skivor. Texten är inte alltid synlig och i de fall den är skönjbar är den inte alltid helt lättläst, då bokstäverna kan vara skriva i en enda samlad slinga utan ordmellanrum. Huggningen är ofta enkel och vissa bokstäver kan vara spegelvända, stavningen är inte heller den vi är vana vid. Man kan anta att dessa stenar inte är huggna av drivna yrkesmän utan har tillkommit under enklare former.

Under sommaren 2015 genomförde Byarums församlingen en konservering av ett åtta gravstenar på Svenarums och Byarums kyrkogårdar. Stenkonservator Cecilia Strömer rengjorde och lagade de kulturhistoriskt värdefulla gravvårdarna. Det var dels två gravhällar från 1800-talet, dels en samling av just äldre flyttade stenar.

Ur den tidigare relativt anonyma grupp stenar som står strax söder om Stedtska gravkoret på kyrkogården i Svenarum kan man nu se både namn och årtal. Texten är fortfarande inte lättläst men det går med lite tålamod att urskilja och tyda raderna. De sedan längde döda och glömda har återfått lite av sin historia. Och vi får möjlighet att funderera vidare om dessa personer och deras öden. Hade Israel och hans hustru Kerstin arton barn eller vad står det egentligen?

Här är närbilder på de fyra stenarna i förgrunden.

Den första stenen är skadad i sin vänstra del vilket göra att texten inte går att tyda, vi ser armen till ett kors och ett halvt årtal. Är det 1683 eller 1783 som avses?

Den andra stenen är i stort sett intakt, texten lyder:

INRI
1:CORINTHER : 7:CA
2ITEL : VERSEN I S
UTHIFRID HAWER
GUD KALLAT OSS .
HER WID HUILAR
HINCRICK ARLAÄDSÖ
OCK DANIEL LARSON
TILLIKA MED BEGGES
THERAS HUSTRUR
KIRSTIN HÅKANS
DOTTER ANNO 1722

(Snabbtolkning: INRI 1:Korintierbrevet : 7 kapitel versen 15? Uti frid haver Gud kallat oss. Här vid vilar Hindrick Erlandson och Daniel Larson tillika med bägges deras hustrur Kerstin Håkansdotter anno 1722)

Den tredje stenen är avbruten i dess övre del, årtalen är delvis skadat, vidare saknas en flisa på den högra sidan, texten i övrigt lyder:

1742
HÄRUNDER
LEGEB ECRA
GABRIEL : MÅ
SON I HÖ
SOM SKED
D.19SEPTEM

(Snabbtolkning: 1742 härunder ligge begra Gabriel Månson i Hö som sked den 19 september)

Stenen längst i norr är skadad i ena hörnet. På framsidan står:

HER HVILAR ISIPAER MEKALSON
ME SIN HUSRAK
ERSTENERIKS
DOTER OCHATE
AEERT BARN

(Här vilar Israel Mikaelson med sin hustru Kerstin Eriksdotter och x barn)

Texten inom parenteserna är mina snabbtolkningar och ska ses som gissningar utan anspråk på att vara språkvetenskapligt korrekta.

Åtgärderna möjliggjordes genom att delar ar kostnaderna täcktes av KAE, Kyrkoantikvarisk ersättning. Det är statliga pengar som kyrkor inom Svenska kyrkan kan nyttja för att värna vårt gemensamma kulturarv. Bidragsformen tillkom i samband med skiljandet mellan kyrkan och svenska staten år 2000 och är avsedda till att bevara det kyrkliga kulturarvet som är en betydande del av vår gemensamma historia. Det kyrkliga kulturarvet sedan medeltid och framåt är inte enbart är en angelägenhet för medlemmar i Svenska kyrkan. Pengarna är en garanti för att detta kulturarv även framledes ska kunna komma hela svenska folket till del.

I samband med konserveringsinsatserna genomfördes också en kyrkogårdsvandring – just för att fler ska få del av och förståelse för det kulturarv som kyrkogårdarna utgör.

Britt-Marie Börjesgård

 

Minnen i gjutjärn på länets kyrkogårdar

Nygotik i gjutjärn på Bottnaryds kyrkogård.

