Kyrkogård eller taxeringskalender?

IMG_3471.JPG

Åsenhög ödekyrkogård norr om Gnosjö illustrerar den gamla kyrkogården med ängskaraktär och sticklucka.

En promenad på en landsbygdskyrkogård kan ofta upplevas som en introduktion till socknens historia. Här kan man kanske ana både platsens och invånarnas historia. Genom titlar på gravstenarna kan man se vad man arbetade med inom församlingen; lantbrukaren, hotellägarinnan eller gjutmästaren ger oss lite vägledning.

 

2016-163_Ingatorps kyrkogård gravstensinv_AF_2016-07-27 028

Familjen Sjögrens gravplats på Ingatorps kyrkogård. Eventuellt är vårdarna tillverkade av Bolinders gjuteri i Stockholm.

Kyrkogårdarna på landsbygden är i regel jämngamla med församlingens första kyrka och har i så fall kontinuitet tillbaka till tidig medeltid. Vi vet inte mycket om de medeltida kyrkogårdarna, men de skulle vara vigda och inhägnade. Inhägnaden kunde utgöras av en stenmur eller av en timrad så kallad balk. Ingången till kyrkogården kunde ha ett litet porthus, ofta kallad stiglucka.

 

I äldre tid hade kyrkogården karaktären av en äng med gravkullar eller gravmarkeringar av sten eller trä. Det är först från decennierna kring sekelskiftet 1900 som man strävar efter att få en mer prydlig och välansad kyrkogård.

I princip påträffar vi två olika typer av gravar på 1900-talskyrkogården. De lite mer välbeställda köpte sin grav och använde den för att begrava familjen osv. Detta gör att man och hustru oftast ligger på samma gravplats. Ett enklare alternativ var att begravas inom allmänna linjen. Detta innebar att kyrkan upplät ett område på kyrkogården för gravar och att dessa uppläts i den tur de behövdes. Med andra ord betydde detta att den som skulle begravas placerades invid den som senast begravts och att nästa erhöll nästa intilliggande gravplats. Detta gör att gravar inom allmänna linjen följer varandra kronologiskt. Familjemedlemmar kunde på detta sätt gravläggas på helt olika ställen.

2016-350_N Solberga gravinv_AF_2016-03-15 013

Allmänna linjen på Norra Solberga kyrkogård.

Ett av länets absolut bästa exempel på kyrkogårdar med både köpegravar och gravar inom allmänna linjen är Ingatorps kyrkogård öster om Eksjö. Här finns både påkostade stenvårdar med gravram och grusbeläggning och stora områden med allmänna linjen. Ett annat gott exempel är kyrkogården i Norra Solberga norr om Nässjö.

 

Utformningen av gravarna följer naturligtvis ett mode med större individualitet i äldre tid och större likriktning i dag. En stor gravsten vittnade om högre samhällsställning och mer välstånd. Biskopen Gottfrid Billing i Lund fnyste över hur alla försökte manifestera sin rikedom och betydelse genom påkostade gravar. ”DETTA ÄR INGEN KYRKOGÅRD – DET ÄR EN TAXERINGSKALENDER!”, sa han.

Genom de inventeringsuppdrag som länsmuseet har för olika pastorat har vi kunnat kartlägga vilka gravar inom respektive kyrkogård som är särskilt värdefulla från kulturhistorisk synpunkt och som därför bör bevaras för framtiden. Just nu inventerar vi kyrkogårdarna i Norra Solberga, Flisby och Kråkshult.

Anders Franzén

Foto: Anders Franzén, Robin Gullbrandsson

Fram träder de sedan länge döda

Våra kyrkogårdar bär på ett rikt kulturarv, både i sin utformning och genom de gravar och gravarrangemang som finns bevarade. Vårdarna berättar om människor i bygden i både kort och långt perspektiv. Gravarna säger också mycket om människors levnadsvillkor och sociala situation. De allra äldsta gravvårdarna står sällan kvar på ursprunglig plats utan är vanligen flyttade och samlade i grupper. De äldsta stenarna är oftast mycket enkla i sin form, som stenflisor eller enkelt huggna skivor. Texten är inte alltid synlig och i de fall den är skönjbar är den inte alltid helt lättläst, då bokstäverna kan vara skriva i en enda samlad slinga utan ordmellanrum. Huggningen är ofta enkel och vissa bokstäver kan vara spegelvända, stavningen är inte heller den vi är vana vid. Man kan anta att dessa stenar inte är huggna av drivna yrkesmän utan har tillkommit under enklare former.

