Kyrkogård eller taxeringskalender?

IMG_3471.JPG

Åsenhög ödekyrkogård norr om Gnosjö illustrerar den gamla kyrkogården med ängskaraktär och sticklucka.

En promenad på en landsbygdskyrkogård kan ofta upplevas som en introduktion till socknens historia. Här kan man kanske ana både platsens och invånarnas historia. Genom titlar på gravstenarna kan man se vad man arbetade med inom församlingen; lantbrukaren, hotellägarinnan eller gjutmästaren ger oss lite vägledning.

 

2016-163_Ingatorps kyrkogård gravstensinv_AF_2016-07-27 028

Familjen Sjögrens gravplats på Ingatorps kyrkogård. Eventuellt är vårdarna tillverkade av Bolinders gjuteri i Stockholm.

Kyrkogårdarna på landsbygden är i regel jämngamla med församlingens första kyrka och har i så fall kontinuitet tillbaka till tidig medeltid. Vi vet inte mycket om de medeltida kyrkogårdarna, men de skulle vara vigda och inhägnade. Inhägnaden kunde utgöras av en stenmur eller av en timrad så kallad balk. Ingången till kyrkogården kunde ha ett litet porthus, ofta kallad stiglucka.

 

I äldre tid hade kyrkogården karaktären av en äng med gravkullar eller gravmarkeringar av sten eller trä. Det är först från decennierna kring sekelskiftet 1900 som man strävar efter att få en mer prydlig och välansad kyrkogård.

I princip påträffar vi två olika typer av gravar på 1900-talskyrkogården. De lite mer välbeställda köpte sin grav och använde den för att begrava familjen osv. Detta gör att man och hustru oftast ligger på samma gravplats. Ett enklare alternativ var att begravas inom allmänna linjen. Detta innebar att kyrkan upplät ett område på kyrkogården för gravar och att dessa uppläts i den tur de behövdes. Med andra ord betydde detta att den som skulle begravas placerades invid den som senast begravts och att nästa erhöll nästa intilliggande gravplats. Detta gör att gravar inom allmänna linjen följer varandra kronologiskt. Familjemedlemmar kunde på detta sätt gravläggas på helt olika ställen.

2016-350_N Solberga gravinv_AF_2016-03-15 013

Allmänna linjen på Norra Solberga kyrkogård.

Ett av länets absolut bästa exempel på kyrkogårdar med både köpegravar och gravar inom allmänna linjen är Ingatorps kyrkogård öster om Eksjö. Här finns både påkostade stenvårdar med gravram och grusbeläggning och stora områden med allmänna linjen. Ett annat gott exempel är kyrkogården i Norra Solberga norr om Nässjö.

 

Utformningen av gravarna följer naturligtvis ett mode med större individualitet i äldre tid och större likriktning i dag. En stor gravsten vittnade om högre samhällsställning och mer välstånd. Biskopen Gottfrid Billing i Lund fnyste över hur alla försökte manifestera sin rikedom och betydelse genom påkostade gravar. ”DETTA ÄR INGEN KYRKOGÅRD – DET ÄR EN TAXERINGSKALENDER!”, sa han.

Genom de inventeringsuppdrag som länsmuseet har för olika pastorat har vi kunnat kartlägga vilka gravar inom respektive kyrkogård som är särskilt värdefulla från kulturhistorisk synpunkt och som därför bör bevaras för framtiden. Just nu inventerar vi kyrkogårdarna i Norra Solberga, Flisby och Kråkshult.

Anders Franzén

Foto: Anders Franzén, Robin Gullbrandsson

Minnen i gjutjärn på länets kyrkogårdar

143Nygotik i gjutjärn på Bottnaryds kyrkogård.

Före 1800-talet och industrialismen så var alla gravvårdar på kyrkogårdarna handgjorda i trä eller sten. De senare var förstås kostbara och något som bara socknens mer välbeställda kunde unna sig och de sina. Träkors och dekorerade plank var vanligare, men är idag ytterst sällsynt på kyrkogårdarna. De första industriellt framställda gravvårdarna var i gjutjärn, även de från början mycket exklusiva. De allra äldsta är från 1700-talet, en av dem är en häll som ligger på Åsenhöga ödekyrkogård. Vanligare med gjutjärnsvårdar, och då framför allt kors, blev det under 1800-talet, särskilt under dess andra hälft. På länets kyrkogårdar finns på sina håll flera vackra kors från denna tid. De flesta är gjutna vid något närbeläget bruk, ibland står brukets namn på baksidan av korset, nere vid sockeln. Särskilt frekvent förekommer gjutjärnskorsen i bruksbygderna i Gnosjö och Gislaveds kommuner.

En del kors är nyklassicistiskt enkla utan dekorationer medan andra påverkats av nygotikens rika formspråk med klöverblad, spetsiga små torn och rankor. Då och då finns små skulpturala reliefer av änglar eller den grekiske dödsguden Thanathos som släcker livets fackla. Många har på stammen en liten ranka som sträcker sig mot himlen. Inskrifterna är ibland poetiska. Efter sekelskiftet 1900 föll gjutjärnskorsen ur mode. Då var det främst maskinellt producerade gravstenar av framförallt polerad svart granit som efterfrågades, vilka kunde beställas per katalog. Men gjutna staket att sätta kring de grusade gravplatserna efterfrågades fortsatt under 1900-talets början. På Dunkehalla kyrkogård kan man se ett antal som tillverkats på Jönköpings Mekaniska Verkstad.

Robin Gullbrandsson