Före 1800-talet och industrialismen så var alla gravvårdar på kyrkogårdarna handgjorda i trä eller sten. De senare var förstås kostbara och något som bara socknens mer välbeställda kunde unna sig och de sina. Träkors och dekorerade plank var vanligare, men är idag ytterst sällsynt på kyrkogårdarna. De första industriellt framställda gravvårdarna var i gjutjärn, även de från början mycket exklusiva. De allra äldsta är från 1700-talet, en av dem är en häll som ligger på Åsenhöga ödekyrkogård. Vanligare med gjutjärnsvårdar, och då framför allt kors, blev det under 1800-talet, särskilt under dess andra hälft. På länets kyrkogårdar finns på sina håll flera vackra kors från denna tid. De flesta är gjutna vid något närbeläget bruk, ibland står brukets namn på baksidan av korset, nere vid sockeln. Särskilt frekvent förekommer gjutjärnskorsen i bruksbygderna i Gnosjö och Gislaveds kommuner.

Unik gjutjärnsvård på Adelövs kyrkogård, från 1866 med frimurarsymboler.

Den grekiske dödsguden Thanatos, en yngling som släcker livets fackla (här ner i gräset) på Hagshults kyrkogård.

Nygotiskt gjutjärnskors från 1898 av en i länet vanlig typ med slingrande växt i relief, troligen gjuten vid något av bruken härstädes. Bredaryds kyrkogård.

Rostig nygotik på Hångers kyrkogård.

Länets äldsta gjutjärnsvård är en häll på Åsenhöga ödekyrkogård, gjuten 1712 på Huseby bruk åt kyrkoherdeparet Lacander.

Gjutjärnskors från 1842 på Järstorps kyrkogård.

Ytterligare två gjutjärnsvårdar på Järstorps kyrkogård.

På baksidan av en vård på Bredaryds kyrkogård framgår att den är gjuten vid Häryds bruk. De nedåtvända facklorna var en vanlig dödssymbol under 1800-talet.

En vacker ängel på ett nyklassicistiskt gjutjärnskors.

Avancerad kröndekoration på vård på Bredaryds kyrkogård.

Von Mentzers gravvård från 1860 på Bredaryds kyrkogård är med sina tre meter i höjd länets största gjutjärnsvård.

Nygotiskt gjutjärnsstaket tillverkat vid Jönköpings Mekaniska Verkstad, här på Dunkehalla begravningsplats i Jönköping.

En del kors är nyklassicistiskt enkla utan dekorationer medan andra påverkats av nygotikens rika formspråk med klöverblad, spetsiga små torn och rankor. Då och då finns små skulpturala reliefer av änglar eller den grekiske dödsguden Thanathos som släcker livets fackla. Många har på stammen en liten ranka som sträcker sig mot himlen. Inskrifterna är ibland poetiska. Efter sekelskiftet 1900 föll gjutjärnskorsen ur mode. Då var det främst maskinellt producerade gravstenar av framförallt polerad svart granit som efterfrågades, vilka kunde beställas per katalog. Men gjutna staket att sätta kring de grusade gravplatserna efterfrågades fortsatt under 1900-talets början. På Dunkehalla kyrkogård kan man se ett antal som tillverkats på Jönköpings Mekaniska Verkstad.

Robin Gullbrandsson

Kyrkspånstäljning i Ingatorp

Den 23-24 april samlades ett tjugotal intressenter i Ingatorp för att lära sig hugga stavspån på kyrkbacken. Kursen var arrangerad av Södra Vedbo pastorat i samarbete med Hantverkslaboratoriet, Göteborgs universitet, och Byggnadsvård Qvarnarp. En av målsättningarna med de båda vackra vårdagarna var att få kännedom om hur traditionell tillverkning av spån för tak och väggar gick till från medeltiden och framåt. Vid sidan av föreläsningarna så spenderades den mesta tiden ute på backen vid kyrkogården, i flitigt arbete vid huggkubbarna. Vi var då bara ett stenkast från den gamla tiondebod som är anledningen till att kursen kom att arrangeras. Upptäckten år 2008 av att boden uppförts (senast) någon gång mellan 1219 och 1239 var sensationell. Här har vi att göra med en av landets, och kanske världens, äldsta bevarade timmerhus. De förestående restaureringsarbetena har också föregåtts av noggranna undersökningar och minutiös projektering. Ingreppen skall hållas på en miniminivå och alla åtgärder göras med material och tekniker som på medeltiden. För att minska påfrestningarna på taket kommer 1800-talets tegel bytas mot spån, vilket det också var tidigare. Alla spån kommer handhuggas och fästas med smidd spik.