gravgruppgravar föreUnder sommaren 2015 genomförde Byarums församlingen en konservering av ett åtta gravstenar på Svenarums och Byarums kyrkogårdar. Stenkonservator Cecilia Strömer rengjorde och lagade de kulturhistoriskt värdefulla gravvårdarna. Det var dels två gravhällar från 1800-talet, dels en samling av just äldre flyttade stenar.

stenarna efterUr den tidigare relativt anonyma grupp stenar som står strax söder om Stedtska gravkoret på kyrkogården i Svenarum kan man nu se både namn och årtal. Texten är fortfarande inte lättläst men det går med lite tålamod att urskilja och tyda raderna. De sedan längde döda och glömda har återfått lite av sin historia. Och vi får möjlighet att funderera vidare om dessa personer och deras öden. Hade Israel och hans hustru Kerstin arton barn eller vad står det egentligen?

Här är närbilder på de fyra stenarna i förgrunden.

sten 1

Den första stenen är skadad i sin vänstra del vilket göra att texten inte går att tyda, vi ser armen till ett kors och ett halvt årtal. Är det 1683 eller 1783 som avses?

sten 2Den andra stenen är i stort sett intakt, texten lyder:

INRI
1:CORINTHER : 7:CA
2ITEL : VERSEN I S
UTHIFRID HAWER
GUD KALLAT OSS .
HER WID HUILAR
HINCRICK ARLAÄDSÖ
OCK DANIEL LARSON
TILLIKA MED BEGGES
THERAS HUSTRUR
KIRSTIN HÅKANS
DOTTER ANNO 1722

(Snabbtolkning: INRI 1:Korintierbrevet : 7 kapitel versen 15? Uti frid haver Gud kallat oss. Här vid vilar Hindrick Erlandson och Daniel Larson tillika med bägges deras hustrur Kerstin Håkansdotter anno 1722)

sten 3Den tredje stenen är avbruten i dess övre del, årtalen är delvis skadat, vidare saknas en flisa på den högra sidan, texten i övrigt lyder:

1742
HÄRUNDER
LEGEB ECRA
GABRIEL : MÅ
SON I HÖ
SOM SKED
D.19SEPTEM

(Snabbtolkning: 1742 härunder ligge begra Gabriel Månson i Hö som sked den 19 september)

sten 4Stenen längst i norr är skadad i ena hörnet. På framsidan står:

HER HVILAR ISIPAER MEKALSON
ME SIN HUSRAK
ERSTENERIKS
DOTER OCHATE
AEERT BARN

(Här vilar Israel Mikaelson med sin hustru Kerstin Eriksdotter och x barn)

Texten inom parenteserna är mina snabbtolkningar och ska ses som gissningar utan anspråk på att vara språkvetenskapligt korrekta.

Åtgärderna möjliggjordes genom att delar ar kostnaderna täcktes av KAE, Kyrkoantikvarisk ersättning. Det är statliga pengar som kyrkor inom Svenska kyrkan kan nyttja för att värna vårt gemensamma kulturarv. Bidragsformen tillkom i samband med skiljandet mellan kyrkan och svenska staten år 2000 och är avsedda till att bevara det kyrkliga kulturarvet som är en betydande del av vår gemensamma historia. Det kyrkliga kulturarvet sedan medeltid och framåt är inte enbart är en angelägenhet för medlemmar i Svenska kyrkan. Pengarna är en garanti för att detta kulturarv även framledes ska kunna komma hela svenska folket till del.

I samband med konserveringsinsatserna genomfördes också en kyrkogårdsvandring – just för att fler ska få del av och förståelse för det kulturarv som kyrkogårdarna utgör.

