Ett valv i den välkända Brahekyrkan på Visingsö rymmer en okänd kulturskatt. I praktfulla tennkistor vilar sex medlemmar av ätten Brahe, närmare bestämt greve Per Brahe den yngres första maka Christina Catharina Stenbock, hans faster och fyra barn. Den ståtliga graven skulle hysa alla framtida grevar av Visingsborg. Så blev nu inte, direkt efter Per Brahes död 1680 genomdrevs reduktionen och alla ägor gick tillbaka till Kronan. Inte ens Per Brahe själv kom att gravläggas här. Som sista ledet i den ett decennium långa restaureringen av kyrkan konserveras nu kistorna.
Ett ovanligt projekt
Konserveringar av begravningskistor hör inte till vanligheterna och den kunskap som behövs för arbetet växer inte på träd. De arbeten som bedrivits sedan hösten 2009 och slutförs våren 2012 är dock i goda händer. Metallrestaurator Cai Zetterström i Gnesta har nämligen fått sin skolning i arbetet med de kungliga kistorna i Riddarholmskyrkan. Det tidigare fuktiga klimatet i kryptan hade fått tennet i kistorna att missfärgas och skadas genom oxidering och korrosion. Genom försiktigt avlägsnade av ytbeläggningarna har kistornas vackra gravyr kommit att framträda i sin fulla glans och vittna om 1600-talets begravningskonst och för oss påtagligt konkreta syn på döden. Senast något gjordes vid kistorna var 1932 då gelbgjutare Victor Fong i Gränna reparerade skadade partier.
Metallrestaurator Cai Zetteraström vid Magdalena Hedvig Brahes nykonservade kista från 1634.
Tre små kistor
Särskilt gripande är tre små kistor innehållande stoftet av barn till greveparet Per Brahe d.y. och Christina Catharina Stenbock. Inom loppet av tre år, 1634 – 1637, föddes och begravdes två arvtagare till Visingsborgs grevskap och en dotter. Lockens graverade krucifix på dödskalleprydd kulle sammanfattar den tidens dödssyn: allas likhet inför slutet och vissheten om uppståndelsen på den yttersta dagen. På sidorna är noggrant graverat barnens härstamning på faderns och moderns sida. Kistorna är tillverkade av rutinerade kanngjutare, kanske i Stockholm, medan gravyren är utförd av två lokala guldsmeder.
De tre barnkistorna i tenn före konservering.
Lock med dödskalle före och efter konservering.
En furstinnas begravning
Mest uppseendeväckande är nog ändå Elsa Beata Brahes praktfulla kista. Elsa Beata var det enda av Per Brahes barn som uppnådde vuxen ålder. År 1649 gifte hon sig med den blivande Karl X Gustafs bror, pfalzfursten av Zweibrücken, hertig Adolf Johan. Mycket tyder på att äktenskapet arrangerades på tillskyndan av drottning Kristina, hos vilken den unga grevinnan var hovfröken. Ett storstilat bröllop hölls på slottet Tre Kronor och bröllopsdräkterna omtalades som mycket dyra. Detta grämde den ekonomiskt sinnade Per Brahe som bekostade toaletterna, men ingiftet i en av kontinentens betydande furstehus var nog plåster på såren. Elsa Beata blev inte bara furstinna av Pfalz-Zweibrücken utan även av de tyska furstendömena Jülich, Cleve och Berg, Weldentz, Spanheim, Marck och Rawensberg.
Elsa Beata Brahe porträtterad av David Beck.
Glädjen blev kortvarig, Elsa Beata avled i barnsäng i Vadstena 1653. Kistan är helt i tenn med gjutna dekorationer i samma material, i form av akantusslingor, kvinnofigurer på hörnen, lejonmasker med bärringar i munnen och på locket ett krucifix. Dessa delar har varit försilvrade och förgyllda. På locket och sidorna är graverat i text och med vapensköldar 16 av Elsa Beatas förfäder. Ett timglas på gaveln påminner om alltings förgänglighet (Memento mori = Minns att du är dödlig). Det kan misstänkas att kistans upphovsman är den samme till drottning Maria Eleonoras likartade kista i Riddarholmskyrkan, tillverkad 1659 av Fijth Fijthsson.
Detalj av Elsa Beata Brahes praktfulla renässanskista.