Tiondeboden i Ingatorp från ca 1219.

Timmerman Karl-Magnus Melin berättar om restaureringen.

Besök i tiondeboden, en autentisk medeltidsmiljö.

Prov på olika historiska spån.

Kubbarna väntar.

Snickarmästare Börje Samuelsson klyver fram spånämnen ur hundraårig smålandsfura.

Börje demonstrerar hur man hugger fram spån.

Resultatet av första dagens arbete utlagt.

De två kursdagarna leddes av arkitekt Lennart Grandelius, Eksjö, Gunnar Almevik från Hantverkslaboratoriet, snickarmästaren/spånexperten Börje Samuelsson och timmerman Karl-Magnus Melin från Skåne. Under de två dagarna framställdes åtminstone ett par kvadratmeter spån för nya taktäckningen och det kommer bli fler tillfällen för de intresserade för att bidra till det rent praktiska arbetet med att bevara Ingatorpsboden åt kommande generationer.

Antikvariens lärospån.

Robin Gullbrandsson

”Åt döden – åt livet” – Ängarydskapellet i Tranås

Kapellkrematoriet i Tranås ligger vackert inbäddat bland resliga tallar på Nya griftegården norr om centrum. Det byggdes 1981-1982, men historien kring länets yngsta krematoriebyggnad är lång. Det är värt att notera att Tranås är den enda kommun i Sverige vid sidan av Stockholm, där begravningsverksamheten bedrivs av kommunen och inte Svenska kyrkan. År 1885, kort efter bildandet av Tranås köping, övertog man begravningsverksamheten från kyrkan och anlade en egen begravningsplats, Gamla griftegården. Denna blev snabbt otillräcklig, så 1910 planerades Nya griftegården som invigdes 1913. Av planerna på ett gravkapell blev intet. Senare anlitades Tranåsarkitekten Johannes Dahl för att rita förslag till ett sådant. Inte heller detta ledde någonvart, den temporära lösningen blev ett bisättningsrum i Tranås kyrka, ritad av Lars Israel Wahlman och invigd 1930.

Johannes Dahls förslag till gravkapell.

Interiör av Dahls tänkta gravkapell.

Förslag till gravkapell/bårhus av arkitekt Johannes Dahl.

År 1938 gav staden Dahl i uppdrag att rita ett kapellkrematorium ”liknande Vetlandas”. Även detta blev en långbänk. Det förslag som 1948 tillstyrktes av griftegårdsnämnden skiljer sig markant från krematoriet i Vetlanda. Uttrycket är mer klassiskt, helt symmetriskt, nästan med herrgårdsdrag. Endast de höga fönstren vittnar om att det rör sig om en sakralbyggnad. Kanske kom inspirationen till den monumentala tempelgaveln med kolonner från Sigurd Lewerentz’ berömda Uppståndelsekapell på Skogskyrkogården i Stockholm. Originellt är att väggarna var tänkta att kläs med spån, en referens till de gamla småländska timmerkyrkorna. En ytterligare inspirationskälla kan ha varit den påkostade spannmålsladan på Almnäs säteri utanför Hjo. Men av detta förslag blev intet eftersom kommunfullmäktige ville lägga över ansvaret på kyrkofullmäktige.

Arkitekt Bengt Romares modernistiska kapellkrematorium.

Arkitekt Rolf Berghs prefabricerade kapellkrematorium.

Dahls klassicistiska förslag till kapellkrematorium.

De tre oförverkligade förslagen till kapellkrematorium för Tranås speglar smakförändringen inom svenskt sakralbygge under 1900-talet. Nedan är Dahls klassicistiska förslag från 1948. Ovan Bengt Romares strikt modernistiska från 1964 och Rolf Berghs prefab-krematorium från 1971.

