En plats för minnen och glömska – vad kyrkogårdarna är och kan vara

Ornunga kkgKyrkogården kring Ornunga gamla kyrka i Västergötland ger en autentisk bild av hur landsbygdens kyrkogårdar såg ut från medeltiden fram till början på 1900-talet: en ängsmark med ett fåtal gravvårdar i beständigt material.

Man behöver inte vara morbid för att tycka om att besöka kyrkogårdar. För det finns många skäl att gå dit vid sidan av eventuella anförvanters gravplatser eller för ett besök i kyrkan. Det kan vara av historiskt intresse, för att få en stunds avkoppling, studera lavar och insekter, få en skönhetsupplevelse eller reflektera över livets villkor…

IMG_4231Typisk svensk landsbygdskyrkogård av idag. Sammanhängande välklippta gräsmattor och påfallande likartade gravvårdar i raka rader. En karaktär som inte har mer än 50 år på nacken.

När jag är utomlands försöker jag alltid hinna med att besöka en kyrkogård, det är ofta lärorikt och ger perspektiv på andra kulturer, andra sätt att förhålla sig till döden och livet än hemma i Sverige. Inte sällan ger dessa kyrkogårdar en helt annan upplevelse än de omsorgsfullt tuktade och reglerade motsvarigheterna i hemlandet. Förfallet och den naturliga växtlighetens övertag är naturliga inslag som verkligen ger uttryck för att kyrkogården både är en plats för hågkomst och glömska. Gravvårdarna står nästan staplade på varann, trädrötter spränger fram och murgrönan sveper in allt i en grön matta. Det är spännande miljöer (kanske för spännande om man ska se till svenska arbetsmiljökrav och säkerhetsföreskrifter) där man inte störs av åkgräsklippare, lövblåsare och häcksaxar. På sin höjd hör man ljudet av jord som skyfflas eller sten som huggs. Frågan är vad som stämmer mest till andakt och hänsyn gentemot de hädangångna. Det svenska kyrkogårdsidealet av idag är nog ett typiskt skandinaviskt fenomen som är svårimplementerat på kontinenten.

Hier ruhenTyska kyrkogården i Schässburg/Sighisoara, Transsylvanien. Terräng, stor rikedom i olika gravvårdar samverkar med en romantiskt vild vegetation till en stämningsfull helhet.

Blandade intryck från när och fjärran.

Men så som de svenska kyrkogårdarna ser ut idag har de inte gjort under särskilt lång tid. Många äldre minns landsbygdskyrkogårdarna som ansade grusanläggningar. Grusade gångar och grusade familjegravar, allt fint krattat och inramat av stenramar, järnstaket eller häckar. Med förebild från städernas begravningsplatser slog detta ideal igenom under 1900-talets början och ägde bestånd till och med andra världskriget. Därefter bestämdes agendan av nya regler om gravplatsers utseende, dikterade av enhetlighet, kollektivism och funktionalitet. Under efterkrigstiden förvandlades landsbygdskyrkogårdarna ofta till lättskötta sammanhängande gräsmattor med likartade gravvårdar.

ÅsABFlygtrafik1947Ås kyrkogård 1947. Vart tog allt grus vägen?

adelöv ata algot friberg 1911Trävårdar på Adelövs kyrkogård vid 1900-talets början, idag finns ingen av dem kvar. ATA.

Ursprungligen var kyrkogården en äng med ett fåtal upptrampade stigar. Klockaren hade som tjänsteförmån att få bärga höet. Gravvårdar i sten var få och något av en lyx före 1900-talet. De flesta fick bara en liten jordhög, kanske med någon marktäckande växt, i bästa fall ett träkors som multnade efter några år. Dagens omsorg om de bortgångnas gravplatser är ett relativt sent fenomen om man ser till majoriteten av befolkningen. Man hade andra sätt att minnas sina döda. Så såg kyrkogården i många fall ut en bit in på 1900-talet. Idag är det bara ödekyrkogårdar som ser ut så här. Men i Storbritannien är det en i hög grad levande karaktär, tilltalande på grund av sin naturliga skönhet.

IMG_3028Ett ensamt, en gång vitmålat, träkors från 1900-talets början på Järsnäs kyrkogård, en relik från en inte alltför avlägsen tid.

IMG_1003Träkors och uppkostade jordhögar med blomster på tre nya gravar, begravningsplats i Bayreuth, Tyskland. Helt förnyelsebar gravsmyckning till skillnad från nyhuggna stenar som i Sverige som regel kasseras efter 25 år.

Kan framtidens svenska kyrkogårdskultur ha något att lära av andra länder och andra tider? Vi ser idag en skötselintensiv kyrkogård som präglas av en slit- och slängmentalitet. Toleransen för en oklippt gräsmatta eller häck är låg hos allmänheten. Resurserna för underhållet växer dock inte, snarare tvärtom. Hinder i skötseln vill man därför minimera, ibland på bekostnad av uppenbara värden. Kulturhistoriskt värdefulla gravvårdar lever på många håll farligt. Rostade dubbar gör att de plockas ner och där blir de liggande eftersom ingen vill betala. I nitisk iver rensas vårdar på återlämnade gravplatser bort och går i värsta fall till stenkross, i bästa fall huggs de om. Dagens gravrätter är som regel 25 år, likväl läggs stora pengar på att hugga en ny sten som efter dessa år kasseras, trots att den är gjord att hålla i sekler. Ett anmärkningsvärt resursslöseri med en ändlig tillgång i ett samhälle där allt färre personligen sköter om sina bortgångnas gravplatser (på grund av den kraftigt ökade rörligheten i samhället). Hur vore det med en återkomst för gångna tiders billiga träkors, med en precis lagom livslängd? Och hur vore det att återge landsbygdskyrkogårdarna en del av sin ängskaraktär? Mer lättskött kan det inte gärna bli.

6Ängens blomsterprakt på Vallsjö gamla kyrkogård.

Men medvetenheten om kyrkogårdarnas värden, både historiska och estetiska, är på väg att vakna i Sverige. Exempel på intresserade och driftiga kyrkogårdsförvaltningar blir fler och fler. Bevarandeplaner, kyrkogårdsinventeringar, kyrkogårdsturism och nytänkande inom begravningssätt är på frammarsch.

Text och foto: Robin Gullbrandsson

Läs mer om småländska kyrkogårdars historia i Ett levande kulturarv. Kyrkogårdar i Växjö stift. 2009.

Annonser

One thought on “En plats för minnen och glömska – vad kyrkogårdarna är och kan vara

  1. Jag besöker också gärna kyrkogårdar både utomlands och i sverige. En favorit är Karlskoga skogskyrkogård som till stora dela är belägen i en dödisgrop. Här finns också säl välansade partier som mer naturnära. En annan favorit är den ängsprydda Vallsjö g.la. kyrkogård där släkten har en ”minnesplanka” i ek med texten ” Här vilar gamla släkten Forsström …”. Plankan som sattes upp i början av 1900-talet höll stånd till början av 2000-talet då den ersattes av en nygjord kopia. Gravvårdar i trå (t.ex. ek) är alls inget dåligt alternativ och naturligtvis inte om graven inte förväntas få en livslängd på mer än 25 år.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s