Britt-Marie Börjesgård

 

Minnen i gjutjärn på länets kyrkogårdar

143Nygotik i gjutjärn på Bottnaryds kyrkogård.

Före 1800-talet och industrialismen så var alla gravvårdar på kyrkogårdarna handgjorda i trä eller sten. De senare var förstås kostbara och något som bara socknens mer välbeställda kunde unna sig och de sina. Träkors och dekorerade plank var vanligare, men är idag ytterst sällsynt på kyrkogårdarna. De första industriellt framställda gravvårdarna var i gjutjärn, även de från början mycket exklusiva. De allra äldsta är från 1700-talet, en av dem är en häll som ligger på Åsenhöga ödekyrkogård. Vanligare med gjutjärnsvårdar, och då framför allt kors, blev det under 1800-talet, särskilt under dess andra hälft. På länets kyrkogårdar finns på sina håll flera vackra kors från denna tid. De flesta är gjutna vid något närbeläget bruk, ibland står brukets namn på baksidan av korset, nere vid sockeln. Särskilt frekvent förekommer gjutjärnskorsen i bruksbygderna i Gnosjö och Gislaveds kommuner.

En del kors är nyklassicistiskt enkla utan dekorationer medan andra påverkats av nygotikens rika formspråk med klöverblad, spetsiga små torn och rankor. Då och då finns små skulpturala reliefer av änglar eller den grekiske dödsguden Thanathos som släcker livets fackla. Många har på stammen en liten ranka som sträcker sig mot himlen. Inskrifterna är ibland poetiska. Efter sekelskiftet 1900 föll gjutjärnskorsen ur mode. Då var det främst maskinellt producerade gravstenar av framförallt polerad svart granit som efterfrågades, vilka kunde beställas per katalog. Men gjutna staket att sätta kring de grusade gravplatserna efterfrågades fortsatt under 1900-talets början. På Dunkehalla kyrkogård kan man se ett antal som tillverkats på Jönköpings Mekaniska Verkstad.

Robin Gullbrandsson

”Åt döden – åt livet” – Ängarydskapellet i Tranås

003

Kapellkrematoriet i Tranås ligger vackert inbäddat bland resliga tallar på Nya griftegården norr om centrum. Det byggdes 1981-1982, men historien kring länets yngsta krematoriebyggnad är lång. Det är värt att notera att Tranås är den enda kommun i Sverige vid sidan av Stockholm, där begravningsverksamheten bedrivs av kommunen och inte Svenska kyrkan. År 1885, kort efter bildandet av Tranås köping, övertog man begravningsverksamheten från kyrkan och anlade en egen begravningsplats, Gamla griftegården. Denna blev snabbt otillräcklig, så 1910 planerades Nya griftegården som invigdes 1913. Av planerna på ett gravkapell blev intet. Senare anlitades Tranåsarkitekten Johannes Dahl för att rita förslag till ett sådant. Inte heller detta ledde någonvart, den temporära lösningen blev ett bisättningsrum i Tranås kyrka, ritad av Lars Israel Wahlman och invigd 1930.

Förslag till gravkapell/bårhus av arkitekt Johannes Dahl.

År 1938 gav staden Dahl i uppdrag att rita ett kapellkrematorium ”liknande Vetlandas”. Även detta blev en långbänk. Det förslag som 1948 tillstyrktes av griftegårdsnämnden skiljer sig markant från krematoriet i Vetlanda. Uttrycket är mer klassiskt, helt symmetriskt, nästan med herrgårdsdrag. Endast de höga fönstren vittnar om att det rör sig om en sakralbyggnad. Kanske kom inspirationen till den monumentala tempelgaveln med kolonner från Sigurd Lewerentz’ berömda Uppståndelsekapell på Skogskyrkogården i Stockholm. Originellt är att väggarna var tänkta att kläs med spån, en referens till de gamla småländska timmerkyrkorna. En ytterligare inspirationskälla kan ha varit den påkostade spannmålsladan på Almnäs säteri utanför Hjo. Men av detta förslag blev intet eftersom kommunfullmäktige ville lägga över ansvaret på kyrkofullmäktige.