År 1955 togs frågan om kapellkrematorium upp på nytt och en kommitté tillsattes för att utreda utvidgning av Nya griftegården och bygge av krematorium. Flera arkitekter passerade revy och flera studieresor gjordes. Slutligen presenterades 1964 ett förslag av arkitekt Bengt Romare. En stram modern byggnad med kubiska former och en fristående klockstapel. Modernismen hade vid denna tid helt slagit igenom i svenskt kyrkobyggande. Men enkelhet i form betydde inte per automatik lägre byggkostnad. Den uppskattade kostnaden på 1,9 miljoner tyckte kommunstyrelsen var för hög. Istället vände man sig 1971 till landets ledande kyrkoarkitekt, Rolf Bergh, som gjort sig känd för sina prefabricerade ”Törebodakyrkor”. En sådan skulle kosta en miljon mindre. Den nuvarande högt belägna platsen var utsedd och allt klart, men 1970-talets ekonomiska kriser kom emellan.

År 1977 togs ärendet upp igen, liksom en utökning av griftegården med en skogskyrkogård. Bristen på bisättningsplats och frysförvaring i staden var akut. Huskvarnas förre stadsarkitekt, Helmer Flensborn, fick uppdraget att rita ett gravkapell som skulle kunna utökas med ett krematorium. Men det färdiga förslaget från 1980 ansågs också detta som för dyrt, trots att arkitekten vinnlagt sig om enkelhet i form, material och yta. Eldbegängelseföreningen pläderade med framgång för en bantning av kapellet och en komplettering med krematorium. Andelen kremeringar i kommunen var då 40% och man hade nu möjlighet att visa framfötterna i begravningsfrågan. Andelen kremeringar skulle öka och man slapp kostnaden för transport till krematoriet i Nässjö. Därtill var nya begravningsplatsen försedd med såväl minneslund som 300 urngravar. Nya studieresor gjordes, bl a till nybyggda Mariakapellet i Eksjö, en av Berghs ”Törebodakyrkor”, vars planerade krematorieugn dock aldrig blev beställd.

Helmer Flensborns slutliga förslag till kapellkrematorium från 1981.

År 1981 klubbades Flensborns nya förslag. Ceremonisalen hade minskats, en arkad strukits, klockstapeln samordnats med krematoriets skorsten. Billiga och lätt underhållna material föreskrevs: ”byggnaden skall vara driftsäker och driftsbillig. Materialvalet skall präglas av en strävan att nå låga underhållskostnader.” Väggarna blev en enkel regelkonstruktion med slammat fasadtegel. Totalsumman blev 3,7 miljoner kronor.

Ceremonisalen som har medvetet ickekonfessionell gestaltning.

Den kombinerade skorstenen/klockstapeln.

Den 3 november 1982 invigdes Ängarydskapellet. En kompakt och stram byggnad vars enda religiösa symbol är gavelns kors, tillkommet på inrådan från kontraktsprosten, som ingick i projektgruppen. Ceremonisalens inre är medvetet utan religiösa symboler. Den enda dekorationen är två vävnader av konstnären Curt Andersson och Kristine Packalén med motiv från Tranåsbygden. Till slut så hade staden fått ett funktionellt och modernt begravningskapell med krematorium.

Robin Gullbrandsson

”Åt döden – åt livet” – Bråneryds kapellkrematorium

Kapellkrematoriet på Bråneryds skogskyrkogård, ritat av arkitekt Harald Ericson.

Efter det att Svenska eldbegängelseföreningen den 30 oktober 1933 höll möte i Huskvarna Idrottshus, bildades en lokalavdelning. Redan vid första sammanträdet väcktes frågan om krematorium i Huskvarna. År 1938 hade kyrkogården försetts med en urnlund och arkitekt Johannes Dahl (vars krematorium i Vetlanda var välbekant) fick i uppdrag att skissa på ett kapellkrematorium. Men i och med att kyrkogården var för liten för det snabbt växande samhället så började man nu söka efter läge för ny begravningsplats. Samtidigt fördes diskussioner med Jönköping om gemensamt krematorium, men dessa förhandlingar strandade. Merkostnaden för ett eget krematorium i anslutning till begravningskapell var inte heller oöverstiglig.