Som ett led i konserveringsarbetena och ett påbörjat bokprojekt om kyrkan genomfördes en undersökning av innerkistan genom textilhistoriker Cecilia Anéer från Uppsala universitet och arkeolog Jenny Nyberg från Stockholms universitet. Cecilia är expert på 1600-talets högreståndsdräkter och Jenny doktorerar på tidens gravskick. Elsa Beatas kista är synnerligen intressant. När kistan senast öppnades 1931 kunde konstateras att furstinnan är gravlagd i en mycket påkostad och välbevarad guldbrokadklänning. Man kan konstatera att det rör sig om en dräkt av kunglig prakt. Troligen hennes dyrbara bröllopsklänning! Därtill iakttogs att fötterna var hopsnörda med ett band för att hindra liket att gå igen.
Detalj av furstinnans begravningsdräkt med guldbrokad, troligen sydd för bröllopet 1649.
Kistöppningar av detta slag är ovanliga och har en etisk problematik kring sig. Samtidigt har flera av kungligheterna i Riddarholmskyrkan fått vänja sig vid återkommande besök, särskilt Karl XII. Liksom vid öppningarna av Brahekistorna 1931 närvarade denna dag kyrkoherden och lyste frid över graven och Elsa Beata inför själva öppningen. Det svettiga arbetet utfördes av Cai Zetterström med assistans av antikvarier från länsmuseet och länsstyrelsen samt kyrkorådets ordförande och kyrkvärd.
En hälsning från 1932
Mellan Elsa Beatas tennkista och innerkista hittades vid öppningen 2011 ett brunt förseglat kuvert från 1932 som visade sig innehålla en hälsning från gelbgjutare Victor Fong med söner från Gränna: ”Till dem som i en framtid öppnar dessa Braheättens likkistor lemnas härmed några upplysningar om de reparationer som af undertecknade verkställdes vid desamma vid tiden 7 januari – 6 april 1932…” Med det utförliga brevet fanns ett foto på fader, söner och dotter med de tre barnkistorna. Det var en känsla av direktkontakt med de närvarandes föregångare som infann sig när brevet upplästes i kyrkans stillhet. Innan hälsningen återbördas till kistan efter avslutade arbeten och locket löds fast så ska den få sällskap av en redogörelse från vår tids insatser för att bevara Brahekistorna.
Fotografiet av Victor Fong med söner som påträffades i brevet i kistan.
Victor Fong såg nog kistreparationerna i Brahekyrkan som sitt yrkeslivs mest spännande uppdrag och betyget från Riksantikvarieämbetet och Statens Historiska Museum var gott. Det kom alltså att bli ytterligare några kistuppdrag för firman, då ”Sveas och Götes enda likkistreparatörer”. 1930-talets arbeten är en viktig länk i vidmakthållandet av en då nästan utdöd hantverkskunskap som det nu gäller att föra vidare in i 2000-talet.
Med ett kranium som minne
Den yngsta kistan i valvet är tillverkad så sent som 1938. I den vilar grevens faster, Margareta Sparre. Kistan nytillverkades av Victor Fong som ersättning för en mycket enkel kista och hämtade inspiration från de kistor han ägnat så mycket tid åt att restaurera. Margareta var gift med den Johan Sparre som halshöggs på order av Karl IX år 1599 som straff för att han stöttade den katolske kung Sigismund i tronstriderna. Makens kranium bar hon med sig i ett skrin som minne och det följde henne även ner i Brahekryptan.
Att återupprätta ett dolt kulturarv
Stormaktstidens adliga begravningskistor är ett bokstavligt talat ett dolt kulturarv och därigenom ofta i förfall. Samtidigt besitter kistorna inte bara höga värden som tidsdokument utan även estetiskt. I 1600-talets Europa lades stor vikt vid gestaltandet av den dödes minne. Påkostade gravmonument blev inte bara en påminnelse om vår förgänglighet utan även manifestationen av en sann eller förespeglad storhet.
Kunskapen från konserveringarna av brahekistorna kommer att bli värdefulla i det uppstartade projektet Stormaktstidens begravningskistor som syftar till att börja kartlägga detta kulturarv.
Robin Gullbrandsson
På samma sätt som vi kan forska kring människor genom släktforskning, kan vi leta efter fakta om husen. Per Clemensson, före detta förste arkivarie vid Landsarkivet i Göteborg, och Kjell Andersson, journalist och historiker, kom förra året ut med boken Börja forska kring ditt hus och din bygd.