De tre oförverkligade förslagen till kapellkrematorium för Tranås speglar smakförändringen inom svenskt sakralbygge under 1900-talet. Nedan är Dahls klassicistiska förslag från 1948. Ovan Bengt Romares strikt modernistiska från 1964 och Rolf Berghs prefab-krematorium från 1971.

År 1955 togs frågan om kapellkrematorium upp på nytt och en kommitté tillsattes för att utreda utvidgning av Nya griftegården och bygge av krematorium. Flera arkitekter passerade revy och flera studieresor gjordes. Slutligen presenterades 1964 ett förslag av arkitekt Bengt Romare. En stram modern byggnad med kubiska former och en fristående klockstapel. Modernismen hade vid denna tid helt slagit igenom i svenskt kyrkobyggande. Men enkelhet i form betydde inte per automatik lägre byggkostnad. Den uppskattade kostnaden på 1,9 miljoner tyckte kommunstyrelsen var för hög. Istället vände man sig 1971 till landets ledande kyrkoarkitekt, Rolf Bergh, som gjort sig känd för sina prefabricerade ”Törebodakyrkor”. En sådan skulle kosta en miljon mindre. Den nuvarande högt belägna platsen var utsedd och allt klart, men 1970-talets ekonomiska kriser kom emellan.

År 1977 togs ärendet upp igen, liksom en utökning av griftegården med en skogskyrkogård. Bristen på bisättningsplats och frysförvaring i staden var akut. Huskvarnas förre stadsarkitekt, Helmer Flensborn, fick uppdraget att rita ett gravkapell som skulle kunna utökas med ett krematorium. Men det färdiga förslaget från 1980 ansågs också detta som för dyrt, trots att arkitekten vinnlagt sig om enkelhet i form, material och yta. Eldbegängelseföreningen pläderade med framgång för en bantning av kapellet och en komplettering med krematorium. Andelen kremeringar i kommunen var då 40% och man hade nu möjlighet att visa framfötterna i begravningsfrågan. Andelen kremeringar skulle öka och man slapp kostnaden för transport till krematoriet i Nässjö. Därtill var nya begravningsplatsen försedd med såväl minneslund som 300 urngravar. Nya studieresor gjordes, bl a till nybyggda Mariakapellet i Eksjö, en av Berghs ”Törebodakyrkor”, vars planerade krematorieugn dock aldrig blev beställd.

Helmer Flensborns slutliga förslag till kapellkrematorium från 1981.

År 1981 klubbades Flensborns nya förslag. Ceremonisalen hade minskats, en arkad strukits, klockstapeln samordnats med krematoriets skorsten. Billiga och lätt underhållna material föreskrevs: ”byggnaden skall vara driftsäker och driftsbillig. Materialvalet skall präglas av en strävan att nå låga underhållskostnader.” Väggarna blev en enkel regelkonstruktion med slammat fasadtegel. Totalsumman blev 3,7 miljoner kronor.

Den 3 november 1982 invigdes Ängarydskapellet. En kompakt och stram byggnad vars enda religiösa symbol är gavelns kors, tillkommet på inrådan från kontraktsprosten, som ingick i projektgruppen. Ceremonisalens inre är medvetet utan religiösa symboler. Den enda dekorationen är två vävnader av konstnären Curt Andersson och Kristine Packalén med motiv från Tranåsbygden. Till slut så hade staden fått ett funktionellt och modernt begravningskapell med krematorium.

Robin Gullbrandsson

”Åt döden – åt livet” – Skogskapellet i Nässjö

skogskapelletSkogskapellet i Nässjö har precis som krematorierna i Värnamo och Jönköping en lång förhistoria innan kapellet uppförs. År 1933 väcktes frågan om att avsätta ett särskilt område för urngravar på Anneforskyrkogården. Frågan verkar ha väckt visst motstånd då det tog över tio år innan frågan verkligen utreddes. Men då gick det desto fortare. Kyrkorådet konstaterade relativt omgående att ytterligare mark för kyrkogård behövdes. Kyrkogården projekterades och ett markområde i stadsdelen Hanskeryd inköptes 1945. Den första delen av Skogskyrkogården kunde sedan invigas 1947 av dåvarande biskopen Brilioth.