Beslut om ny begravningsplats kom dock slutligt att fattas 1953 i och med valet av Bråneryd. Borås välrenommerade stadsarkitekt Harald Ericson (1890-1972) anlitades för att rita ett kapellkrematorium. Genom det modernistiska krematoriet ”Uppståndelsens kapell” från 1944 på Sankt Sigfrid i Borås hade Ericson blivit både uppmärksammad och uppskattad. År 1958 invigdes Bråneryds kapellkrematorium. I jämförelse med Skogskapellet i Jönköping är det en utpräglat modern skapelse, men väl anpassat till naturen. Materialen är valda med omsorg, kalksten, marmor, slammat tegel och trä. I det följande presenterar Britt-Marie Börjesgård kapellkrematorierna i Nässjö och Värnamo.

Robin Gullbrandsson

”Åt döden – åt livet” – Krematorier i Jönköpings län

Eldbegängelse eller kremering har en lång historia, men i modern tid har det bara praktiserats i drygt hundra år. Denna bloggserie kommer att fokusera på hur krematorierna i Jönköpings län kom till och gestaltades. Men först skall här tecknas en bakgrund till kremeringens återkomst som gravskick kring förra sekelskiftet.

Det ceremoniella brännandet av de döda är och har varit vanligt i flera kulturer. I Europa var det under järnålder praxis hos såväl greker som germaner. I Romarriket var kremering rent av en statussymbol. Först med Romarrikets kristnande började jordbegravningar åter bli vanligare, för att slutligen förbjudas i egenskap av ”hednisk” kvarleva. Karl den store genomdrev detta förbud i sitt rike år 785.

Patroklos begravning, likbålet förbereds för hjälten från Trojanska kriget. Målning av Jacques-Louis David 1778, konstnären som sedermera blev franska revolutionens ”hovmålare”. Fascinationen för antiken under 1700-talet bidrog i kombination med upplysning och politiska omvälvningar till att kremering aktualiserades som gravskick för en modern tid. (Wikimedia Commons).

Först med upplysningen och franska revolutionen fick temat eldbegängelse ny aktualitet. En ny syn på människan och döden växte fram, å ena sidan idealistisk, å andra sidan rationell. Kropp och själ kom att börja betraktas separat, något som inte föll i god jord hos kyrkan med tron på köttets uppståndelse på den yttersta dagen. 1700-talets fascination för antikens kultur och estetik, ledde i kombination med revolutionens jämlikhetsideal till att Frankrike legaliserade kremering år 1800.

Med 1800-talets häftiga urbanisering och därmed följande sanitära problem blev kremation högaktuellt som lösning på ett hotande sanitärt problem. De döda tenderade att bli en reell ”fara” för de levande. På fullbelagda stadskyrkogårdar hann kropparna knappt förmultna innan det var dags att lämna plats åt nya begravningar. Runt om i Europa bildades eldbegängelseföreningar som verkade för det nya gravskicket. Genom renande eld skulle man uppnå inte bara mer hygeniska och platseffektiva kyrkogårdar utan också ett som man menade värdigare gravskick. Inte sällan hänvisades till antiken som förebild och i föregångslandet Tyskland till det germanska arvet.

Pedagogisk presentation av Siemens ugn för kremering, rekommenderad av professor Reclam. Xylografi från 1870-talet, den tid då kremering på allvar började tillämpas i framför allt Tyskland och Italien. Modellen med ceremonisal och hisschakt till incineratorugn i källarplanet kom att bli vanlig. (Wikimedia Commons).

Europas första moderna krematorium invigdes 1876 i Milano, följt av Gotha i Tyskland 1878. Snart kom dock mothugg från katolska kyrkan som förbjöd kremering med hot om uteslutning ur kyrkan. Det dröjde till 1890-talet innan krematorier började bli vanligt förekommande i kontinentens större städer.

Ritning av arkitekt Jean-Camille Formigé från 1886 till det 1889 uppförda krematoriet på Père Lachaise i Paris. Stilen är närmast neobysantinsk. Notera de dekorativa skorstenarna och fyrfaten. (Wikimedia Commons)

Krematoriet i Dresden Tolkewitz från 1911, ritat av arkitekt Fritz Schumacher i nyskapande jugendstil. Inspirationen hämtades från Teodoriks maosoleum i Ravenna.

