1600-talsklanger i Lannaskede gamla kyrka

049

Över läktaren i Lannaskede gamla kyrka är det inga helvetesfasor som målarmästaren Johan Columbus år 1702 prytt takbrädorna med. Två knubbiga änglar, eller putti strör rosor från en korg, ner över den ärevördiga orgeln. En bild av sinnena, en man i en sky luktar på en av rosorna med världsfrånvänd blick, orgelns robusta 1600-talsklang hörs av de som samlats i bänkarna.

Lannaskede gamla kyrka är bondsk – men högstämd – poesi. Väggarna har dekorerats som i ett slottsgemak, horror vacui, oljemålningarna på duk är kalkfärg direkt på de skrovliga murarnas puts. Små rosetter imiterar tavlornas upphängning. Där brottas Daniel med ängeln i en tafatt men innerlig avkopiering av något grafiskt blad efter en av renässansens mästare. Läktaren bärs av grovt tillyxade bjälkar och har en låsbar liten brant och smal trätrappa, nött av snart 300 års användning. Orgeln är kronan på verket i denna lantliga prakt, fjärran från Stockholms stilrena hovmiljöer.

Inte skulle denna orgel kunnat återfinnas någon annanstans än här? En renässansorgel byggd 1734? Den är som sprungen ur en gammal saga. De vårtiga pipornas gap är grinande guldlejon och över dem växer gripar fram ur krumbuktande lövsågerier. Cymbelstjärnans klocka klingar lugnt där uppe till principal, flöjt och trumpet. Väderlådan, orgelns hjärta, har någon för mer än tre sekler sedan mödosamt huggit fram ur ett stycke grov ek.

031.jpg

Det är lätt att bli poetisk i ett rum som Lannaskede gamla kyrka. Särdeles stämningsfullt var det den gångna lördagskvällen. Medan den nedgående vårsolen kastade sina strålar genom fönstren så återinvigdes orgeln efter ett halvårs restaurering hos orgelbyggarna Bergenblad & Jonsson i Nye. Det var fullsatt i bänkarna när diplomorganist Fredrik Albertsson lät orgelns klangrikedom träda fram i ett välvalt program med musik från renässans och barock. Och nog klingar det annorlunda, ty orgeln är inte stämd som vi idag är vana att höra instrument, utan i medelton som var praxis på 1600-talet. Orgelkonsult Göran Grahn som gjort restaureringsprogrammet förklarade tempereringen som innebär att de vanligaste tonarterna får mycket rena terser, medan andra som då var mindre vanliga i tidens kompositioner inte klingar lika rent. När orgeln senast restaurerades – eller snarare räddades från skrotning – 1952 hade pipornas stämning återställts till medelton. Detta hade man glömt bort 1967 då man hårdhänt gick löst på de gamla piporna med stämhorn och hårda händer för att ge dem en modern stämning. Nu är det missgreppet åtgärdat med varsam hand.

Orgeln byggdes 1734 för Norra Sandsjö kyrka i grannsocknen och var den lokale organisten Lars Solbergs förstlingsverk, och det enda som är bevarat av hans tiotal orgelverk. Han var självlärd orgelbyggare och tog säkert intryck av de få orglar som på den tiden fanns i smålandskyrkorna. Därmed blev också hans stil ganska gammalmodig. Men det mesta talar för att Solberg kunde använda sig av en befintlig orgel, för dekoren, många påtagligt blyhaltiga pipor och den robusta väderlådan tycks vara äldre. Fasadens pipor är dekorerade på 1600-talsmanér med grinande ansikten på labierna och vårtliknande punktornament, av samma slag som kan ses på andra bevarade 1600-talsorglar i Nordeuropa. Som regel var det nordtyska orgelbyggare som dominerade scenen, men det fanns även inhemska förmågor som Per Jönsson i Skänninge som bl.a. byggde en orgel åt Per Brahe den yngre. Kanske hade han byggt den orgel som Solberg hade till förfogande? Och vem kan ha betalt den? Var det månne överstelöjtnant Johan Printzensköld på Prinsnäs, tyskättad veteran från trettioåriga kriget?

År 1775 hade Norra Sandsjö skaffat ny orgel och den gamla såldes till Lannaskede församling, där den sattes upp under takets leende keruber av orgelbyggaren Lars Strömblad från Ödeshög. Sedermera fick orgeln också en pedal. På 1800-talet med dess nya koralbok så upplevdes säkert orgeln begränsande, särskilt med sin korta oktav (grova oktaven saknar helt halvtoner). En annan småländsk orgelbyggare, Johannes Magnusson från Lemnhult, utökade orgelns omfång och kompletterade med de felande halvtonerna. När ny kyrka byggdes tillsammans med Myresjö på 1870-talet kom såväl kyrka som orgel att stå för fäfot. När kyrkan på 1930-talet restaurerades ville man också åtgärda orgeln. Den utdömdes av den musikaliska expertisen och kontrakt skrevs för ett nybygge. Hade det inte varit för eldsjälar som ”organologen” och läkaren Einar Erici (Sveriges svar på Albert Schweitzer) och musikdirektör Per-Sture Johnsson i Vetlanda hade vi idag inte kunnat avnjuta denna orgelklenod. Restaureringen 1951-1952 genom Bröderna Mobergs orgelbyggeri var en av de första medvetna orgelrestaureringarna i Sverige. I mångt och mycket har den nya restaureringen respekterat deras insats.

Robin Gullbrandsson

Smakprov kan höras här:

http://www.vetlandaposten.se/article/sa-later-orgelns-nya-sound/

 

 

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s