Behovet av ett kapell, med eller utan krematorium gjorde sig snart gällande, en fråga som dock togs i beaktan var att Eksjö församling beslutat anslå ca 800 000 kr till ett krematorium. Två krematorier med knappt två mil emellan ansågs inte behövas. Det gjorde att man diskuterade att uppföra ett gravkapell med möjlighet att tillbygga krematorium, utifall Eksjö hann före. Efter studiebesök på ett antal nyuppförda kapell och krematorier blev man dock övertygade om att det var klokt att redan från början planera för ett krematorium då lokalbehoven i mycket var de samma.

År 1956 anordnades en arkitekttävling med fyra inbjudna arkitekter, det var Börje Blomé, Åke Porne, Sven Ivar Lind och Jan Wahlman, samtliga verksamma i Stockholm.

Förslaget ”Vägskäl” var det som bedömdes bäst uppfylla uppgiften både ur ett praktiskt och estetsikt perspektiv. När kuvert bröts visade sig professor Sven Ivar Lind tillsammans med bröderna Axel (SAR) och John (SIR) Kandell vara upphovsmännen.

Huvudritningar togs fram och godkändes av Kungl. Byggnadsstyrelsen 1959, arbetet påbörjades och kapellet kunde sedan invigas Alla Helgons dag 1962.

Skogskapellet är en vacker sparsmakad anläggning uppfärd i hårdbränt tegel, där de olika funktionerna och enheterna är adderade till den centrala byggnaden som inrymmer cermonirummet. Det avskalade men ändå inbjudande kapellrummet ger ett varmt intryck med de tegelskurade väggarna. Den konstnärliga utsmyckningen i koret består av en monomental vävnad komponerad av Alf Munthe, Leksand, en bland dåtidens främste textila konstnärer, vävnaden bildar fond till altaret.

Inredningen i form av stolar, belysning och bänkar både ute och inne bär John Kandells omisskännliga formspråk.

Kastanjen har vuxit och döljer nu nästan stolpbelysningen formgiven av John Kandell.

Kastanjen har vuxit och döljer nu nästan John Kandells stolpbelysning.

munthes textil

Keramikern Signe Persson-Melin, som än idag är verksam,  har format dricksfontänen med dess fris som omsluter väntrummet.

Byggnaden betraktas som ett av professor Sven-Ivar Linds främsta verk. Mera om Sven-Ivar Lind och Skogskapellet finns att läsa i ett blogginlägg från 2012 då byggnaden firande 50-års jubileum.

Britt-Marie Börjesgård

”Åt döden – åt livet” – Uppståndelsekapellet i Värnamo

Uppståndelsekapellet i VärnamoDen första juni 1958 invigdes Värnamo kapellkrematorium, en byggnad som vi idag känner som Uppståndelsekapellet.

Precis som med krematoriet i Jönköping, var det långt mellan första beslut till invigning. Redan hösten 1936 beslöt kyrkorådet utreda frågan om att bygga ett ny begravningskapell och krematorium på norra kyrkogården i Värnamo. Några månader senare bildades en eldbegärelseförening i Värnamo med ett antal prominenta personer i styrelsen. I augusti 1937 fick arkitekt Adolf Wiman i Växjö, som var en sedan länge känd och anlitad arkitekt i Värnamo, i uppdrag att återkomma med förslag på ombyggnad av det befintliga kapellet. Alternativ utsågs som sedan förkastades och nya förslag införskaffades från arkitekterna Rolf Hagstrand och Birger Lindberg, Stockholm, som idag framförallt är ihågkomna för ett stora antal sport- och simhallar.

Men 1944 var frågan tillbaka hos Adolf Wiman som då fick i uppdrag att rita ett helt nytt krematorium. Hans förslag antogs hösten 1945, Kungl. byggnadsstyrelsen ville dock i sitt beslut några månader senare ha vissa bearbetningar, men då var arkitekt Wiman inte längre i livet. Wimans plötsliga bortgång gjorde att projektet avstannade något år och 1948 gick sedan uppdraget till den nye stadsarkitekten Hugo Bolker att rita krematoriet. Bolker förslog även en ny placering utanför den egentliga kyrkogården, med bäckravinen som en naturlig avgränsning i öster. År 1954 godkände kyrkorådet förslaget och gav samtidigt i uppdrag åt Sven Ljungberg att svara för den konstnärliga utsmyckningen. Två år senare var äntligen alla tillstånd klara och arbetena kunde påbörjas.