Urngård bakom krematoriet i Dresden Tolkewitz.

Kontinental utblick. Till vänster ritning av bakre fasaden till krematoriet på Père Lachaise i Paris, uppfört 1894 i nybysantinsk stil. Till höger kapellkrematorium och urngård från 1911 i jugendstil på skogskyrkogården Tolkewitz i Dresden. Det var vid den första europeiska begravningskongressen i Dresden 1876 som de första riktlinjerna för modern kremering drogs upp. 

År 1882 bildades Svenska likbränningsföreningen (sedermera Svenska eldbegängelseföreningen) i Stockholm. Bland initiativtagarna återfanns arkeologen och riksantikvarien Hans Hildebrand, vilken bland annat skrivit om förhistorisk kremering. Snart började lokalavdelningar bildas runt om i landet. Gemensamt för medlemmarna var att de hörde till samhällets liberala akademiker och tjänstemän; de var officerare, arkitekter, ingenjörer och läkare. Bland de mer namnkunniga kan nämnas Hjalmar Branting, Verner von Heidenstam och Ellen Key. Präster lös länge med sin frånvaro, trots att den svenska rörelsen inte hade samma antikyrkliga drag som i det katolska Europa. Rörelsen vann stadigt nya medlemmar runt om i världen, så också i Sverige.

Arkeologen och riksantikvarien Hans Hildebrand var en av de första förespråkarna för kremering i Sverige, han var också med och grundade Svenska eldbegängelseföreningen 1882. Järnålderns germanska brandgravskick såg han som ett föredöme för ett rationellt och etiskt gravskick i takt med tiden. Foto: Riksantikvarieämbetet.

Det första svenska krematoriet stod klart 1887 i Stockholm, dessförinnan hade kropparna transporterats till Gotha. Den första byggnaden var en temporär lösning i trä, ritad av en medlem i föreningen, arkitekt Magnus Isaeus. Betecknande nog så var landets första krematorier uteslutande finansierade av donatorer inom näringslivet. Det första permanenta bygget skedde på Östra kyrkogården i Göteborg 1890 under massiva protester från delar av stiftets prästerskap. Kremation betraktades av dem som hedniskt, i strid mot kristen lära och tradition. Därtill omöjliggjorde kremation rättsmedicinska undersökningar. Medicinalstyrelsen var dock positivt inställd, vilket ledde till att kremering legaliserades 1888, dock med krav på obduktion, ett krav som kvarstod till 1917. Kyrkan var dock fortsatt splittrad, bland annat förekom länge att präster vägrade förrätta jordfästning om den skulle följas av en kremering.

Krematoriet på Östra kyrkogården i Göteborg stod klart 1890 och var därmed den första permanenta anläggningen i Sverige.  I staden fanns en tydlig motsättning mellan ett liberalt progressivt borgerskap och ett konservativt prästerskap i frågan. Lägg märke till den symboliska urnan på kupolen och den dekorativa skorstenen! Arkitekturen med drag av nyrenässans och nybysantinsk stil är släkt med den stora anläggningen på Père Lachaise i Paris.Ur Göteborgs stadsmuseums samlingar.

År 1909 fick Stockholm sin första permanenta anläggning på Norra kyrkogården. Här var krematoriet samordnat med ett kapell som även kunde användas för ”vanliga” begravningsgudstjänster. Det är uppfört efter tysk förlaga och kapellrummet har en central kistkatafalk med hiss ned till det i källaren belägna krematoriet. Detta var en modell som kom att tillämpas vid följande byggen av så kallade ”kapellkrematorier” i Sverige. Eldbegängelseföreningens paviljong på Baltiska utställningen i Malmö 1914 – med mottot ”Åt döden – åt livet” – bidrog till att popularisera kremeringen som gravskick. Idag tillämpas kremering vid majoriteten av alla begravningar i större svenska städer. Jönköpings län fick sitt första krematorium 1936, beläget i Vetlanda, vilket presenteras i nästa inlägg.

Robin Gullbrandsson