Hugo Bolkers kapellkrematorium vänder sin huvudfasad i form av västra gaveln mot kyrkogården. Den strama fasaden pryds av en stiliserad törnkrans komponerad av Sven Ljungberg, som enda utsmyckning på den röda tegelväggen och de kopparklädda portarna markerar tydligt kapellets ingång. Byggnadens höga takfall och korta väggliv ger den centrala A-formade byggnadskroppen som inrymmer ceremonisalen en tydlig sakral prägel. I söder en tegelarkad som format ett litet atrium, en stilla gård att blicka ut över för de anhöriga från det intilliggande väntrummet.

Incinerationsvåningen med kistmottagning, bisättnings-, visnings- och kylrum, insättnings- och incinerationsrum är belägna under ceremonisalen och i en lägre byggnadskropp i öster. Det låga klocktornet i öster som även inrymmer rökkanaler minner om en italiensk kampanil.

Sven Ljungbergs muralmålning gestaltar 39 personer och deras livsväg.

Sven Ljungbergs muralmålning gestaltar 39 personer och deras livsväg.

Ceremonisalen domineras av Sven Ljungbergs monumentala målning som upptar hela den triangulära fondväggen. Fresken skildrar människor i glädje och sorg på deras livsvandring. En Kristusgestalt kröner kompositionen och för att ge ljus åt denna har i samråd mellan konstnären och arkitekten ett par trekantiga takfönster infogats i anslutning till taknocken.

Byggnaden, den konstnärliga utsmyckningen och all inredning är väl samkomponerad och av hög kvalité. De koniska takarmaturerna från Hans Agne Jacobsson i Markaryd, Bruno Mathssonmöblerna i väntrummet, kormattan av Barbro Nilsson för Märta Måås-Fjätterström AB och altarsilvret av guldsmed Birger Haglund. Alla mycket erkända och namnkunniga formgivare inom sina respektive områden.

I den samtida pressen fick den sakliga byggnaden idel lovord.

”Åt döden – åt livet” – Bråneryds kapellkrematorium

054Kapellkrematoriet på Bråneryds skogskyrkogård, ritat av arkitekt Harald Ericson.

Efter det att Svenska eldbegängelseföreningen den 30 oktober 1933 höll möte i Huskvarna Idrottshus, bildades en lokalavdelning. Redan vid första sammanträdet väcktes frågan om krematorium i Huskvarna. År 1938 hade kyrkogården försetts med en urnlund och arkitekt Johannes Dahl (vars krematorium i Vetlanda var välbekant) fick i uppdrag att skissa på ett kapellkrematorium. Men i och med att kyrkogården var för liten för det snabbt växande samhället så började man nu söka efter läge för ny begravningsplats. Samtidigt fördes diskussioner med Jönköping om gemensamt krematorium, men dessa förhandlingar strandade. Merkostnaden för ett eget krematorium i anslutning till begravningskapell var inte heller oöverstiglig.

Beslut om ny begravningsplats kom dock slutligt att fattas 1953 i och med valet av Bråneryd. Borås välrenommerade stadsarkitekt Harald Ericson (1890-1972) anlitades för att rita ett kapellkrematorium. Genom det modernistiska krematoriet ”Uppståndelsens kapell” från 1944 på Sankt Sigfrid i Borås hade Ericson blivit både uppmärksammad och uppskattad. År 1958 invigdes Bråneryds kapellkrematorium. I jämförelse med Skogskapellet i Jönköping är det en utpräglat modern skapelse, men väl anpassat till naturen. Materialen är valda med omsorg, kalksten, marmor, slammat tegel och trä. I det följande presenterar Britt-Marie Börjesgård kapellkrematorierna i Nässjö och Värnamo.

Robin Gullbrandsson